Utmattningssyndrom är särskilt vanligt bland skolpersonal. Fritidspedagogen Tanja Andersson är en av de drabbade. Nu är hon tillbaka på jobbet.
I tio års tidåt hon ingen lunch, drack bara kaffe.
När Tanja Andersson har busvisslat ihop de tolv pulkaåkande åttaåringarna och hivat ut hamburgare, tar hon en själv. Hon har börjat fatta att även hon måste äta.
Vi är vid Stora pulkabacken, en fem meter hög och 40 meter lång slänt mellan villaområdena Norrevång och Västervång i Svalöv. Grästuvorna tittar fram ur skaren, det är bitande iskyla på två skånska minusgrader och sportlov.
Efter utelunchen har Tanja Andersson ledigt för att prata med Lärarnas tidning. Vi går längs vägen där hon gick på förmiddagarna i höstas. Arbetskamraterna turades om att åka hit och ta med henne på promenad.
— Utan dem hade jag inte kommit ut. Svalöv är litet, alla känner till alla och jag ville undvika att få en massa frågor om hur jag mådde. Sånt känns fortfarande jobbigt, säger hon.
Det är tyst i det röda trähuset. Så tyst som det blir i ett villaområde i utkanten av en by på skånska slätten mitt på dagen mitt i veckan. En klockas tickande och surret från torkskåpet är det enda som hörs. Tanja Andersson bjuder på kaffe och gröna dammsugare. Hon tittar ut genom köksfönstret.
— Jag älskar mitt jobb, det är världens bästa.
Men den 7 mars 2012 gick hon hem från Månsaboskolan. Hon hade gått in i väggen. Blivit utbränd. Eller drabbats av utmattningssyndrom som läkarvetenskapen säger.
I vardagsrummet står en stor grå hörnsoffa. I den har Tanja Andersson tillbringat många kvällar, helger och semestrar.
Det började för knappt fem år sedan när hon var 36 och, som vanligt på somrarna, jobbade som kokerska på en barnkoloni i ett par veckor. Hon kände att hon inte orkade som förr och tänkte att det berodde på åldern.
— Fast 36 är väl ingen ålder?
Hon blev allt tröttare. All energi gick åt till jobbet och det sociala livet försvann successivt. Tankarna snurrade och hon kunde inte sova. Om hon skulle hämta något hos sina föräldrar orkade hon inte gå in.
— Mamma sa att jag började bli aggressiv och jag var inte så trevlig på jobbet som jag brukar heller.
För att orka sjukskrev hon sig en dag eller två med jämna mellanrum. Vändpunkten kom när föräldrarna damp ner en sådan dag och hittade henne hemma. Då flyttade modern helt sonika in och tog över allt praktiskt med matlagning och städning.
— Så att jag kunde fortsätta jobba. Men jag gick till doktorn som mina föräldrar krävde.
Det var för ett och ett halvt år sedan och diagnosen kom några månader senare, efter en utredning som uteslutit alla kroppsliga sjukdomar. Tanja Andersson blev förtvivlad. Och när hon blev hänvisad till en psykiatrisjuksköterska protesterade hon högljutt.
— Det kändes som om de sa att det var något fel på mitt huvud.
I nästan tre månader var hon hemma. Hon sov 18 timmar om dygnet, grät och läste. Därefter jobbade hon i klass två timmar om dagen fram till sommaren. Vid höstterminsstarten började hon på halvtid och ökade på till 75 procent efter två veckor. Men där tog det tvärstopp.
— Jag satt i bilen utanför skolan och klarade inte av att gå in.
Ner på halvtid igen året ut. Sedan dess jobbar hon heltid. Det känns.
— Jag reder inte riktigt ut förändringar. När det var många sjuka nyligen fick jag gå in och vara assistent i en annan klass. Efter det var jag tvungen att vara hemma i två dagar.
Många som jobbar i skolan skulle behöva lära sig att ta hand om sig själva. Det menar Elisabeth Henriksson, psykolog på Stressrehab, Danderyds sjukhus mottagning för rehabilitering av personer med utmattningssyndrom.
Mottagningen har funnits sedan 2005 och startar nya rehabiliteringsgrupper var tredje vecka. I tre månader får deltagarna kognitiv beteendeterapi och träning i basal kroppskännedom eller mindfulness. Minst en fjärdedel brukar komma från skolans värld, en klar överrepresentation.
— De beskriver ganska tydligt hur arbetsbelastningen har ökat de senaste fem åren — med större klasser, fler föräldrakontakter och mer dokumentation kring varje elev, säger Elisabeth Henriksson.
De allra flesta kommer från förskolan, låg- och mellanstadiet. Det är personer som tagit ett stort ansvar för sina elever och inte släpper ett enda barn som mår dåligt. Ofta har det fungerat med en hög arbetsbelastning tills personen får en klass med många barn med särskilda behov.
— I en klass på 30 kan det vara åtta—tio barn som behöver extra stöd utan att resurserna finns. Läraren måste då trycka på för att få en utredning och vara delaktig i att barnen får en diagnos. Det kan vara detta som gör att det tippar över, säger Elisabeth Henriksson.
Enligt henne är prognosen vid utmattning god. Men det tar tid att komma igen och alla kanske inte återvänder till just skolan.
— Om viljan är god hos skolledningen går det oftast att hitta bra anpassningar för att läraren ska kunna rehabilitera tillbaka sig på sin arbetsplats. Om inte, kan det vara bättre att arbetsträna någon annanstans och sedan ta ställning till om man vill återvända.
Tystnaden i Tanja Anderssons kök bryts av att telefonen ringer. Det är en vikarie som vill kolla tider inför nästa vecka.
För Tanja Andersson har det aldrig varit aktuellt att byta arbetsplats eller befattning. Hon har varit arbetslagsledare i åratal och när rektorn frågade om hon ville sluta med det svarade hon att hon tänker fortsätta.
— Jag hade tagit den rollen även om jag inte haft den, för jag är en sån som behöver utmaningar. Jag tycker det är roligt att organisera och hitta lösningar.
Men varför blev hon då utbränd? Som för så många andra handlar det om en obalans på jobbet och privat.
— Att vara fritidspedagog är ett serviceyrke, man har hand om det allra finaste människor har och det är jätteviktigt att det blir kvalitet i relationen till barn och föräldrar. Jag har haft ett smajl i ansiktet på jobbet oavsett hur jag har mått — och det kostar på.
I den andra vågskålen ligger förutsättningarna för att göra ett bra jobb.
— Barngrupperna blir större, lokalerna och personaltätheten mindre. Ändå ställs det lika höga krav, säger Tanja Andersson.
Men hon är noga med att ingen skugga ska falla på hennes arbetsgivare. Hon förlägger mycket till sig själv och sin personlighet.
— Jag var en sån som hoppade upp ur tv-soffan för att vattna och plocka undan när det var reklam. »Jag hinner«, tänkte jag. Jag har tagit med jobb hem, alltid ställt upp när folk velat prata, känt in hur andra mår och tagit på mig massor med extra uppgifter.
Efter skilsmässan för tolv år sedan bor hon ensam med sina två tonårspojkar. Även för dem har hon gjort allt — varit med på varenda träning och stekt pannkakor med 40 graders feber. Tog hon hem vänner måste det vara fixat och välstädat först.
Hon har funderat mycket på varifrån den perfektionistiska läggningen kommer.
— Mina föräldrar säger att de aldrig har haft höga krav på mig men någonstans har de nog haft det ändå. Eller så har de haft höga krav på sig själva och så har jag tagit över mönstret.
Huset är fullt av hjärtan — på tavlor, som krokar och kylskåpsmagneter. Och änglar.
I cd-hyllan står hennes skyddsängel som hon fick av sin mamma. Två andra änglar, i porslin, har hon fått av sönerna.
— Jag är omhuldad på alla sätt och vis — av mina pågar, föräldrar och fantastiska kolleger.
Även psykiatrisjuksköterskan visade sig bli ett stort stöd. De träffades i tio månader och Tanja Andersson fick hjälp att se mönstren, att tänka om och göra annorlunda.
Nu tar hon emot barn och föräldrar på fasta tider och om något inte är färdigt när arbetsdagen är slut får det vänta till nästa dag. Tidigare hade hon mentorsbarn i sin samverkansklass men det har hon inte längre. Hon tar ansvar för sina lektioner i social träning och halva ansvaret för bildämnet. Resten ligger på läraren.
— På fritids är barnen mina.
Om hon gör något extra nu måste hon tänka på att vila efteråt. Hon tränar på att prioritera sig själv men det går inte från en dag till en annan. Hon har bett sina arbetskamrater hjälpa till med gränssättningen.
Rektorn har frågat vilka uppgifter hon vill rensa bort så nu är hon inte längre ansvarig för att göra hämtnings- och lämningsschemat för de barn som åker linjebuss till skolan. Och på tisdagseftermiddagar är hon aldrig i barngrupp utan har möten med rektor och planerar.
— Det är nog lite av räddningen, säger Tanja Andersson.
Hon beskriver utmattningskänslan.
— Kroppen funkar inte. Det är en känsla av fullkomlig energiförlust. Man glömmer namn och saker. När det var som värst gick jag som en gammal kvinna.
Vi har pratat i tre timmar. Blir du trött av att prata om det?
— Ja, jag är jättetrött nu. Men jag får vila sedan.