De stora grupperna i förskolan stressar både personal och barn. Matilda Linell jobbade sig sjuk.
Regnet duggar och det blåser kalla vindar utanför Junibackens förskola i det mångkulturella bostadsområdet Ryd i Linköping.
På förskolan arbetar 28-åringarna Matilda Linell och Sabina Skarin som förskollärare på var sin avdelning. Samtliga fem avdelningar på förskolan ligger över rekommendationerna för gruppstorlekar, trots att personaltätheten förbättrades i augusti. Skolverkets riktmärken, som kom i februari i år, anger att en barngrupp för små barn (1 till 3 år) bör ligga mellan 6 och 12 barn och för äldre barn (4 till 5 år) mellan 9 och 15 barn.
— Just nu har vi ett rimligt antal barn. På Matildas avdelning är det 17 barn mellan 3 och 4 år på 3,5 anställda och på min 18 barn på 3 anställda. Men situationen kan snabbt ändras. Det räcker att någon blir sjukskriven, att ett barn behöver extra stöd eller att något förändras i barnens liv, säger Sabina Skarin.
Matilda Linell vet hur sårbart det är med stora barngrupper, när det inte går att få tag på utbildade vikarier. För två och ett halvt år sedan arbetade hon på en annan förskola i området. På pappret var de tre anställda på 15 små barn mellan 1 och 3 år. Men under en längre period var de ofta bara två personal. Det var nästan alltid någon som var sjuk.
— Det blev en stor fysisk och mental belastning. Jag kände att vi inte hann med barnen. Vårt pedagogiska fokus kom allt längre ned på listan. Det handlade om att klara dagen. Jag blev tom inombords, tappade all ork och fick svårt att fatta beslut, säger Matilda Linell.
Efter månader av hård arbetsbelastning bröt hon ihop. Hennes sambo »tvingade« henne att stanna hemma. Själv såg hon bara barnens behov och hade helt tappat förmågan att dra gränsen för egen del. Hon blev heltidssjukskriven i tre veckor och ytterligare två veckor på deltid.
— Först då stängde hjärnan av, när jag inte behövde ta ansvar, säger Matilda Linell.
Det tog ett halvår innan hon kände att hjärnan fungerade som vanligt igen.
Sabina Skarin nickar igenkännande. Hon har också drabbats av stressymtom i perioder.
De lägger ned mycket engagemang på sitt arbete, vidareutbildar sig och dokumenterar barnens lärande. Men de måste alltid förhålla sig till barngruppernas storlek och skapar ständigt nya grupper ur de större barngrupperna. Oftast utgår indelningarna från barnens intressen och behov utifrån läroplanen. Ibland handlar grupperingen om att klara vardagen.
Utbildade förskollärare är väldigt svårt att få tag i, liksom barnskötare. Att ta in outbildade vikarier är sällan någon lösning. Det riskerar att skapa mer problem och stress än det underlättar i de stora barngrupperna, anser förskollärarna Matilda Linell och Sabina Skarin.
— När vi ska sätta in nya personer i verksamheten stjäl det mycket tid från barnen. Du kan inte låta en person som aldrig träffat barnen få ansvar för en egen grupp utan då får vi hålla ihop den stora barngruppen på de lokalytor vi har, säger Matilda Linell.
Barnen blir lätt oroliga av alltför många nya relationer och känner sig otrygga. Och oron sprids ofta vidare till föräldrarna.
Barngrupperna i Linköping är jämförbara med många andra kommuner, visar Lärarnas tidnings undersökning. Matilda Linell och Sabina Skarin ser de stora barngrupperna i kombination med bristen på utbildad personal som ett samhällsproblem. Och de är rädda för att politikerna inte inser allvaret utan tar den lätta vägen och trycker in fler outbildade vikarier i barngrupperna.
Matilda Linell och Sabina Skarin är övertygade om att det skulle krävas färre vikarier och att personal och barn skulle må bättre om kommunpolitikerna tog riktmärkena för barngrupperna på allvar och efterlevde dem.
Lenita Jällhage