Dyslexin stoppar inte Jacob

Här jobbar förskolläraren Jacob Packalén Rosberg, 28 år. I februari i år blev han klar med sin förskollärarexamen, efter 3,5 års studier på Linköpings universitet. Något han länge trodde var en omöjlighet eftersom han har dyslexi.

Jacob Packalén Rosberg har svåra minnen från sin egen skoltid. Inte från förskolan — där kände han sig aldrig utanför eller mindre smart än sina kamrater. Men i grundskolan fick han snabbt dåligt självförtroende. När han berättade att han hade dyslexi fick han ofta höra: »Så du är dum i huvudet eller?«

Då, för drygt 20 år sedan, fanns det inte lika mycket kunskap om dyslexi som i dag.

— På lågstadiet rev min lärare ut sidorna ur min skrivbok vid ett tillfälle. Hon läste högt inför hela klassen med alla mina stavfel. Alla skrattade. Jag och en tjej i klassen, som också hade dyslexi, blev väldigt utsatta, säger Jacob Packalén Rosberg.

Hans dyslexi och lite speciella intresse för träd, växter och exotiska fåglar räckte för att han skulle bli betraktad som udda. Han blev mobbad under hela grundskolan — i synnerhet på högstadiet.

— När jag var yngre kände jag verkligen att min dyslexi var en belastning. Den skapade frustration och ilska och jag blev sur och ledsen.

Nu skulle han inte vilja vara utan den.

— Jag tänker på ett annorlunda sätt och kan numera uttrycka mina tankar så andra kan förstå.

Dyslexin hjälper honom att se olikheter hos både barn och vuxna som styrkor och inte som svagheter. Att förklara komplexa ­saker för sina förskolebarn på alla tänkbara sätt ger honom en otrolig kick.

— Jag får så mycket energi av att se när det går upp ett ljus för dem.

Nu är det frukost. En doft av nybakat bröd ligger över förskolans gård. Jacob Packalén Rosberg står vid ett bord och hjälper några femåringar att skära upp de varma frallorna.

— Har du tvättat händerna? frågar han Frida Romerius. Hon nickar och håller upp händerna.

Barnen brer omsorgsfullt smör på bröden, tar ost och marmelad och går sedan och sätter sig vid femåringarnas bord runt husknuten.

En stor del av verksamheten på den föräldrakooperativt drivna förskolan sker utom­hus. Oavsett årstid äter och sover barnen utomhus, så länge det inte är för kallt.

När Jacob Packalén Rosberg ringer i den stora mässingsklockan vid förskolans ingång kommer åtta barn i 4—5-årsåldern springande. Det är dags att gå på äventyr i skogen och kohagarna.

På vägen genom skogen får barnen ta ­med händerna runt en blekbalsamins fröskida. Barnen blir överrumplade och skrattar när det kittlar till i handflatan då växten sprätter i väg sina frön.

I kohagen stannar Jacob Packalén Rosberg framför en pampig rödek. Han beskriver skillnaden mellan bladen på skogsek och röd­ek och låter barnen känna. Sedan visar han upp ekollonen.

— Rödeken har en liten hatt som min keps. Skogsekens hatt ser mer ut som brand­hjälmarna vi har på förskolan, förklarar Jacob Packalén Rosberg.

Vid björken berättar han att det också ­kallas tvålträd.

— Tror ni att det är för att det växer tvålar på trädet? frågar han.

Barnen skrattar och skakar på huvudena.

— Nej, men om man tar bladen och gnuggar dem mellan händerna med vatten så bildas det ett skum precis som när ni tvättar händerna med tvålen från tvålautomaten på förskolan. Det beror på att björken innehåller ett ämne som heter saponiner och som kan finnas i tvål.

Jacob Packalén Rosberg berättar målande om träden och växterna i hagen. Han låter barnen se och känna och ger dem liknelser till annat som kan hjälpa dem att förstå det han berättar. När han senare har en minnes­lek på en filt har barnen full koll på vilka växtdelarna är.

Efter maten, tillbaka på förskolan, kryper de stora barnen upp i soffan med Jacob för en sagostund medan de små sover i vagnar eller utomhussängar.

— När barnen ska beskriva mig för sina föräldrar har flera sagt att jag ser ut som en jultomte och är bra på att läsa, säger han med viss stolthet i rösten.

När han ser tillbaka på sin egen skoltid konstaterar han att han trots svårigheter lyckades ta sig igenom grundskolan och gymnasiet.

— Jag lyckades bevara en bra självkänsla tack vare att mina föräldrar alltid visat att de uppskattat mig som jag är.

Jacob Packalén Rosberg studerade på ett naturbruksgymnasium med trädgårdsinriktning. På fritiden var han engagerad i fält­biologerna, både internationellt och nationellt.

Efter gymnasiet arbetade han i plant­skolor och parker. Han drev också pedagogiska projekt med barn, bland annat som trädgårds­pedagog på Rosengårdsskolan och Örtagårdsskolan i Malmö och med femte­klassare i ett naturprojekt i Linköping.

— Jag hade två stora intressen i livet: träd­gård och pedagogik. Jag ville att barnen skulle få en relation till naturen och känna sig trygga där.

Efter ett års studier till natur- och friluftsguide på Jämshögs folkhögskola var hjärnan full av pedagogiska tankar och pusselbitar som han ville bygga vidare på. Men hur skulle det gå till?

— Jag trodde aldrig att jag skulle klara att läsa på högskola. Bara tanken gjorde mig livrädd. Att jag som läste så långsamt skulle kunna läsa långa faktatexter kändes helt omöjligt.

Men flickvännen peppade och övertalade honom att studera till förskollärare.

Komvux blev en viktig vändpunkt. Där mötte han för första gången en speciallärare som ställde frågan: »Hur ska vi göra för att det ska bli bra för dig?«

Han fick talsyntes på datorn i skolan och studielitteraturen som ljudböcker.

— Tänk om jag hade haft det i grund­skolan. För mig var det en revolution att lyssna på ljudböcker. Allt blev så mycket roligare och jag slukade böckerna.

Talsyntesen på datorn läste upp hans skrivna texter. Han slapp vara beroende av att andra läste hans texter och upplevde plötsligt att det var roligt att skriva.

— Om jag hade skrivit: »Det var tre strudenter som skulla ga« hörde jag att det lät tokigt och kunde rätta själv.

Från ett svagt G i svenska på grundskolan hade han nu MVG i svenska C på komvux. Och hösten 2012 började han på förskollärarprogrammet i Linköping.

Nu hade han koll på vad han behövde. Via den lokala samordnaren på universitetet fick Jacob Packalén Rosberg tillgång till olika datorprogram och talsyntes. Han kunde låna kurslitteratur på ljudbok via statliga Legimus.

Vecka för vecka lade han upp en tydlig planering för att inte bli stressad. Han hade ständigt kurslitteraturen i hörlurarna vart han än gick.

— Jag packade ofta min ryggsäck med mat på morgonen och promenerade flera mil samtidigt som jag lyssnade på facklitteraturen. Genom att gå och lyssna samtidigt tog jag lättare till mig kunskapen.

Jacob Packalén Rosberg skrev upp stöd­noter och ljudspår och kollade exakta citat eller diagram i böckerna på biblioteket.

— Under de två första åren på lärarutbildningen kändes det som min hjärna växte flera decimeter. Tidigare hade jag inte läst så mycket skönlitteratur utan mest fackböcker om växter och fåglar. För mig kändes det så häftigt att ta igen allt jag missat i skönlitteraturen.

Idag läser han minst en ljudbok i veckan. Och njuter även av tjocka romaner på avancerad engelska. Han säger att utvecklingen av hjälpmedel har varit enorm under de senaste åren. Stödet och bemötandet av dyslektiker har också förändrats, upplever han.

— Men jag önskar att högskolorna erbjöd alla, oavsett om man har en funktionsnedsättning eller inte, flera former att uttrycka sig. Kanske skulle de erbjuda både »ett vegetariskt och ett veganskt« alternativ till sals­tentor och korvstoppning så alla fick ­möjligheter att visa sin kunskap.