Skyddsombudet Solbritt Emanuelsson uppmanar lärare att använda sina fackliga verktyg. – Om vi inte får lyfta deras problem med arbetsgivaren kan vi i regel inte hjälpa dem.
Solbritt Emanuelsson tar emot i foajén till Nacka stadshus med ett fast handslag och stadig blick. Men efter en stunds småprat framför kaffemaskinen på Lärarförbundets kontor avslöjar huvudskyddsombudet att hon faktiskt är nervös för den här intervjun. Hon är mer bekväm med att vara den som ställer frågorna och lyssnar, precis som hon gör dagligen i kontakten med medlemmarna.
— Lärare som hör av sig till oss är ofta oerhört tacksamma för att vi har lyssnat, men det är inte alltid de vill att vi ska gå vidare. Det är svårt ibland. Om vi inte får lyfta deras problem med arbetsgivaren kan vi i regel inte hjälpa dem.
Stora barngrupper, trånga lokaler, hög arbetsbelastning, lite planeringstid och att arbetsgivaren inte täcker upp vid sjukdom är arbetsmiljöproblem som många vittnar om.
En verktygslåda som skyddsombuden har till förfogande är kapitel 6 i Arbetsmiljölagen, »Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare«. Men Solbritt Emanuelsson tycker att arbetet alltför ofta fastnar i begreppet samverkan. Hon skulle gärna se att skyddsombuden tog mod till sig och använde ett av de vassaste verktygen i lådan, 6:6a, vilket betyder att arbetsgivaren måste lämna ett besked angående de brister i arbetsmiljön som påtalas.
— Tyvärr är vi ovana att ta till den möjlighet som 6:6a ger. Jag tror att det ligger i vår kultur att vi hellre vill komma överens i samförstånd. En rädsla för att vara besvärlig, bli utskälld och inte få lönepåslag bidrar nog också.
Att jobba fackligt var inte alls självklart när hon fick frågan första gången. Solbritt Emanuelsson var just klar specialpedagog. Men då på 1990-talet var nedskärningarna som störst och hon hittade inget jobb utan gick tillbaka till sin tjänst på förskolan.
— Det var jätteroligt! Jobbet med barnen blev ännu mer spännande tack vare allt jag hade lärt mig.
Men så var det en granne som insisterade: »Sollan, det är klart att du ska jobba fackligt, du kommer att passa jättebra!« Det är snart 15 år sedan. Och även om »Sollan« numera företräder alla lärargrupper så ligger förskollärarna henne varmt om hjärtat.
Det är också genom sina egna erfarenheter som hon kan se utvecklingen i förskolan över tid. Numera har förskollärarna ett mycket större ansvar för den pedagogiska verksamheten och barnens utveckling än tidigare. Förändringarna i den kultur som byggts upp i arbetslagen, att förskollärare och barnskötare delar på ansvaret, gör att det finns risk för konflikter, menar hon.
— Det är en ledarskapsfråga. Arbetsledarna måste veta hur ansvarsfördelningen ser ut och ge förskollärarna tid och förutsättningar för jobbet. Många säger att de inte är den lärare de skulle vilja vara. Det är så klart frustrerande, ingen mår bra av att inte kunna göra sitt jobb.
För Solbritt Emanuelsson väntar en ny vår. Hon fyller 65 år i maj och efter stor vånda har hon bestämt sig för att gå i pension. Kontakten med medlemmarna är det hon kommer att sakna mest.
— Men jag har redan sagt att jag blir pensionärsombud. Man måste hålla i gång sin sociala halva.
Ulrika Sundström