Du känner inte igen mig va? säger rösten som låter så bekant fast den kommer ur ett obekant ansikte. Jag stirrar på den unge mannen som ler emot mig. Kan det vara en förälder? En tidigare kollega? Hjärnan rusar.
Jag letar ledtrådar i den unge mannens klädsel men lyckas inte placera honom. Forsätter att söka i minnet, skannar efter namn och sammanhang, men inte förrän han brister ut i ett kluckande skratt blir det träff.
– Det är ju du! säger jag glatt men drar i samma sekund efter andan i ett häpet men …
För även om jag upptäckt att han är en av mina mentorselever som gick ut nian för ett par år sedan är det ändå inte samma person. Framför mig står en lång och vältränad ung man, som hälsar med självsäkerhet.
– Åh, det var längesedan, säger jag lite dumt, eftersom det egentligen inte stämmer.
– Nja, snarare 40 kilo sedan, säger han.
Då ser jag det. Att pojken försvunnit. Inte konstigt att jag inte kände igen honom med detsamma. Men inser snart att det inte är förlusten av kilo som förvandlingen består i. Det är utstrålningen. Över en kopp kaffe i skolans cafeteria berättar han sin historia. Om den ensamme och överviktige 16-åringen som fått nya kompisar och en ny chans i ett annat sammanhang.
Minnena återvänder från min tid som hans mentor på högstadiet. Hur vi försökte med samtal, åtgärdsprogram, anpassad studiegång och antimobbningsteam. Och också hur vi trodde att vi lyckades. Hur vi faktiskt hörde honom skratta. Visst gjorde vi väl det? Hur jag satt här i cafeterian för några år sedan och talade betyg med honom och förväntade mig att han skulle kämpa för att höja till VG i svenska genom att ta mer plats i diskussioner i klassrummet.
Nu berättar han om sin dåliga självkänsla, om tystnad grundad i rädsla för elaka kommentarer och om sviktande lust att leva. Och jag skäms och undrar vad vi hade kunnat göra annorlunda.
Han försöker lite tröstande förklara att just då hade ingenting spelat någon roll, men hur ska jag kunna tro på det? För hör jag inte dagligen att allt börjar med en bra lärare, vilket inte gör mig stolt utan snarare livrädd för vad som händer när jag inte hinner eller orkar, eller ges förutsättningar att vara det.
I den stunden tänker jag att jag skulle kunna jobba med precis vad som helst hellre än att ha ansvar för att en massa unga människor utvecklar inte bara sitt språk utan också sin lust att lära och leva, samtidigt som jag ska bedöma dem och skicka ut dem i livet med en bokstav på ett papper.
I ett utvecklingssamtal några dagar senare hör jag mig själv försvara en annan elevs till synes låga ambitioner inför föräldrarna.
Livet är större än skolan. Men skolan är större än kunskapskrav och betygssystem. Det borde debatten handla om.
Charlotta Hemlin Lärare i svenska 7–9, Bergvretenskolan i Enköping