Mobilen — möjlighet och förbannelse

Fem minuter senare tittar läraren på skärmen: »Läst av 20«. Så många elever i klassrummet har alltså tagit del av uppdateringen. Utan att läraren har märkt något. Hur har det gått till? Elevernas datorer är undanlagda och telefonerna har till synes legat stilla vilande på bänkar eller i fickor.

— Jag var ju ändå där i klassrummet samtidigt. Jag inbillar mig att jag märker när eleverna tar fram mobilen men det gör jag tydligen inte, konstaterar Håkan Danielsson, lärare på Katedralskolan i Lund, som berättar om episoden.

Dagens klassrum är fulla av mobiltelefoner, surfplattor och datorer som pockar på uppmärksamhet. Hur klarar eleverna att hantera alla de digitala distraktioner de ständigt utsätts för? Och vad innebär det för lärarens undervisning?

De senaste åren har den digitala tekniken på allvar tagit sig in i barns och vuxnas liv. Vi slötittar på film på laptopen samtidigt som vi uppdaterar en status på surfplattan och skickar ett sms på mobilen. Enligt en studie från 2014 tittar vi på mobilen 221 gånger per dag. Även för oss lite äldre som växte upp med en eller två tv-kanaler har den digitala mångfalden varit förvånansvärt lätt att ta till sig. Och för varje ny årskull som börjar skolan blir minnet av en tid när alla inte hade en liten dator i fickan allt mer avlägsen.

När denna nya verklighet nu tagit sig in i skolan väcker den både entusiasm och oro. Entusiasmen för teknikens möjligheter riskerar ofta att överskuggas av oron för att elevernas blippande och fipplande går ut över deras möjligheter till lärande.

Skolverkets senaste IT-uppföljning visar att var tredje gymnasieelev störs varje dag av sin egen användning av sms och sociala medier. Var sjätte elev störs av andra elevers användning. Två av tre lärare tycker att arbetet i det egna klassrummet störs. Samma undersökning visar att var tionde elev i mellan- och högstadiet — de flesta av dem någon enstaka gång — har utsatts för kränkningar via sms och nätet.

Det är främst mobiltelefonen som i den allmänna debatten under minst 20 års tid utmålas som koncentrationens fiende nummer ett i klassrummet. Doktoranden Torbjörn Ott vid Göteborgs universitet har analyserat debatten om mobiltelefoner i skolan som den skildrats i Aftonbladet och Dagens Nyheter sedan 1996. Den allra första artikeln andas en positiv framtidstro men sedan tar ett annat perspektiv över — att ensidigt se mobiltelefonen som ett problem. Enligt Torbjörn Ott har politikerna använt debatten om mobiltelefonerna i skolan för att vinna vad de uppfattar som vanliga väljares sympatier.

— Det är inte ovanligt att vuxna reagerar negativt när de ser hur ungdomar använder sina mobiler. I debatten har politikerna utnyttjat de upplevelserna snarare än att för­söka ta reda på hur mobiltelefonerna används för lärande i skolan, säger Torbjörn Ott.

Som centralpersoner i mobildebatten utkristalliserade sig tidigt de folkpartistiska politikerna Lars Leijonborg och Jan Björklund. När de fick makten över utbildningsdepartementet efter valet 2006 var en av deras första reformer att förtydliga lärarens möjligheter att beslagta störande föremål.

Och det var främst politiker som var aktiva i den offentliga debatten. De som hade den faktiska erfarenheten av och kunskapen om hur mobiltelefoner används i skolan — lärare, elever och forskare — deltog i mindre utsträckning. Torbjörn Ott anser att den en­sidiga fokuseringen på mobiltelefonen som ett problem för skolan också har bidragit till att den har blivit ett problem.

— Det borde göras mer ansträngningar att få in mobiltelefonen som ett verktyg i undervisningen. Mobiltelefonen har blivit en viktig del av ungdomars liv och skolan kan inte vara mobilfri när inte omvärlden är det, säger han.

Lagen ger rektorn eller läraren rätt att tillfälligt omhänderta föremål som är störande för skolarbetet eller som utgör en fara för säkerheten. Däremot kan inte en skola enbart med stöd av lagen införa ett generellt mobilförbud. För det krävs elevernas samtycke, till exempel genom gemensamt framtagna ordningsregler. Detsamma gäller om läraren vill samla in mobilerna inför en lektion.

Frågan är om ett mobilförbud i skolan kan vara till gagn för elevernas resultat. 2015 publicerades en uppmärksammad studie av forskarna Louis-Philippe Beland och Richard Murphy vid London School of Economics. Den kom fram till att elevernas resultat vid engelska skolor som infört mobilförbud steg med 6 procent. Gruppen lågpresterande elever förbättrade sig med hela 14 procent.

Någon motsvarande studie finns inte i Sverige. Däremot har det börjat komma en del forskning kring hur elever använder sig av mobiltelefoner och datorer i skolan. Professorn i pedagogiskt arbete Christina Olin-Scheller och hennes forskarkollega Marie Tanner vid Karlstads universitet har nyligen genomfört en förstudie till ett större projekt om elevers mobilanvändande i klassrummet.

— Vi blev överraskade av att det var så lite konflikter mellan elever och lärare om mobiltelefonerna. Mobilerna sågs sällan som ett ordningsproblem, säger Christina Olin-Scheller.

Forskarna analyserade 12 timmar med videofilm som i första hand spelats in i ett annat syfte. Det visade sig att den största delen av mobiltelefonanvändningen ägde rum i undervisningens »mellanrum«, till exempel när eleven hade slutfört en uppgift och inväntade en ny genomgång av läraren. Oftast togs telefonerna fram helt öppet och gjordes inte till något större problem av elever och lärare. Mobiltelefonerna hade snarare en lugnande effekt i och med att eleverna lät bli att prata med varandra under »mellanrummen« och därmed inte störde de andra eleverna och läraren.

— Vi är ganska förvånade över debatten där man specifikt lyfter ut mobiltelefonen som något störande. Det finns så mycket annat i ett klassrum som kan vara distraherande, ändå ligger allt fokus på mobilen, säger Marie Tanner.

Inte vid något tillfälle observerade forskarna att mobiltelefonerna utnyttjades i undervisningen. En slutsats i studien — som alltså är en mindre förstudie — är att mobil­telefonerna varken sågs som ett störnings­moment eller en tillgång i undervisningen.

Gymnasieläraren och forskaren Martin Tallvid har följt införandet av en-till-en, alltså en bärbar dator till varje elev. Han har undersökt om det finns ett samband mellan elevers tillåtna och otillåtna användning av datorerna i klassrummet. Tidigare forskning har visat att många lärare tror att det finns ett sådant samband: ju mer eleverna spelar och chattar på lektionstid, desto mindre använder de datorn till sitt lärande. Men så är det inte, enligt Martin Tallvids studie. Både den tillåtna och otillåtna användningen ökar över tid. Ju längre datorerna använts, desto mer används de till både tillåtna och otillåtna aktiviteter.

En svårighet vid den här sortens analyser är att gränserna mellan datorer, surfplattor och mobiltelefoner blir allt mer flytande med helt nya tekniska påfund väntande runt hörnet.

— En slutsats av det är att digitala redskap är ett inslag i klassrummet som vi måste vänja oss vid. Den som ropar på förbud får problem med var gränsen ska dras, säger Martin Tallvid.

Det blir också allt svårare att skilja mellan tillåten och otillåten användning, eller det som Martin Tallvid kallar för »finsurf« och »fulsurf«. Till exempel använder eleverna gärna sociala medier för att kommunicera om skolarbetet.

— Ofta blir det en blandning av finsurf och fulsurf och det gör det svårt för läraren. Men det är lärarens uppdrag att dra gränsen. Eleverna får inte ta med sig sina dåliga vanor in i arbetslivet. Tyvärr är de vuxna sällan goda föredömen i det här sammanhanget.

Hans forskning visar att de flesta elever klarar att hantera datorerna på ett hyfsat ansvarsfullt sätt. Men det finns en mindre grupp elever — nästan bara pojkar — som ägnar sig åt spel en stor del av lektionstiden.

— De eleverna behöver mer stöd och det ingår i lärarens profession att ge dem det. Det här är elever som kan ha koncentrationssvårigheter och ofta redan har svårt att klara skolan. Hade de inte spelat på datorn kanske de hade ägnat lektionen åt att titta ut genom fönstret eller pilla på något annat i stället.

Men det är inte bara denna grupp elever som kan ha svårigheter att hantera de digitala distraktionerna i skolan.

— De som förnekar att det finns problem med digital teknik i klassrummet har inte tagit frågan på allvar. Forskningen visar att det tar tid att komma tillbaka till djupläsning om man blir distraherad. Eleverna påstår ofta att de klarar av att koncentrera sig på flera olika saker samtidigt, men det går inte. Därför måste vi lära eleverna olika tekniker för hur de ska använda datorer och mobil­telefoner, säger Martin Tallvid.

Dessa »tekniker« behöver inte vara så komplicerade. Ner med locket på laptopen och undan med telefonen när det är dags att läsa en bok eller när läraren ska göra en genomgång.

— Det är inte förbjudet att be eleven stänga av datorn och telefonen. Ska man komma ner på djupet i en bok så behöver man stänga av.

Det här är en praktik som läraren Håkan Danielsson i Lund redan tillämpar. När datorerna och mobiltelefonerna används ska de vara framme. När de inte används ska de läggas undan.

— Talar vi om medeltidskonst kan eleverna få en uppgift att under två minuter kolla hur den ser ut på datorn eller mobilen. Sedan får de lägga undan dem under genomgången. Ser jag då någon som håller på att skicka sms eller liknande får de lämna ifrån sig mobilen, säger han.

Håkan Danielsson har inget emot datorer och mobiltelefoner i undervisningen. Men han tror att de används allt för mycket av slentrian. Trycket kommer ofta uppifrån – från entusiastiska politiker och tjänstemän eller från datortekniker och IKT-pedagoger. Ett exempel är idén att låta eleverna anteckna på datorn, något som han själv först trodde var en smart tanke.

— Men sedan jag märkte att det inte verkade finnas några fördelar med det, och när jag tog del av vetenskapliga studier som visade att det försämrade inlärningen, upphörde jag med det.

Håkan Danielsson tror inte att förbud löser några problem. Han tycker också att det är en dålig idé att samla in telefoner och datorer när de inte används. Det blir rörigt när de väl ska fram och risken finns att datorerna i stället blir stående i ett hörn utan att användas.

— Då blir det svårt att motivera deras existens över huvud taget. Jag tycker att jag har hittat en bra nivå. Jag har strikt disciplin i klassrummet över vad som ska ligga framme, säger Håkan Danielsson.

Försteläraren Anders Enström på Östra grundskolan i Huddinge vill vända på perspektiven i diskussionen om mobiltelefoner och datorer i klassrummet. Fel väg är att skaffa en dator eller ett datorprogram och sedan fundera över vad tekniken kan användas till.

— Vi måste tänka tvärtom. Först måste vi bestämma oss för vilken uppgift som ska genomföras. Därefter kan vi välja vilken teknik som kan förstärka lärandet i lösandet av uppgiften. Med den ingången förstår eleverna att datorerna är pedagogiska verktyg och då slipper man mycket av allt plingande och chattande.

Klassrummet kan inte hållas isolerat från omvärlden och därför går det inte att hålla den digitala tekniken utanför klassrummet, anser han. Men det kräver en god planering av undervisningen för att få eleverna att se på tekniken som arbetsredskap.

— Jag har aldrig upplevt datorer och mobiler i klassrummet som störande. Jag tror att mycket handlar om att vi lärare inte behärskar de digitala verktygen. Då lär sig inte heller eleverna hur de ska använda dem och då gör de det som de redan kan, nämligen chatta och surfa, säger Anders Enström.

Han tycker ändå att resultaten i Skolverkets enkät om att många elever och lärare upplever användningen av mobiltelefoner och datorer i klassrummet som störande måste tas på allvar.

— Det är dags för lärarna att använda de digitala verktygen till det de är avsedda för. Skolledningarna måste se till att lärarna får utbildning i hur de ska använda verktygen och hur de ska kunna sprida den kunskapen till eleverna.

Det låter väldigt självklart när Anders Enström beskriver hur han i sin undervisning låter eleverna individuellt använda sig av olika tekniker — allt från papper och penna till filmredigeringsprogram — utifrån uppgiften som ska lösas. Även hur han får eleverna att förstå att maskinerna är pedagogiska verktyg som ska användas till skolarbetet och inget annat, förutom möjligen till att lyssna på musik i lurar med medan arbetet pågår.

Men den nya teknikens intåg i klassrummet gör det inte lätt för lärarna. Silwa Claesson som är professor i pedagogik vid Göteborgs universitet urskiljer två extrema motpoler av lärares sätt att undervisa. Den ene föreläser i helklass under hela lektionen och den andre ägnar lektionen till att samtala individuellt med varje elev. Båda dessa strategier är svåra att tillämpa i det moderna klassrummet. Risken är stor att uttråkade elever sitter och pillar på sina mobiltelefoner bakom ryggen på lärarna.

— Den digitala tekniken bidrar till att det skapas nya interaktionsmönster i klassrummet vilket ställer nya och annorlunda krav på lärarna. Dagens lärare måste kunna tilltala hela klassen men också snabbt växla till mindre grupper och till enskilda elever. Förmågan att kunna växla mellan de olika tilltalen är något som utmärker dagens skickliga lärare, säger Silwa Claesson.

Man kan alltså säga att de digitala verk­tygen har bidragit till att det har blivit svårare och mer krävande att vara lärare. Ett sätt att göra det lättare borde då vara att kasta ut datorer och mobiltelefoner ur klassrummet.

Silwa Claesson tror inte på det alternativet. I stället måste politikerna sluta att utgå från sin egen skoltid och inse att skolan är del av en digitaliserad omvärld och att många lärare har den nya kompetens som behövs.

— Vi borde lägga vår energi på hur vi kan finna former för de digitala verktygen i under­visningen och inte på hur vi ska hindra eleverna från att använda dem, anser hon.

Med en värld som blir allt mer digitaliserad är det svårt för skolan att stå utanför. Men lärare som släpper in datorer och mobiltelefoner i sina klassrum behöver också ha kunskapen att utnyttja deras pedagogiska potential. Annars är risken stor att de förblir ett blippande otyg i elevernas händer.