Jag har, som alla lärare, haft en del tuffa klasser genom åren och av de elever jag haft är det framför allt en kille som utmärkt sig: Benno. Han kom till mig i femman med en trasslig bakgrund. Utagerande, otrevlig mot allt och alla, ifrågasättande och stundtals väldigt våldsam. Han var ständigt i bråk, fysiskt eller verbalt.
I sexan hade jag tappat räkningen på hur många samtal jag haft med honom och hans föräldrar. Elevvården på skolan var inte vidare utvecklad på den här tiden och någon extern hjälp fanns inte att tillgå. Skolan låg på landsbygden och begreppen kurator, psykolog etcetera existerade inte annat än på pappret.
Jag vill egentligen inte framstå som alltför teatralisk, men Bennos närvaro i klassen hade fått mig att åldras drastiskt.
Klassen bestod dessutom av 30 elever varav en tjej, Stina, hade en muskelsjukdom som medförde att hon inte kunde gå så bra. Hon var även inskriven i särskolan. Stina hade i sexan blivit väldigt ensam eftersom alla andra hade mognat och blivit tonåringar, medan hon fortfarande i mångt och mycket var på en yngre nivå.
Nåväl, en episod som jag aldrig kommer att glömma var när jag hade idrott med klassen. Vi körde »Flaggan«, en lek som i korta drag går ut på att två lag ska ta en flagga från varandra samtidigt som deltagarna kan bli kullade och satta i fängelse.
De kan rädda en fängslad lagkamrat om de springer hand i hand in i fiendeland (då är de immuna mot att bli tagna). Det lag som lyckas ta flaggan från motståndaren och springa över med den till sin planhalva vinner.
Jag insåg naturligtvis att leken inte gick att anpassa till Stina, men hon tyckte den var kul fast hon alltid blev kullad först av alla. Benno å sin sida var uppe i varv och hans tävlingsinstinkt var på max. Han kullade sina motståndare i ett frenetiskt tempo — många gånger genom ett hårt slag i ryggen.
Men så plötsligt hände det jag aldrig trodde kunde hända. Benno sprang fram till sin lagkamrat Stina, tog henne i handen och gick i hennes långsamma takt ner till fängelset och befriade en fånge. Stina log med hela ansiktet och Benno var noga med att hon inte skulle trilla.
Jag fick tårar i ögonen. Det gjorde inget att han bad mig dra åt helvete senare på eftermiddagen, jag visste att han hade ett hjärta av guld.