Litauiska läraren Genute Žilyte vågar undervisa om Förintelsen.
När historieläraren Genute Žilyte undervisar om Förintelsen bryter hon ett tabu. Hon berättar nämligen för sina elever att majoriteten dem som deltog i dödandet av 200 000 judar i Litauen inte var tyskar utan litauer.
— Skolledningen tyckte att det räckte med att undervisa om Förintelsen i allmänhet. Men jag ville också berätta om förintelsen i Litauen och i vår egen stad. Eleverna måste få reda på att det inte bara hände i Auschwitz, det skedde massmord på över 200 platser i vårt eget land också, säger Genute Žilyte som undervisar på högstadiet.
Världshistoriens största militära invasion — Tysklands angrepp på Sovjet — inleddes den 22 juni 1941. Redan efter sex dagar hade tyska trupper nått lilla Panevežys med drygt 20 000 invånare i sovjetockuperade Litauen.
Hälften av stadens invånare var då judar, när sommaren var över skulle nästan alla ha skjutits. Men redan i slutet av juni, innan tyskarna inledde sina masskjutningar, mördades judar i pogromer som drog över staden.
— Än i dag vet vi inte hur många som dödades då. Några tiotal? Hundra? Frågan tystades ner och sedan— frigörelsen har det varit tabu att tala om det, säger Genute Žilyte.
Vi kör genom centrala stan på väg ut mot platsen för den största massavrättningen. Hon pekar mot en sidogata kantad av låga trähus.
— Där bodde nästan enbart judar. En äldre litauisk dam har berättat för mig hur hon som femåring blev vittne till hur ett judiskt par och deras två barn i ett av husen mördades av sina litauiska grannar.
Hur kunde det ske? Varifrån kom detta hat? Och varför hade tyskarna så lätt att hitta villiga skyttar när det industriella mördandet drog i gång? Forskarna har inga tydliga svar men det fanns en utbredd antisemitism i Europa. I de baltiska länderna fanns därtill ett särskilt hat mot Sovjet som tagit självständigheten ifrån dem 1940, så när nazisterna likställde judar med bolsjeviker riktades hatet också mot de förra.
Vi kliver ur bilen och vandrar in i en vacker skog full av fågelsång. Dolda under lövverket, omgärdade av ett slitet staket, finns två igenfyllda gropar. Där mötte 7 523 människor sin död den 23 augusti 1941.
Hur klarar eleverna att höra om detta?
— De måste få veta, det är en del av deras historia. Men jag är försiktig med våldsamma detaljer. Sedan berättar jag också om de modiga litauer som gömde judar med risk för sina egna liv, säger Genute Žilyte.
Hon går fram till minnesmonumentet och rensar bort ogräs från den plats där hennes elever placerat platta stenar som de dekorerat med typiskt judiska namn.
— Förintelsen är bara en del av min undervisning, jag fokuserar minst lika mycket på judisk kultur, historia och traditioner. Det är en del av vår egen historia som människor vet så lite om.
Innan hon började undervisa i judisk historia för tolv år sedan kunde hon ofta höra hur eleverna använde »jude« som skällsord, nu hör hon det inte längre. Nyligen bjöd hon in lärare från 40 skolor i regionen för att berätta om sin undervisning. Men endast tre nappade.
— Frågan är fortfarande så känslig, säger hon.
Påhl Ruin