Jörgen fick inget — sa upp sig

Senast onsdag efter­middag kommer mejlet. Det beskedet mötte lärarna på ­Sannarpsgymnasiet i Halmstad när de kom till jobbet för några veckor sedan.

Matematik- och naturkunskapsläraren Jörgen Karlson väntade. Skulle det bli något lönelyft? De två dagarna kändes oändliga. Det var svårt att koncentrera sig i klassrummet och klumpen i magen växte. Inget mejl kom.

— Då kände jag bara att jag inte vill vara kvar här. Jag blev sårad, säger Jörgen Karlsson.

Han delar arbetsrum med fem andra lärare. Hälften av dem får 2 500 kronor mer i månaden i två år. Hälften får inget extra alls. Innanför det rummets väggar har arbetskamraterna bestämt sig för att vara öppna om lärarlönelyftet. Där är stämningen okej.

I personalrum och korridorer är den mer tryckt, förklarar Jörgen Karlsson.

— Man går och smyger lite. De som har fått lyftet vill inget säga för de vill inte såra. Och de som inte har fått är upp­givna och undrar varför eftersom de känner att de också uppfyller kriterierna för lyftet.

Känslorna fick sjunka in över helgen. I veckan därpå sa Jörgen Karlsson upp sig.

— Jag är väldigt nöjd med det. Nu ska jag göra ett bra jobb fram tills jag slutar och få bra referenser härifrån. Det finns många idéer att genomföra och jag hinner med en del av dem.

Som lokalombud för Lärarnas Riksförbund skickade han ut ett mejl till medlemmarna och berättade att han slutar till sportlovet. De som ville fick komma och prata. Många av dem beskrev liknande känslor som de han själv hade.

Sina rektorer vill han inte skylla på. De hamnade i en situation med förutsättningen att ungefär hälften av lärarna kunde få lönelyft. Och de kolleger som har fått mer i lön är väl värda det, framhåller han.

— Lärarlönelyftet i sig är bra men kommunerna har inte skött sig. Om det finns fler kompetenta lärare i kommunen än vad det finns pengar måste mer läggas till så att fler kan ta del av lyftet. I Halmstad har man missat det.

Men 3 extra miljarder till ­lärarlöner och lärarna är ändå missnöjda. Vad tänker du om det?

— Ja alltså, de som har fått är nöjda men resten är det inte. När det som här dessutom blir tillfälligt kan man ju inte ha det som ett verktyg för att lyfta andras löner. Det måste vara permanent så att vi andra kan använda det för att visa på att vi är lika duktiga och därför också behöver högre lön.

Jörgen Karlsson bor i Oskar­ström några mil utanför Halm­stad. När konjunkturen kroknade på 1990-talet blev han uppsagd från jobbet som byggnadsarbetare. Efter komvux blev det gymnasie­lärarutbildning med inriktning matematik och biologi. För 15 år sedan fick han första lärarjobbet och 2008 hörde Sannarpsgymnasiet av sig om tjänsten som matematik- och naturkunskapslärare.

— Det gör ont att lämna kolleger jag trivs med. Och jag är lite orolig för mina elever, säger han.

Nu är framtiden oviss. Med minst tio år kvar att jobba och fyra vuxna barn med barnbarn inom några mils radie är han inte sugen på att flytta. Och mitt i terminen är det svårt att hitta ett likvärdigt jobb.

— Just nu är jag dessutom trött på skolan och allt tumult. Jag kanske ändå behöver göra något annat så länge.

Han har fortfarande byggjobbet som fritidsintresse.

— Kanske startar jag en byggfirma i vår och ser hur jag trivs.