Om datorn ska bli ett redskap för lärande och inte för kontroll behövs orädda pedagoger. Det skriver Mats Olsson.
På min datorskärm följer jag just nu ett häckande havsörnspar i Lettland. Jag önskar att barn i svenska förskolor skulle få vara med om detta hisnande äventyr, utan att drabbas av hackande bredband eller pedagogiska avsikter. För mig handlar digitalisering i första hand om att öppna förskolan mot världen.
Skolverket presenterade nyligen sin strategi för teknikutbyggnad och där är det hårdvaran man fokuserar på.
Utredarna sammanfattar förhoppningarna bakom digitaliseringen: »Resultaten förbättras och verksamheten effektiviseras« år 2022. För mig som förskollärare känns ordvalet främmande. Talet om effektivitet rimmar illa med min vision om hur jag vill se förskolan utvecklas. Jag har i skolan sett alltför många exempel på att datorn styr undervisningen mot kontroll och individuell träning.
Utredningen fokuserar på likvärdighet och föreslår en detaljerad investeringsplan för landets skolor. Det kommunala självstyret är inte prioriterat. Jag gissar att de som ska betala vill veta mer om avsikterna. I en decentraliserad ekonomi är det rimligt att förskolechefer och pedagoger ställer inköp av datorer mot andra kostnader.
I utredningen finns en naiv förtröstan att innehållsfrågorna ska hanteras av de professionella som ska ha »adekvat kompetens«. Ansvaret faller tungt på chefer och lärarutbildare som ska utveckla denna förmåga.
Den här formen av naiv teknikentusiasm har djupa traditioner i svenskt skolväsende. En del av oss minns med förskräckelse 90-talets dyrbara Itis-satsning. Då vräkte staten ut datorer över skolorna utan att det gav några djupare spår i innehåll och arbetssätt.
Går det att tänka sig att digitaliseringen kan handla om annat än effektivitet och informationssökning? Jag gör ett försök att återupprätta bildningsbegreppet inom förskolan. Men då måste vi lämna Pisa-mätandet och se kunskap ur ett bredare perspektiv.
I förskolan är barns lek och kreativitet basen. Alla redskap är användbara och den gode pedagogen använder kottar och telefoner med samma självklarhet när det gäller att stödja barnens estetiska uttryck.
Kan vi tänka oss att nämna datorer och omsorg i samma mening? Många menar att läsplattan är symbolen för det övergivna barnet. Skolverkets utredare föreslår på oklara grunder att skolelever ska ha var sin dator medan fem förskolebarn får dela på ett verktyg.
Vi måste prata mer om vad det innebär att mötas runt och genom datorn. Relationerna på nätet är minst lika verkliga och intensiva som de fysiska.Om datorn ska vara något mer än ett individualiserande träningsredskap behöver vi pedagoger som kan dela med sig av sin digitala visdom.
I läroplanen betonas delaktighet. Hur kan vi öka barns inflytande med hjälp av datorer? I dag använder många förskolor bloggar för att öka föräldrars delaktighet men där är barnen ofta objektifierade. I min vision är datorn ett redskap för självständighet och samarbete. På sikt kan barnen ta makten över hur de väljer att dokumentera sin förskoletid.
Vilka förmågor kommer att krävas i framtiden? Unesco ger några förslag och de flesta har djupa rötter i pedagogikens och mänsklighetens historia. Om vi definierar teknik som »konsten att lösa ett problem med hjälp av ett redskap« blir diskussionen mindre moraliskt laddad.
Samtidigt ökar kraven på att förskolan använder ett problembaserat arbetssätt där barnens förmågor utmanas. Behovet av inspirerande och teknikorädda pedagoger är oändligt.