”Fastna inte i ilskan över lärarlönelyftet”

När 3 miljarder av regeringens kronor landar på lärarnas lönekonton uppstår ett problem: Bara runt en tredjedel av kontona fylls på. Och ett par, tre tusenlappar extra per månad i en plånbok kan skava — hos kolleger som inte får ett öre mer. Nej, psykologen Mattias Lundberg, som föreläser om konflikter på jobbet, tycker inte att det är så konstigt att stämningen blir tryckt i vissa lärarrum, att konflikter uppstår eller att en del säger upp sig i protest.

— Vi människor fungerar så att vi gärna vill förstå hur saker och ting funkar. I en situation där vi inte vet vad som gäller känner vi frustration. Jag uppfattar inte lärarna som irriterade på att kriterier i sig saknas. Utan på att man inte förstår hur kriterierna tillämpas. Och när lönepåslagen blir så här stora direkt, som med lärarlönelyftet, är den förståelsen ännu viktigare.

Vad är det som gör att högre löner skapar konflikt just i skolan?

— Lärare är generellt en kollegial grupp. Här splittras plötsligt kollegialiteten när det gäller faktorn lön, vilket gör att gruppen blir väldigt störd i sin struktur. Det tar ett tag att hitta formerna för att hantera att någon plötsligt får mycket mer betalt.

Samtidigt finns det ju redan differentierade lönepåslag i skolan. Alla lärare har inte lika lön?

— Ja, men man kanske inte är lika van vid så här pass stora löneskillnader inom sina respektive enheter som andra yrkesgrupper är.

Varför blev lärarna i så fall inte lika arga över förstelärarreformen?

— Den är lättare att förstå. Med den pengen följer ett ansvar och en arbetsuppgift som innebär att du ska göra mer. Här får du mer pengar för att göra samma sak. Du behöver inte prestera något extra utan bara fortsätta vara lika duktig som du alltid har varit.

Vad kan den här konflikten få för effekt?

— Att den skulle få jättestora långtgående ­effekter utifrån ett kollektivt perspektiv har jag svårt att se. Enskilda individer blir besvikna och vissa kanske slutar. Men de flesta inser, på ett medvetet eller omedvetet plan, att de måste fungera och att de har en arbetsuppgift att göra. Det som kan hända under perioden fram till dess är att lärare hamnar i konflikter som kan bli knepiga att reparera senare.

Finns det något som är bra med konflikten kring lärarlönelyftet?

— Den kan öka på kollegialiteten. Om lärare gemensamt bestämmer att det här inte är bra, trots att några har fått det och andra inte, kan det binda ihop en arbetsgrupp och utveckla den.

Hur kan lärare tänka här och nu för att hantera sin ilska?

— Det är okej att svära åt lärarlönelyftet men systemet i sig kommer ju förmodligen att kvarstå. Då är det bra att tänka kring vilka positiva effekter det ändå kan ha, till exempel på lönebildningen långsiktigt. Om det finns fyra negativa saker kan det kanske ändå finnas en positiv sak att lyfta fram.

— Men tillåt dig också att vara arg om du känner dig orättvist behandlad och ställ krav på rektorerna att motivera sina val.

Vart ska vreden riktas?

— Gå ut och slå på något hårt i skogen! Nej, men jag tycker att man ska använda vreden för att få tag i den information man behöver för att acceptera budskapet. Även om man inte respekterar det.

— När man förstår varför det blev som det blev kommer vreden till sist att övergå till ­acceptans. Man kan sänka axlarna, ta ett djupt andetag och faktiskt gå vidare.

Vilka reaktionssätt är inte lika konstruktiva?

— Att vara arg utan att göra något är nog det sämsta. Det mår man förmodligen inte ­speciellt bra av i längden. Men det betyder inte att det är bra att reagera med rygg­märgen. Ett aktivt medvetet val är bättre.

Har du tio år kvar att jobba till pensionen har du tid att vänta ett par timmar eller några veckor innan du vidtar åtgärder.

Kunde lyftet ha utformats på något annat sätt?

— En modell där alla som uppfyller kriterierna får ta del av en mindre summa hade nog skapat mer förståelse. Då hade rektorer och lärare kunnat få delat ansvar för fördelningen och varje lärare hade kunnat få påvisa varför man uppfyller kriterierna. Och dessutom givits möjlighet att uppmärksamma sådant som rektorn kanske har missat nu.

När vi ses har Mattias Lundberg precis landat i Stockholm med flyget från Umeå. Han ska avsluta en turné med humorshowen »Den lyckliga pessimisten«, som han satt upp ihop med komikern Jan Bylund runt om i landet under hösten. Föreställningen bygger på duons bok med samma namn som handlar om negativt tänkande. Mattias Lundberg ­beskriver föreställningen som en »humoristisk känga till optimistkonsulter, inspirationsföreläsare och självhjälpsböcker«.

Finns det något komiskt med konflikter?

— Herregud! Få saker är så roligt som konflikter när man står utanför och tittar på dem. De är förutsägbara och man kan ofta se ­ungefär vad som ska hända. Det kommer alltid att komma ett »Men du då!« i någon form när ­argumenten tar slut. Som deltagare i en konflikt är det sällan komiskt utan oftast mest jobbigt.

— Däremot kan nytta komma ut ur konflikter och vi behöver generellt dessa på arbetsplatsen.

Kan du utveckla?

— Vi har ofta en uppfattning om att inga konflikter är bra, att det är dåligt att ha konflikter och så finns det liksom ingen gråskala emellan. Här ligger ett jättestort ansvar på chefen.

Vad ska chefen göra?

— I stället för att försöka lösa konflikten till varje pris kan chefen avvakta, ta det lugnt och se vad som händer. Som chef går man ofta in och försöker hitta en kompromiss och kompromisser ger mig huvudvärk.

Varför då?

— Kompromissen är ett medel för att uppnå bästa möjliga lösning och inte ett mål i sig. Om kompromissen är målet betyder det att alla går ifrån konflikten lika missnöjda.