Lärarnas inflytande över sina arbetsuppgifter har minskat radikalt de senaste 20 åren. Det visar Eva Bejerots hittills opublicerade forskning, där bland annat 3.000 lärare och rektorer fått beskriva sin arbetssituation.
Våren är helt klart på gång. Visserligen ligger isen kvar vid Brunnsviken, men längs en södervägg vid Psykologiska institutionen på Stockholms universitet blommar ett hav av gula vintergäck. Två trappor upp har Eva Bejerot sitt arbetsrum, fyllt med rapporter och material från de olika projekt hon är engagerad i.
Eva Bejerot leder ett treårigt forskningsprojekt som ska ge svar på frågan hur lärarna och skolledarna påverkas av att de fått allt fler sidouppgifter.
Efter förstudier och djupintervjuer har 3.000 lärare och skolledare fått svara på ett helt batteri av enkätfrågor. Nu har Eva Bejerot precis fått in svaren och påbörjat analysarbetet.
Vad tycker du är det mest överraskande som framkommit i materialet?
— Först visste jag inte om jag skulle tro mina ögon. Kunde det här verkligen stämma? Men resultaten tyder på en väldigt stor förändring för lärarna när det gäller ökade krav och minskat inflytande och stöd.
— En fjärdedel av lärarna upplever att de har så många arbetsuppgifter att de inte kan arbeta effektivt. Och bara 13 procent anser att det har ett tillräckligt stort inflytande över sitt arbete. Det här stödjer de larmrapporter som har kommit från lärarsidan.
Materialet ska jämföras med en liknande studie som gjordes av Arbetsmiljöinstitutet 1992. Har ni hunnit dra några slutsatser?
— En av de stora förändringarna verkar vara att lärarna upplever ett rejält minskat stöd från sin närmaste chef.
— I dag säger 8 procent att de får det stöd de behöver, 1992 var den siffran drygt 20 procent. I dag anser 16 procent att de kan prata om svårigheter med sin chef medan drygt 40 procent upplevde att de kunde det för 20 år sedan.
Vad säger det om skolans ledning?
— Det betyder ju inte att cheferna saknar omsorg om sin personal, utan mer att de inte längre har någon tid att ägna åt dem. Cheferna har fullt upp med rapportering uppåt och är själva mer styrda uppifrån.
— De problem vi ser finns inte på individnivå utan på systemnivå.
Hur menar du då?
— Det handlar om styrnings- och ledningsmetoder som introducerades på 1980-talet med krav på ökad effektivitet och ökad marknadsanpassning av den offentliga verksamheten.
— Jag är intresserad av att titta på hur skolans styrsystem fungerar, till exempel ökad kontroll och konkurrens, krav på dokumentation och betoning av ekonomin.
Finns det något som blivit bättre för lärarna sedan 1992?
— Ja, lärarna upplever att gemenskapen har blivit viktigare. Kanske söker man ökat kollegialt stöd när man inte upplever stöd från ledningen. Studier visar på vikten av att ingå i en social gemenskap. För många är det en av de viktigaste drivkrafterna för att arbeta.
Tanken är att hela forskningsmaterialet ska läggas ut på nätet när det är klart.
Varför har ni valt att göra så?
— Det är extra roligt om de som jobbar i skolan kan använda materialet. Det här kan tydliggöra för lärarna att problemen inte ligger på individnivå utan att det handlar om ett väldigt kraftfullt system som styr skolan i dag.
På vilket sätt kan den kunskapen hjälpa lärarna och skolledarna i deras vardag?
— Jag tror att en del lärare står lite oförstående inför den styrning och de villkor de har. Det är lätt att få skuldkänslor för att man som individ inte räcker till. Kanske kan detta lätta på deras börda, att få det svart på vitt vilka ideal som ligger bakom.
— Om man som grupp eller individ inte kan förändra dessa får man lära sig att förhålla sig till det på ett bra sätt.
Hur då?
— Kanske genom att agera mer cyniskt i förhållande till de system som styr skolan och inte känna sig så pressad av dem. Det är en styrning som handlar om att kontrollera lärargruppen, men kontroll kostar. Här blir kostnaden väldigt hög i form av ökad arbetsbelastning för lärarna.
— På 50-talet fanns det tusentals tidsstudiemän som undersökte hur man kunde kontrollera och rationalisera industrin. I skolan i dag behövs det inte några tidsstudiemän för det arbetet gör lärarna och skolledarna själva.
Hur kom det sig att du började intressera dig för styrningen av den offentliga sektorn?
— Det var efter att jag hade arbetat som tandläkare. Jag började forska om styrsystemen inom folktandvården, som jag upplevde som ganska förödmjukande när jag själv arbetade där. Sedan skrev jag en avhandling om styrningen och arbetsmiljön i folktandvården.
Du har nyligen forskat om läkarnas arbetsvillkor, vilka likheter och skillnader kan du se om du jämför med lärarnas situation?
— Vi såg ett liknande mönster av ökade krav och minskat inflytande hos läkarna som hos lärarna. Men förändringen var inte lika kraftig hos läkarna. Och då har jag ändå beskrivit läkarnas situation som »en profession i fritt fall«. Så jag kan undra nu vad jag ska använda för beskrivning av lärarna.
— Det här är väldigt tydliga siffror. Om 60 procent av lärarna redan minskar på sina luncher och ofta arbetar över på kvällar och helger, då finns det inte några marginaler kvar att ta av.
Vad kan facken göra?
— Kanske har de inte verktyg att agera mer än de gör. Det är ju inte lätt för oss forskare heller att förstå komplexiteten i det här. Det handlar om stora maktförskjutningar och jag kan inte se att det finns något i dag som kan utmana det rådande styrsystemet av den offentliga sektorn.