Hon ger de osynliga röst

— Det hade hänt så lite sedan jag själv gick i skolan. Stressen, det bristande inflytandet för eleverna, de utsatta och mobbade eleverna, de tuffa rasterna med mängder av konflikter, bristen på resurser till elever i behov av stöd. Allt detta slog emot mig när jag började.

Då hade hon arbetat som både barn-skötare och förskollärare i Degerfors i många år. Men hon ville jobba med äldre elever och började som elevassistent år 2000.

Tolv år senare sitter Anette Evaldsson på den inglasade verandan i det stora huset en bit in i skogen och berättar om sina erfarenheter. De som resulterade i boken »Bakom skolans slutna dörrar«. Vid hennes fötter snor fem små ystra shihtzu-hundar runt.

— Kanske var det många elevers utsatthet som tog mig allra hårdast, säger hon.

Hon såg elever som gick för sig själva och försökte göra sig så osynliga som möjligt på rasterna. Hon lade märkte till de tystlåtna eleverna som ingen frågade hur de haft det när de kom tillbaka efter att ha varit sjuka. Hon uppfattade hur elever led under gymnastiktimmarna när de valdes sist till lagen. Eller hur vissa elever trakasserades i omklädningsrummen och duscharna.

— Jag hade trott att skolan blivit en bättre plats att vara på, tack vare allt arbete med att ge eleverna mer inflytande och med att motarbeta mobbning och kränkningar.

Hon slutade som elevassistent 2009, startade en kennel och satte sig i sitt hus ute i skogen och skrev ner sina erfarenheter.

Men varför blev Anette Evaldsson så upprörd? Att skolan är hård för många är ingen nyhet.

— Det är nog min annorlunda uppväxt som gör att jag reagerar så starkt. Jag fick med mig värderingar som nästan kommer från en annan tid.

Hon berättar hur hon växte upp i en flergenerationersfamilj i ett stort hus långt in i skogen. Mamma, pappa, fyra syskon, farfar och farmor, i början också gammelfarfar och gammelfarmor, dagbarn och sommarbarn samsades i huset.

— Di äldre, som hon säger på sin dialekt, inpräntade i oss hur viktigt det är att visa omsorg om varandra, att hjälpa varandra, att aldrig prata illa om eller säga elaka saker till andra människor.

Men hur reagerade lärare och rektorer på de skolor hon skriver om, dock utan att nämna vilka de är. Kände de sig träffade?

— Jag var rädd att det skulle komma kritik. Men det gjorde det inte. I stället fick jag sms och samtal från många som tyckte att det var bra att problemen kom upp till ytan.

Dessutom ringde några äldre människor som blivit mobbade under sin skoltid och grät i telefonen.

— De hade läst boken och berättade hur negativt hela deras liv hade påverkats av den mobbning som de utsatts för när de var unga.

Själv tror hon att det behövs mycket mer av vardagsomsorg i skolan, av medvetenhet om de förtryckande hierarkierna, av verklig vilja att uppmärksamma dem som hamnar längst ner.