Begränsa överskotten, fördela resurserna kompensatoriskt, blanda eleverna och ge lärarna mer att säga till om. Det är Lärarförbundets politik för en likvärdig skola. – Vi menar att staten har det yttersta ansvaret för likvärdigheten. Det ansvaret har inte tagits fullt ut, säger ordförande Johanna Jaara Åstrand.
Ska eleverna utvecklas så långt som möjligt är det svårt att få ut överskott ur verksamheten. Så står det i Lärarförbundets nya policydokument om likvärdigheten i skolan, som antogs vid senaste förbundsstyrelsemötet.
Innebär detta att ni har satt ner foten om vinsterna, Johanna Jaara Åstrand?– Vi uttrycker oss åtminstone på ett annat sätt nu. Det beror på kontexten – med vinstutredningen, skolkostnadsutredningen och skolkommissionen – och på att vinsterna är en jättehet politisk fråga.
Policydokumentet är en sammanställning av ståndpunkter som Lärarförbundet
redan har gett uttryck för i debattartiklar och remissvar och preciserar vad man menar med de mer fluffiga formuleringarna i handlingsprogrammet.
– Eftersom likvärdigheten är så viktig ville vi bland annat bena ut vad som är systemets respektive professionens ansvar. Tyvärr finns en hel del på systemnivå som försvårar lärarnas och skolledarnas möjligheter att ta sitt ansvar, säger Johanna Jaara Åstrand.
Hon pekar ut tre försvårande faktorer: Skolans finansieringsystem med den individuella skolpengen, dagens elevsorterande skolval och det faktum att skolmyndigheterna inte har i uppdrag att följa huvudmännens arbete för att motverka segregeringen.
Ska likvärdigheten öka är det, enligt Lärarförbundet, viktigare att elever blandas än att alla till varje pris ska få gå i skola närmast hemmet. Därför bör kommunala skolors upptagningsområden delvis göras om och kötiden tas bort som urvalsinstrument till friskolorna. Skolor med stora behov måste få mer resurser.
– Det är också jätteviktigt att skolledare och lärare får ett större inflytande över när anpassningar och stöd ska sättas in, säger Johanna Jaara Åstrand.
Karin Lindgren