Metta Fjelkner: Ge lärarna mer än förskollärarna

Hon har haft en hög svansföring, har inte dragit sig för att använda starka ord för att beskriva tillståndet i svensk skola och har retat gallfeber på åtskilliga meningsmotståndare.

»Metta Fjelkner fortsätter sin konfrontationskurs gentemot Sveriges Kommuner och Landsting och kommunerna när det gäller skolan«, klagade SKL:s vd Håkan Sörman i ett debattinlägg i vintras.

Efter tretton år avgår Metta Fjelkner som ordförande för Lärarnas Riksförbund och efterträds av förste vice ordföranden Bo ­Jansson. Det sker vid förbundsrådet den 14 maj (efter denna tidnings pressläggning).

Varför avgår du?

— Jag har suttit i 13 år och tycker att det är tillräckligt lång tid. Min plan var att sluta redan vid förra årets kongress. Men jag blev ombedd att stanna kvar, eftersom vi var mitt i avtalsrörelsen.

När lärarfacken hade gått med på löneavtalet i höstas riktades stark kritik mot dig bland dina medlemmar. Vissa krävde till och med din avgång. Hur har det påverkat ditt beslut?

— Det är klart att man tar kritiken på stort allvar. Men att jag avgår är av privata skäl, att jag vill ha lite fritid och slippa leva ett liv i kappsäck.

Vad ska du göra nu?

— Till att börja med bara vara ledig. Sedan har jag kvar några uppdrag, bland annat som vice ordförande i Saco.

Under dina 13 år som ordförande har lärar­yrkets status sjunkit till bottennivå. Är inte det ett misslyckande för dig?

— Jo, det erkänner jag, det är ett jättemisslyckande. Ingen hade varit gladare än jag om man hade kunnat konstatera att arbetsgivarna hade gått oss till mötes. I stället har kommunerna jämnat ut lönerna mellan förskollärarna och lärarna på grund- och gymnasieskolan. Förskollärarna har haft en helt annan löneutveckling än lärarna på grund- och gymnasieskolan. Det är ett absolut misslyckande.

Bör förskollärare och fritidspedagoger också ha 10 000 kronor mer i månaden?

— För min del driver jag lönefrågorna för lärarna på gymnasiet och grundskolan. De grupperna har fått stå tillbaka under så lång tid. Nu måste arbetsgivarna satsa på dem.

Bör alltså lärarna i grund- och gymnasie­skolan få större löneökningar än förskollärare och fritidspedagoger de kommande åren?

— Ja, jag står för det. Det finns en pott som ska fördelas och det har skett en fördelning som har missgynnat gymnasiets och grundskolans lärare under väldigt lång tid.

Men grundskole- och gymnasielärare tjänar ju fortfarande mer än förskollärare?

— Jo, men då är du inne på principen att alla ska tjäna lika mycket. Då måste du också säga att gymnasielärarna ska vänta ett par år till på att bli uppvärderade. Och det tycker inte jag.

I höstas träffade lärarfacken och SKL ett fyraårigt avtal. Vad krävs för att ni inte ska säga upp avtalet det sista avtalsåret i förtid?

— Jag menar att det krävs oerhört mycket. Hade jag suttit kvar skulle jag absolut driva en uppsägning om man inte totalt kan se att lärarkåren har blivit uppvärderad.

Det finns inget som talar för att det går att strejka sig till högre löner för offentliganställda. Vad är då hotet om uppsägning värt?

— Jag tänker inte så. Om det sista året sägs upp är det här fyraåriga avtalet ett totalt misslyckande för SKL och kommunerna. Ger kommunerna inte mer till lärarna den här gången har de förbrukat alla chanser att över huvud taget teckna avtal med oss som är längre än ett år.

Varför vill du inte att Lärarförbundet och ­Lärarnas Riksförbund ska gå ihop?

— Vi är ett Saco-förbund och de är ett TCO-förbund och vi har inte exakt samma medlemsgrupper. Hos oss finns inte förskollärare och skolledare.

Skulle inte Sveriges lärare bli starkare om de hade en gemensam facklig röst?

— Svar nej. Du kan vända på det också — genom att det finns två fackliga organisationer som inte är helt lika triggar och sporrar vi var­andra och jagar politikerna. Det gör att frågan om skolan hela tiden hålls levande.

Hur har samarbetet mellan dig och Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén fungerat?

— Ja, det har väl varit lite si och så. Vi har ju förhandlat ihop. Men det finns hela tiden det här trycket från Lärarförbundet att vi borde bli ett förbund. I och med att vi delvis konkurrerar om samma medlemmar och att Lärarnas Riksförbund inte får finnas blir det förstås problematiskt.

Varför organiserar Lärarnas Riksförbund inte förskollärare och fritidspedagoger?

— I våra stadgar är det väldigt tydligt att vi ­organiserar lärare som är behöriga i grundskolan, gymnasiet, på vuxenutbildningen och på högskolan, samt studie- och yrkesvägledare.

Är förskollärare och fritidspedagoger inte riktiga lärare?

— Det är inte det vi pratar om. Lärarnas Riksförbund har en gång i tiden bestämt sig för att organisera behöriga lärare i ungdomsskolan. Sedan gammalt var det också så att man ­skulle ha en akademisk utbildning på minst tre år för att få gå med i ett Saco-förbund. Men det är ju överspelat nu.

Visar inte den här uppdelningen på en ­gammaldags syn på lärare och lärande?

— När jag var ny ordförande sa Lärarförbundets dåvarande ordförande Christer Romilson till mig: »Du kommer väl inte börja organisera förskollärare? För då blir det rekryteringskrig.« Så av artighetsskäl har jag valt att inte driva frågan för att inte hamna i den konflikten med Lärarförbundet.

— Men jag har lyft frågan internt om vi ska börja organisera förskollärare, eftersom de har en akademisk utbildning. Svaret på det från ­styrelsen har blivit nej.

Menar du att du tycker att det finns anledning för er att börja organisera förskollärarna?

— Egentligen tycker jag att det borde finnas ett förskollärarförbund inom Saco, eftersom det är en akademisk utbildning. Blir det på sikt så att man organiserar dem inom Lärarnas Riksförbund, tycker jag inte att det vore så dramatiskt. Sedan vet jag inte hur Lärarförbundet skulle uppskatta om vi börjar slåss om de medlemmarna också.