Kan fritidshem och skola sluta fred?

Integreringen mellan skola och fritidshem inleddes redan under 1980-talet, när fritidshemmen fysiskt flyttade till skolan, och fortsatte under 90-talet, när fritidshemmen blev en del av undervisningsväsendet och fick Skolverket som tillsynsmyndighet.

Ett motiv var att spara pengar för kommunerna. Men det fanns också pedagogiska ­motiv. Integrationen mellan skola och fritidshem skulle stimulera barnens inlärning och stärka helhetssynen på barnet.

Kartan i det fritidspedagogiska landskapet förändras nu i rask takt som ett led i regeringens skolpolitik:

• I den nya skollagen definieras barnen på fritidshemmen som elever och det som pågår där som undervisning.
• 2011 kortade regeringen utbildningen med ett halvår — till tre år — och gick emot utredaren som ville förlänga utbildningen till fyra år.
• Grundlärare med inriktning mot arbete i fritidshem ska sedan 2011 läsa in praktisk-estetiska skolämnen, så att de får behörighet att undervisa i skolan och kan få lärarlegitimation.
• De fritidspedagoger som vill vara behöriga att undervisa i skolan och få legitimation måste vidareutbilda sig inom Lärarlyftet 2 och få behörighet i praktisk-estetiska ämnen.

Samtidigt fortsätter larmrapporterna att dugga tätt om allt större elevgrupper på fritidshemmen. 2012 gick det i snitt drygt 40 elever i varje grupp. Det är en ökning med över tio elever jämfört med 2003. Dessutom har personaltätheten på fritidshemmen och andelen högskoleutbildade minskat kraftigt under de två senaste decennierna.

Till detta kommer att regeringen presenterar den ena satsningen efter den andra som syftar till att höja resultaten i skolan. Men fritidshemmen och fritidspedagogiken lyser med sin frånvaro när utbildningsministern talar om vikten av att Sverige ska ha en skola i världsklass.

Vad leder detta till? Skolifieras fritidshemmen och trängs den fritidspedagogiska kärnan i yrkesrollen bort? Eller kan det fortsatta närmandet till skolan leda till att fritidspedagogerna, fritidspedagogiken och fritidshemmet stärker sin ställning i den eviga kampen med skolan? De frågorna ska vi undersöka i den här texten.

Det blåste upp till full storm på fritids­hemmen när regeringen förklarade att fritidspedagoger inte skulle få legitimation och att bara lärare men inte fritidspedagoger skulle få ansvara för undervisningen i fritidshem från och med 2015.

Nästan tre år efter starten kokar Facebook-sidan »Fritidspedagoger kräver lärar­legitimation« fortfarande av osande inlägg från fritidspedagoger som rasar mot att fritidshemmen rustas ned, att fritidspedagogiken behandlas styvmoderligt och att fritids­pedagogernas yrkesidentitet är på väg att suddas ut. Även Lärarförbundet får hård kritik, för att inte ta tillräcklig strid för fritidshemmen.

En aktiv debattör där är Mikael Andersson, fritidspedagog på Maria Parkskolan i Helsingborg. Han har nyligen startat Fritidspedagogernas intresseförening, en förening som syftar till att »stärka fritidspedagogens yrkesroll samt värna om yrkets egenart«. Han målar upp en dyster bild av läget.

— Fritidshemsverksamheten marginaliseras alltmer. När barngrupperna växer tvingas vi ägna oss mer åt förvaring än det som står i de statliga styrdokumenten. Samtidigt flyttas fokus mot undervisningen i skolan. Vi fritidspedagoger har en fot i varje verksamhet och är splittrade i vår yrkesroll. Det blir allt svårare att hävda fritidshemmet och fritidspedagogiken gentemot den obligatoriska skolan.

Enligt Mikael Andersson känner sig många fritidspedagoger nu tvingade att läsa in skolämnen inom Lärarlyftet 2 för att få behålla sina heltidstjänster.

— De flesta fritidspedagoger känner stor motvilja mot att behöva gå Lärarlyftet och bli lärare i skolan, eftersom de tvingas ur sin naturliga roll och försakar sin fritidspedagogiska kärna.

Men är bilden så svartvit?

Maria Hjalmarsson, universitetslektor i pedagogiskt arbete vid Karlstads universitet, forskar om den förändrade yrkesrollen och intervjuar just nu ett stort antal fritidspedagoger. Hennes intervjuer pekar på att integrationen med skolan har delat fritidspedagogerna i två läger:

• Å ena sidan finns en grupp som anser att fritidshemmet och fritidspedagogiken för­lorar på integrationen. De lägger inte sitt krut på arbetet i skolan utan värnar i första hand verksamheten i fritidshemmet.
• Å andra sidan finns en grupp som är väldigt angelägen om att närma sig skolan. De ser inte­grationen med skolan som ett erkännan­de. Äntligen får de vara med i skolan på allvar och ser förändringen som en möjlighet till professionell utveckling.

— Det är en väldigt splittrad bild. Och det finns en stor osäkerhet om framtiden. När jag frågar vad fritidspedagogerna gör om fem år så kan många inte svara på den frågan, berättar Maria Hjalmarsson.

En vanlig uppfattning bland de intervju­ade är att det integrerade arbetslaget inte har varit till fritidshemmets gagn och att fritidspedagogerna har fått en ganska passiv roll i skolarbetet.

Fritidspedagogerna upplever att skol­lagens skrivning om att fritidshemmet har en kompletterande uppgift till skolan tolkas som att fritidspedagogerna ska assistera klass­lärarna som ett slags hjälplärare.

Många fritidspedagoger längtar efter att få använda sin fritidspedagogiska yrkeskompetens även i arbetet i skolan. Det vill säga använda andra metoder och ett annat förhållningssätt än klasslärarens för att stimulera elevernas utveckling och lärande.

— Fritidspedagoger har ett starkt yrkes­kunnande i att använda laborativa arbetssätt och att stärka barns självkänsla i enlighet med värde­grunden, säger Maria Hjalmarsson.

Birgit Andersson, forskare och lärarutbilda­re på Umeå universitet, bekräftar i sin nyligen publicerade avhandling om den förändrade yrkesrollen att bilden av fritidspedagogen år 2013 inte är entydig.

Hennes intervjuer pekar på att en del fritidspedagoger främst värnar om fritids­hemmet och lägger sin själ där. De medverkar på mer oklara grunder under skoldagen, till exempel som assistent till en elev eller som allmän inryckare.

Andra fritidspedagoger lägger mycket tid och stor ambition på skoldagen. Några under­visar i till exempel bild, musik, idrott eller slöjd.

Andra betonar det fritidspedagogiska i sitt arbete i skolan, med leken som metod för läran­de och med livs­kunskap om hur vi fostrar demokratiska samhällsmedborgare.

Men det kan vara svårt att i den lektionsreglerade och mer styrda skoltiden bära med sig den fritidspedagogiska tanken att lärandet ska utgå från barnens egna idéer och behov.

— Att jobba helhjärtat både för skolan och för fritidshemmet fullt ut är svårt. Den pedagogiska planeringstiden räcker inte till. Arbets­situationen pressar fritidspedagogerna att lägga krutet på antingen skolan eller fritidshemmet, säger Birgit Andersson.

I avhandlingen slår hon fast att yrkes­rollen alltmer formas efter skolans behov.

I fördelningen av resurser är fritidshemmet ofta förloraren gentemot den obligatoriska skolan.

Med allt större barngrupper på fritidshemmen tvingas fritidspedagogerna att skära ned på den skapande verksamheten och tiden för utvecklande samspel i små grupper. Mycket tid måste ägnas åt att hålla koll på vilka barn som har gått hem och med vem. Därmed ­tunnas yrkeskunskaperna ut.

Men inte heller detta är entydigt. Vilka resurser och vilken status fritidshemmet har varierar från skola till skola. Det handlar om hur rektorn ser på fritidshemmet.

Men det handlar också om hur stark och drivande gruppen av fritidspedagoger är på den enskilda skolan.

Adjunkten och doktoranden Anneli Hippinen Ahlgren på Stockholms universitet undervisar den första kullen studenter av grundlärare med inriktning mot arbete i fritidshem, där alla grundlärarna blir behöriga i praktiska eller estetiska ämnen.

Avsikten är att få välutbildade grundlära­re på fritidshemmet, som även kan arbeta under skoltiden av dagen som stöd för barns lärande, utifrån sin fritidspedagogiska kompetens och sin helhetssyn på eleverna.

— De här nya lärarna blir behöriga att bedriva undervisning både i skolan och på fritidshemmet och blir inga assistenter till klasslärarna. Avgörande för hur deras särskilda kompetens kommer att tas till vara blir hur grundlärarnas tjänster ser ut när de kommer ut på skolorna om ett år.

Potentialen ligger i att grundlärarna kan föra med sig ett fritidspedagogiskt förhållningssätt — att till exempel ha utematte eller att kombinera matte med bild — som kan vara till gagn för skolan. Faran ligger i att de nya grundlärarna åläggs att undervisa i så många klasser att de får svårt att hinna med planeringen av fritids.

— Det finns en risk att grundlärarnas ­fokus hamnar på bild- eller musikämnet och inte på fritidshemmet, säger Anneli Hippinen Ahlgren.

Hadar Nordinär fritidspedagog på Kungsholmens friskola i Stockholm. Han driver bloggen Fritidspedagogik.se och har lett protesterna mot regeringens legitimationsreform. Han anser inte att integreringen med skolan leder till att fritidspedagogen får en dubbel yrkesroll.

— Vi har samma grund i yrkesrollen som vi alltid har haft. Men det gäller att vi hävdar den.

Han är kritisk till att politiker och rektorer, men även många fritidspedagoger, allt oftare använder skolan och undervisningen som utgångspunkt för fritidspedagogens insatser.

När fritidspedagoger tar över lektioner på grund av lärarbrist eller när fritidspedagoger hjälper till i klassrummet blir fritidspedagogerna snarare en kompensation för uteblivna lärare än ett komplement till undervisningen.

— Många fritidspedagoger har gått in i skolan utan att bära med sig det fritids­pedagogiska förhållningssättet. Annekterar man skolans begrepp — som »undervisning«, »lärare« och »elever« — och skolans sätt att tänka riskerar vi verkligen att vattna ur vår yrkesroll, säger han.

Enligt skollagens 14:e kapitel kompletterar fritidshemmet utbildningen i förskoleklassen och grundskolan.

— Formuleringen att fritidshemmet ska vara ett komplement till skolan har lett till en underordning.

Hadar Nordin menar att komplementet borde handla om att fritidspedagogen erbjuder eleverna andra sätt att lära sig saker på. Att de till exempel får insikter i matematik genom att baka eller gå och handla. Eller att eleverna får förståelse för värdegrunden och demokratiuppdraget i läroplanen, genom diskussioner om hur kompisar är mot varandra.Han propagerar för att fritidspedagogerna ska fortsätta värna sin unika yrkesroll och slå vakt om det fritidspedagogiska förhållningssättet.

— Fritidspedagogen ska vara i klassrummet bara om det är motiverat av fritidspedagogiska skäl. Det är bara så en verklig samverkan mellan skolan och fritidshemmet kan ske.

Line Isaksson är fritidspedagog på Runnerydsskolan i Nässjö och ledamot i Lärarförbundets ämnesråd för fritidspedagogik.

Nässjö kommun har medvetet satsat på att utveckla fritidshemsverksamheten. Där finns något som heter Fris, en förkortning för fritidspedagogik i skolan. Det innebär en samlad skoldag, där fritids­pedagogerna under den obligatoriska delen av skoldagen på sina egna villkor bidrar till att eleverna kan uppfylla ­målen i läroplanen. De är alltså inga hjälplärare, utan självständiga pedagoger som utifrån fritidspedagogiken ­leder och stimulerar barnen till skapande ­lekar, rörelse och relationsfrämjande aktiviteter.

— Fritidspedagogen leder verksamheten med utgångspunkt från sin egen yrkeskompetens. Och barnen lär sig att reflektera, kommunicera och ta ansvar, säger Line Isaksson.

Ett lekpass inom Fris handlar om att sätta in teoretiska kunskaper i ett praktiskt sammanhang.

— I leken lär man sig att vänta på sin tur, vad som är rätt och fel och att formulera en åsikt.

Så här står det i LGR 11, Läroplan för grundskolan, fritidshemmet och för­skoleklassen: »Skapande arbete och lek är väsentliga delar i det aktiva lärandet. Särskilt under de tidiga skolåren har ­leken stor betydelse för att eleverna ska tillägna sig kunskaper.«

Kan värdet av ett samspel mellan skolan och fritidshemmet beskrivas tydligare?

Line Isaksson framhåller att fritidspedagogiken bidrar till att eleverna når måluppfyllelse i skolan.

— Vi fritidspedagoger är experter på flera av de förmågor som nämns i läroplanen. Hela dagarna arbetar vi med socialt samspel och gruppdynamik. Man måste se fritidshemmet som en del av skolan. Men det handlar om att få en samsyn om att vi är olika slags lärare med olika slags kompetenser.

Statssekreterare Bertil Östberg (FP) på utbildningsdepartementet, utbildnings­minister Jan Björklunds högra hand, är nu klädsamt ångerfull angående regeringens hårt kritiserade hantering av fritidspedagogerna.

— Jag förstår att det finns ett visst missnöje i yrkeskåren. Men vi har lyssnat på synpunkterna från fritidspedagoger och från Lärarförbundet och gjort justeringar. Nu blir fritidspedagogerna ansvariga för undervisningen på fritidshem och de får möjlighet att vidare­utbilda sig i praktiska och estetiska ämnen inom Lärarlyftet 2. Där var vi för fyrkantiga i regelverket, det kan jag medge.

Däremot har regeringen inga planer på att ändra sig och gå med på att införa en legitimation för fritidspedagoger och lärare med inriktning mot arbete i fritidshem för deras huvudverksamhet i fritidshemmet.

Det finns fritidspedagoger som är rädda att fritidshemmet ska förvandlas till en eftermiddagskola med läxläsning och att fritidspedagogiken sätts ännu mer på undantag. Bertil Östberg avfärdar bara delvis de spekulationerna.

— Det är inte så att vi tycker att fritidshemmen ska förvandlas till en läxläsnings­verksamhet. Men visst kan det finnas utrymme för att man erbjuder läxläsning på fritidshemmet i viss mån.

Så, tillbaka till vår ursprungliga fråga: är fritidspedagogen, fritidspedagogiken och fritidshemmet på väg att skolifieras och dö ut?

Titeln fritidspedagog kommer förstås att fasas ut förr eller senare, eftersom det inte utbildas några fritidspedagoger utan bara lärare sedan lärarutbildningen gjordes om först 2001 och sedan 2011. Samtidigt är det många av dem som slåss för sin fritidspedagogiska identitet som också med stolthet slår vakt om just den titeln.

Viktigare än titeln är förstås om och på vilket sätt fritidspedagogiken och fritids­hemmet överlever.

Avgörande för detta tycks vara vilka prioriteringar politikerna och skolan gör. Det krävs resurser och en medveten satsning på högskoleutbildad personal, som får tid att planera och tid att ställa om mentalt från arbetet i klassrummet till arbetet på fritidshemmet. Då kan det finnas möjligheter att slå vakt om och utveckla fritidspedagogiken, så att den både blir ett väsentligt inslag i den obligatoriska skoldagen och ger barnen en meningsfull fritid.

Fortsätter dagens utveckling med allt större barngrupper och många outbildade på fritidshemmen ökar risken för att fritidspedagogerna får ägna sig åt barnpassning snarare än att vara pedagogiska ledare.

Men det handlar också om, vittnar flera av dem som Lärarnas tidning talat med, att fritidspedagogerna och lärarna i fritidshem själva tar ett rejält kliv fram. De måste förklara för andra lärare, för föräldrar, rektorer, politiker och allmänheten varför fritids­pedagogiken och fritidshemmen är omistliga — både för att eleverna ska uppnå målen i läro­planen och för att barn ska må bra i livet.