Inkludering en investering

Fallande kunskaps­resultat och en ökande andel elever som inte klarar undervisningsmålen. Svensk skola befinner sig i kris, menar många. Lärarna gör i regel allt de kan för att skolan ska fungera för alla, men förutsättningarna är inte gynnsamma.

Bland dem som inte klarar målen finns en överrepresentation av elever som har en funktionsnedsättning. Omkring 7—8 procent av eleverna har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF), till exempel adhd/add eller autismspektrumtillstånd. Räknar man in även elever som har liknande svårigheter, men som inte uppfyller kraven för en diagnos, blir antalet ännu fler.

RiksförbundetAttention, en intresseorganisation för personer med NPF, genomförde en skolenkät i oktober 2015. Den visar på stora brister både när det gäller anpassning av undervisningen och lärarnas kompetens. Undersökningar från Skolinspektionen visar att de insatser som sätts in ofta är generella och inte grundade i elevens behov.

Inom vårt förbund får vi ständigt rapporter om vilka påfrestningar dessa brister leder till för elever och föräldrar. Alltför många elever med NPF lämnar skolan med dålig självkänsla, stora kunskapsluckor och sämre chanser på arbetsmarknaden. Unga människor utan en fullständig skolgång löper hög risk att hamna utan­för, ett misslyckande som kostar mångdubbelt på sikt. Utsatta föräldrar måste gå ner i arbetstid och riskerar egen sjukskrivning.

Visionen om den goda ­skolan, där alla får lära sig ­utifrån egna förutsättningar och behov, ligger långt ifrån våra medlemmars upplevelser.

Åtgärder för att skapa en skola där elever möts utifrån sina behov och förutsättningar måste genomföras skyndsamt. För att detta ska vara möjligt krävs kunskap om vad NPF är och hur skolsituationen kan anpassas. Den kunskapen behöver finnas hos alla; skolledning, lärare, elevhälsa och annan skolpersonal.

Det behövs också en etablerad organisation och rutiner på skolan för hur skolan möter elever och samarbetar kring elever som på olika sätt möter svårigheter i sin skolsituation.

Attention ser den inkluderande skolan som en vision där vi tar vara på och ser olikheter som en tillgång, inte en belastning. Anpassning av pedagogisk och organisatorisk art, baserade på individuella behov, bör sättas in tidigt. Exempel på åtgärder som visat sig effektiva är anpassningar av schema, gruppstorlek, ­personaltäthet, kognitiva hjälpmedel och ett förstärkt samarbete mellan hem och skola.

Men inkludering ska aldrig ske på den enskilde elevens bekostnad. Låt oss vara tydliga — det är inte platsen i sig som skapar inkludering, det vill säga att alla ska inrymmas i samma klassrum. Inkludering förutsätter en miljö och ett ­arbetssätt som skapar delaktighet och goda förutsättningar för lärande för varje individ. Det är ju också så vi vill att vårt samhälle ska se ut, att vi möter människor med olikheter av varierande slag.

Åtgärder och stödinsatser ska ses som investeringar, inte som ekonomiska belastningar. För att det ska bli möjligt i hela landet behöver regeringen tillgodose behovet av ett kunskapslyft när det gäller NPF och se över resursfördelningssystemet så att det fungerar smidigt både i små och stora kommuner. Lärarutbildningen behöver också stärkas så att framtida lärare får goda förutsättningar att möta elever med NPF. Det är dags att agera!