Det går att komma igen efter utmattningssyndrom. Men det bästa är inte alltid att återgå till det gamla jobbet. Tre lärare berättar.
Johan: En sak jag har lärt mig är att lyssna på kroppens signaler
Jag är grundskollärare och jag har alltid jobbat med de tyngsta eleverna. Med dem som är utagerande och slåss, de som knappt fattar vad skola är. Men jag är rätt bra på det, jag kan de här killarna och tjejerna.
För några år sedan blev det för mycket. Jag hade pluggat extra och börjat på en ny skola. Det var konfliktfyllt. Eleverna kunde plötsligt slå sönder stolar och välta böcker, eller ge sig på oss med knytnävar.
Jag hade svårt att somna på kvällarna och vaknade tidigt på morgnarna. Till slut kunde jag knappt tänka alls. Kände bara ångest inför att gå till skolan.
En morgon när jag tog bilen till jobbet svartnade allt. Plötsligt märkte jag att jag körde på vänster sida av vägen.
Läkaren sa att jag hade katastrofala värden och sjukskrev mig direkt för utmattningssyndrom. Jag hade tydligen gått in i väggen, som det heter.
Jag fick sömnmedel och antidepressiva läkemedel och jag började i samtalsterapi. Då bröt jag nästan samman, allt jag samlat på mig genom åren bara vällde fram.
Men det som räddade mig var nog mina hundar. Utan dem hade jag legat utslagen hemma. Vi åkte ut till skogen varje dag och tog långa promenader i friska luften. Hundar pratar inte. Det var så skönt.
Efter två månader tvingade jag mig själv att åka till skolan och förklara för eleverna och personalen varför jag var borta. Det var skitjobbigt. Man känner ju på något sätt att man har misslyckats och svikit dem. Men det var bra att jag gjorde det.
Någon månad senare började jag gå på personalens torsdagsfika. Det var skönt, för det var så kravlöst. Man kunde bara sitta där och fika och lyssna på vad folk sa.
Jag blev alltmer sugen på att ge jobbet en chans till. Jag vet ju att jag är duktig på det jag gör.
Ett halvår efter min blackout prövade jag att arbetsträna några timmar om dagen. Jag ökade till 25 procent, sedan till 50 och så småningom till 75 procent. Planen är att jag ska vara tillbaka på heltid den här hösten.
I skolans värld är det alltid skriande brist på folk. När man är på jobbet rycker alla i en. Då gäller det att kunna säga ifrån. Att kunna förklara att »nej, jag jobbar bara 25 procent, jag kommer inte att gå på alla möten, jag tänker fokusera på eleverna när jag är här«.
En sak jag har lärt mig är att lyssna på kroppens signaler, att inte kämpa på för länge. Och att inte ha för bråttom att börja jobba för fullt igen.
För mig har det tagit tre år att komma tillbaka. Det tror jag har varit jävligt bra.
Sten: Den sista tiden innan pensionen skulle jag vilja göra något annat
Jag är specialpedagog i en liten klass med utagerande elever och har jobbat länge med det. Men på senare år har man blandat barn med adhd huller om buller med grovt autistiska barn. Det handlar inte längre om undervisning, utan om att förvara barnen och släcka bränder.
Jag har länge haft sömnsvårigheter och blivit alltmer glömsk. En gång kände jag inte igen min systerdotters man, som hon har varit tillsammans med i tio år. Men jag har bara fortsatt att jobba på.
Det var en vikarie som förra hösten sa åt mig att jag måste söka läkare. Jag hade skyhög puls, högt blodtryck och förmaksflimmer. Jag kördes direkt till sjukhuset. Där fick jag diagnosen utmattningssyndrom. Sedan dess har jag inte jobbat.
Jag försöker vila och ta mycket promenader, som läkaren har sagt åt mig.
Men jag är fortfarande trött, sover dåligt och har ont i hjärtat. Under sjukskrivningen har jag inte haft så mycket kontakt med mina kolleger. Det blir för mycket jobbsnack och det är stressande. Man hörs kanske på Facebook, lite hejsan-hoppsan sådär.
På skolavslutningen var jag tillbaka i klassen. Några elever var oerhört störiga och slängde glåpord mot mig, bara för att provocera. Jag kände att hjärtat började pumpa och svettningarna kom. Jag ska inte tillbaka till den miljön. Den är förkastlig, både för vuxna och barn.
Jag har inte så långt kvar till pensionen. Den sista tiden skulle jag vilja göra något helt annat. Jag är rätt duktig på att snickra. Kanske kan jag sysselsätta mig med det på något sätt?
Aisha: Jag älskar att undervisa – men måste tänka på min egen hälsa
Det var endröm som gick i uppfyllelse när jag, som tidigare varit modersmålslärare, fick en egen klass. Men det blev en mardröm. Jag hade otur och hamnade i en klass som var jättejobbig. Eftersom jag var ny lärare i klassen testade de mig hela tiden. De skrek: »Din hora!« »Jävla utlänning!« »Stick härifrån!«
Jag kan inte begripa att tio- och elvaåringar kan säga så till sin lärare.
En gång skulle jag informera en pappa om att hans barn hade uppträtt kränkande mot en annan elev. Det blev ett långt, jättejobbigt samtal. Plötsligt sa han: »Vad skulle du göra om min dotter kommer till skolan och skjuter?«
Jag blev helt blockerad och kände yrsel. Efter samtalet svimmade jag.
Jag fick uppsöka läkare som bedömde att jag hade drabbats av en panikattack. Läkaren skrev ut mediciner och jag sov massor, tog promenader och såg mycket på tv. Jag har också gått i samtalsterapi.
Rektorn hade kontakt med mig under sjukskrivningen, hon skickade blommor och hjälpte till med en rehabiliteringsplan. Den innebar att jag till att börja med skulle vara två timmar i skolan i veckan och bara ta mindre arbetsuppgifter, sedan öka till kvartstid och efter ett tag till halvtid.
Jag kände mig välkommen tillbaka av mina kolleger. Men det var så mycket jag hade glömt på de där månaderna, jag kom till exempel inte ihåg koderna till datorn. Det var lite som att börja på nytt.
Nu går jag in som resurs och hjälper andra lärare. Jag orkar inte ta en hel klass själv igen, med alla föräldrakontakter. Jag älskar att undervisa och blir stolt när jag har hjälpt elever att lyckas. Men jag måste tänka på min egen hälsa också.
Ångesten kommer tillbaka när det seglar upp konflikter. Vissa dagar på jobbet känns det jättebra, vissa dagar klarar jag det knappt.