Lärarnas tidnings reporter Enikö Koch kommenterar Lärarlönelyftet och dess följdverkningar.
En bomb har släppts i lärarrummen. Tre miljarder kronor bara till lärare, i en unik satsning ur den gemensamma skattkistan. Men i stället för att glädjas mår många dåligt. Hur kommer det sig?
Lärare har historiskt haft en relativ liten lönespridning. När staten var lärarnas arbetsgivare fanns dessutom lönetrappor, som många fortfarande minns.
I kåren finns inte bara en frustration över låga löner utan också en vana vid ganska lika låga löner.
Bomben släpptes dessutom ner i en yrkesgrupp som har sin professionella grund i likabehandling och där många känner starkt patos för allas lika värde. Inte undra på att de flesta får en märklig känsla i magen, oavsett om de fått lyft eller ej. Den kollegiala samvaron är störd.
Hade de lokala arbetsgivarna kunnat göra annorlunda?
Ja, säkert många av dem.
Framförallt hade de kunnat ha en så transparent process som möjligt kring urvalet av lärare, kanske kopplat till andra lokala, mer objektiva, kriterier än de nationella. Alla lärare kunde ha fått ett klargörande lönesamtal, oavsett om de berördes eller ej.
Hade regeringen, med hjälp av arbetsmarknadens parter, kunnat göra annat? Enligt organisationspsykologer hade det varit mindre motivationsdödande om de hade:
• Skapat helt objektiva kriterier — kopplat lönelyftet till exempelvis ett kompetensutvecklingsprogram, gärna nationellt och lika för alla, utan subjektiv bedömning från chefer.
• Delat upp miljarderna och höjt lönerna på flera års sikt. Ett tåg som bara går en gång lämnar många besvikna kvar på perrongen.
Det är långt från lärarrummen till maktens korridorer. Explosionen hörs bara på håll, även om tryckvågorna får det att fladdra till i gardinerna på utbildningsdepartementet. Men de högsta företrädarna för regering, lärarfack och arbetsgivarorganisationer försöker hålla blicken stadigt vid en horisont längre fram. På sikt är detta för lärarnas bästa, även om det skaver just nu.
Ilskan fanns i viss mån med i kalkylen — pengarna skulle bli en katalysator. Och hur blir de det? Jo, bland annat genom kraften av 200 000 arga lärare, som förhoppningsvis ställer krav på högre löner vid nästa förhandlingsrunda. På plats hörs skriken högst.
Tar inte arbetsgivare sitt ansvar, som nu Botkyrka, Nybro och Uppvidinge gör, är det upp till lärarna själva och de lokala fackliga företrädarna att kräva plåster på såren. I deras händer ligger nu lönefrågan. Det får tydligen smälla, ryka och göra lite ont på vägen.