»Varje skola behöver forskande lärare«

Alla lärare måste hänga med i forskningen. Det ­säger Anders Arnqvist, ordförande i Lärarförbundets vetenskapliga råd.

Som nybliven förskollärare på en mångkulturell förskola upplevde Anders Arnqvist att utbildningen inte hade gett honom tillräckliga kun­skaper om barns språkutveckling. Han började läsa kurser i psykologi och blev efterhand alltmer intresserad av hur barn lär sig att läsa.

— Jag ville veta mer. Forskningsintresset väcktes av förskolläraryrkets utmaningar och av att jag själv inte kunde tillräckligt.

Det ena gav det andra och numera kan Anders Arnqvist titulera sig professor i pedagogiskt arbete. Sedan 2009 är han ordförande i Lärarförbundets vetenskapliga råd och har aktivt kunnat följa framväxten av förbundets forskningspolitiska program som antogs för en månad sedan. En av hörn­stenarna i programmet är att lärare behövs inom forskningen.

Varför ska lärare forska?

— Alla professioner utvecklas genom att det finns en forskningsbas bakom verksamheten.

För att ställa forskningsfrågor som är relevanta för lärare är det viktigt att en del av den forskningen också bedrivs av verksamma inom professionen. Forskare utifrån behövs också men med enbart den forskningen är det lätt hänt att både lärare och barn reduceras till objekt som man tittar på.

Är det tillräckligt många lärare som forskar?

— Nej. Tack vare lärarnas forskarskolor på universiteten har allt fler börjat forska de senaste åren, men platserna är för få. Det går förstås också att forska i sitt ämne men antalet doktorandplatser har ju inte ökat. Ett problem är att de lärare som börjar forska ofta blir kvar på högskolan i stället för att gå tillbaka till förskolan eller skolan.

Vad ska man göra åt det?

— Man borde utveckla satsningen på lektorer och förstelärare i förskola och skola. Det borde också ställas högre formella krav på att förstelärarna har kompetens inom forskning. Med större tydlighet i kriterierna och mer transparens vid tillsättningen skulle nog karriärreformen bli mer accepterad. Förstelärarna behöver kanske inte genomgå forskarutbildning men åtminstone ha en ­magister- eller mastersexamen.

Varför det?

— Det behövs någon på varje skola och för­skola med forskningskompetens för att ­lärarna ska kunna arbeta utifrån ett vetenskapligt förhållningssätt. Ett stående inslag i Skol­inspektionens rapporter är att den granskade förskolan eller skolan inte analyserar sina resultat tillräckligt bra och det blir då svårt att använda dem i utvecklingsarbetet. Den som har lite mer utbildning kan titta på verksamheten med andra ögon och kanske utifrån olika teoretiska utgångspunkter.

Hur ska lärare kunna ta del av andra lärares forskning?

— Det behövs fler vetenskapliga tidskrifter som är skrivna utifrån lärarnas perspektiv. I dag tar lärare del av forskningen i första hand genom allmänna massmedier där någon annan tolkat forskningen åt dem. Sjuksköterskor läser vetenskapliga tidskrifter i större utsträckning, kanske för att det finns ett antal ­vetenskapliga tidskrifter om omvårdnad ­utifrån sjuksköterskornas perspektiv.

Men lärarna har ju dagarna späckade. Hur ska de hinna ta till sig all forskning också?

— Det är en ledarskapsfråga. Rektorerna måste organisera tiden så att lärarna ges den möjligheten. Det är också en av anledningarna till att vi vill ha fler lektorer och förstelärare med forskningskompetens.

Lärarförbundet vill ha ett avtal för delade tjänster liknande det som läkarna har. Det skulle minska de nackdelar — bland annat pensionsmässiga — som i dag finns för den som kombinerar arbete på högskola och skola eller förskola.

Vilka kan vara aktuella för de tjänsterna?

— Lektorerna exempelvis. De behöver knytas till en aktiv forskningsmiljö på ett lärosäte för att få möjlighet att diskutera vetenskapliga frågor. Som ensam disputerad lektor kan man lätt känna sig isolerad.

— En annan idé är att utveckla försöket med särskilda övningsskolor, där lärarstudenter gör sin vfu, till att bli forsknings- och utvecklingsskolor. En livaktig forskningsmiljö på övningsskolorna skulle stärka kopplingen mellan skola och lärarutbildning ännu mer.

Finns det någon motsättning mellan forskning och praktik i läraryrket?

— Ja, om man akademiserar ­lärarutbildningen för mycket blir studenterna utbildade i att ­observera, analysera och dra slutsatser och inte så mycket i att leda andras lärande. Ju mer tid man ägnar sig åt vetenskap och djuplodande teorier desto mindre tid ägnar man åt att vara lärare. Pedagogisk dokumentation kan i värsta fall leda till att man fjärmar sig från barnen eftersom man håller på så mycket med att dokumentera och fotografera.

Hur löser man den motsättningen?

— En av forskningens viktigaste uppgifter är att ge läraren nya perspektiv. Det finns en stark rörelse för evidensbaserad forskning i skolan, men läraren måste alltid göra sin egen tolkning av resultaten. Forskningen kan finnas med som underlag men kan inte tala om exakt vad läraren ska göra.

Det går många trender i forskning och metoder. Hur vet läraren om den senaste land­vinningen fungerar?

— Genom att kontinuerligt utvärdera sin egen undervisning. Ett exempel är tankarna om elevernas eget arbete som fick så stort genomslag. De byggde på idéer om individualisering och elevernas inneboende kraft att lära sig. Men de idéerna blev till något helt annat när de väl tillämpades i skolan. Med kontinuerlig utvärdering kan läraren upptäcka att eleverna inte lär sig mer genom eget arbete och kan då omvärdera sin undervisning.

Så läraren måste inte bara ta till sig ny forskning utan också ständigt ifrågasätta den. Är inte det ett alltför tufft uppdrag?

— Jo, men bara om man tänker sig att forskningen direkt ska översättas till undervisning. Om man tänker att forskningen är till för att ge läraren nya perspektiv blir det något helt annat.

— Ett problem är att lärarna är utsatta för en kanonad uppifrån av olika saker som ska implementeras. Politikerna litar inte på ­lärarnas förmåga, och deras starka inblandning har nog lett till att självkänslan i lärar­kåren är ganska låg i dag. Lärarna litar inte på sina egna iakttagelser och då blir det lätt att man hoppar på en metod som alla pratar om.