Pisachocken fick Norge på spåret

Men redan efter några år hände något i Norge:

• Pisaresultaten, som mäter 15-åringars kunskaper i naturvetenskap, matematik och läsförståelse, vände uppåt 2006 och gick tre år senare om de svenska.
• Pirls, som mäter läskunnigheten i årskurs 4, vände tydligt upp 2006 och 2011 gick de norska eleverna om de svenska. I Pirlsmätningen 2001 låg de svenska eleverna i topp av alla deltagande länder.
• Timss mäter matematik och naturkunskap i årskurs 4 och 8. Norges resultat vände i stort uppåt redan efter mätningen 2003, även om de norska åttorna började kava uppåt i natur­kunskap först efter 2007. Fortfarande är Norge sämre än Sverige i dessa mätningar men man ligger hack i häl.

De norska resultatförbättringarna är i huvudsak statistiskt säkerställda och de beror framför allt på att de svagaste eleverna blivit bättre, till skillnad från Sverige där de blivit sämre.

För de svagaste eleverna är framgången speciellt stor och motsvarar ett års skolgång, förklarar Rolf V Olsen, ledare för en enhet vid Oslo universitet som sysslar med kvantitativa utbildningsanalyser.

Men när det gäller orsakerna till förbättringarna på ett djupare plan blir det svårare att få ett entydigt svar av både forskare och tjänstemän.

Detta beror för det första på att det alltid kan finnas olika underliggande förändringar i samhällsutvecklingen som påverkar resultatutvecklingen både negativt och positivt, men där det är väldigt svårt att fastställa samband över huvud taget.

Rolf V Olsen tar några exempel:

— Det kan handla om förändringar i ­befolkningsstrukturen, på arbetsmarknaden och i attityden till skolan i samhället.

För det andra ger mätningarna enbart ögonblicksbilder av var ett urval elever be­finner sig vid några olika tidpunkter.

— Vi har inga kontrollgrupper att jämföra med, säger Rolf V Olsen.

Mätningarna tar också upp enbart matema­tik, naturkunskap och läsförståelse och dess­utom bara vissa aspekter av dessa ­ämnen, ­påpekar Svein Sjøberg, professor i NO-­didaktik vid Oslo universitet.

— Övriga ämnen vet vi ingenting om.

För det tredje genomfördes i Norge en stor styrsystem- och läroplansreform i kombination med kompetensutveckling av lärare och rektorer vid mitten av 2000-talet. Hela paketet kallas för Kunnskapsløftet. Reformen innehåller olika åtgärder som påverkar på en mängd olika sätt och som det är svårt att isolera effekterna av när det gäller resultaten.

Reformerna påminner till viss del om 1990-talets reformer i Sverige när det gäller målstyrning och uppföljning av resultat, men skiljer sig också på av­görande punkter.

Den viktigaste skillnaden jämfört med de svenska 90-talsreformerna är den totala frånvaron av idén om att ett fritt skolval — kopplat till skatte­finansierade fristående skolor med rätt att ta ut vinster — ska leda till att elevernas resultat blir bättre.

Dock är det inte så stora skillnader mellan Sverige och Norge när det gäller möjligheten att välja skola. Det som framför allt skiljer är att det finns mycket färre privata skolor i Norge. Bara drygt 2 procent av alla grundskoleelever går i privata skolor, jämfört med drygt 13 procent i fristående grundskolor i Sverige.

De privata skolorna i Norge får ett stats­bidrag på 85 procent av de kommunala skolornas driftskostnader och får ta ut elevavgifter men inte vinst. De är religiösa eller bedriver alternativ pedagogik.

Anne-Berit Kavliär hög tjänsteman på Utdanningsdirektoratet, den närmaste mot­svarigheten till det svenska Skolverket.

— Det har inte funnits någon större diskussion om att ta efter Sverige när det gäller fritt skolval och fristående skolor. Här finns en enighet om att hålla fast vid hur skol­systemet traditionellt har organiserats, säger hon.

Hur ser då reformerna ut som införts i Norge? Liksom i Sverige är grundskolorna kommunala, medan de norska gymnasieskolorna drivs av det vi skulle kalla landsting, eftersom Norges kommuner är så små.

Det man gjort är att införa en ny läroplan, ett nationellt kvalitetsvärderingssystem, bättre uppföljning och transparens när det gäller resultaten och dessutom nationella prov. Man har också satsat på att föra in det som kallas bedömning för lärande — formativ ­bedömning — i skolorna. Detta sätt att bedöma vet man leder till förbättrade resultat — det finns det omfattande vetenskapligt stöd för.

Projektet med formativ bedömning pågår till och med 2014 och det finns också en rad lokala projekt med samma syfte. Utvärderingar visar att arbetet med att föra in formativ bedömning har tagits väl emot av de norska lärarna, särskilt i de lägre års­kurserna.

Den nya norska läroplanen sjösattes 2006—2007 och liknar mer den tidigare svenska läroplanen Lpo 94 än dagens Lgr 11 när det gäller hur den är uppbyggd. Ett nytt inslag är fem grundläggande färdigheter: att kunna räkna, läsa, skriva, uttrycka sig muntligt och använda digitala verktyg. De ska både integreras i varje ämne utifrån ämnets förutsättningar och användas på tvärs över ämnena. På Utdanningsdirektoratets hemsida finns handledningar av vad till exempel läsning i matematik innebär.

Anne-Berit Kavli vill som statstjänsteman inte peka ut någon enskild faktor i reform­paketet som lett till de förbättrade resultaten. Men hon menar att hela det fokus som funnits på skolans resultat sedan Pisachocken 2001 tillsammans med reformerna har haft betydelse.

Frågan är dock på vilket sätt skolan då kom i fokus. Professor Svein Sjøberg säger att det läggs alltför stor vikt vid resultaten på de internationella mätningarna.

— De blir till slagträn i den politiska debatten och överdrivs, förenklas och missförstås i medierna.

Han berättar att Norge framställdes som ett utarmat u-land i Pisadebatten 2001 när resultaten i själva verket låg strax under ­genomsnittet för rika OECD-länder.

— Nu när resultaten går upp handlar det om vilka som ska ta åt sig äran.

Samtidigt kan framgångarna handla om anpassningar av undervisningen till vad ­ de internationella mätningarna mäter, ­menar han. Det som kallas för teaching to the test.

— Att norska elever trivs väldigt bra i skolan och på det sättet grundlägger en lust att lära får inte samma betydelse i debatten.

I länder som Finland och Japan där eleverna presterar bra i till exempel naturvetenskap, är det många elever som aldrig mer vill syssla med ämnet.

De norska uppgångarna beror i stor utsträckning på att de sämsta eleverna blivit bättre, framhåller Rolf V Olsen, som utvärderat Kunnskapsløftet.

— Eftersom uppgången beror på att de sämsta eleverna blivit bättre så tror jag att det har att göra med ett ökat fokus på de grundläggande färdigheterna under de fyra första viktiga skolåren. Man har också infört kartläggningstest för att tidigt upptäcka de 20 procenten svagaste eleverna.

Kirsten Sive­sind, Universitetet i Oslo, forskar om läroplaner och har också varit med och summerat fynden i den nationella utvärderingen av reformen. Hon menar i sin tur att läroplanens krav på grundläggande färdigheter inte har haft direkt betydelse för att förbättra resultaten som många tror.

— Många lärare tycker att kraven är svåra att förstå sig på och tillämpa i undervisningen. De vet inte hur de ska integrera dem i de olika ämnena. De vägledningar som Utdanningsdirektoratet gett ut är inte heller tillräckligt konkreta. Därför justeras nu kursplanerna.

Hon säger också att det är svårt att ge ett entydigt svar på vad som bidrar till de bättre resultaten i Norge.

— En möjlig förklaring kan vara de dramatiskt ökade specialpedagogiska satsningarna på de svagaste eleverna. Det starka fokuset på skolorna har nog också ökat pressen på dem.

En annan aspekt förs fram av Anders Bakken, forskningsledare vid forskningsinstitutet Nova. Han har också utvärderat Kunnskapsløftet, men tittat på hur betygen utvecklats. Hans utvärdering visar att det finns stora skillnader mellan de skolor som förbättrat sina ­resultat mest och de som förbättrat dem minst.

— Skolorna som har fått upp betygen mest utmärks av en mycket god lärandemiljö i kombination med att föräldrarna har högre utbildningsnivå och högre inkomst än på andra skolor.

Däremot har inte lärartätheten, andelen behöriga lärare eller tillgången till datorer ­visat sig ha någon betydelse för resultaten.

Det verkar alltså finnas en motsägelse mellan olika forskningsresultat. Å ena sidan har de sämsta eleverna blivit bättre, vilket tyder på att elevernas socioekonomiska bakgrund fått minskad betydelse. Å andra sidan är det eleverna med de mest välutbildade och väl­betalda föräldrarna som förbättrat sina betygsresultat mest.

— Ja, det finns en spricka mellan de olika forskningsresultaten men jag har dessvärre ingen bra förklaring till detta fenomen, säger Anders Bakken.

Det är som sagt inte helt lätt att få en en­tydig bild av den norska framgångens ­orsaker. Det enda riktigt säkra är:

• Både de norska och de svenska resultaten har varit i utförsbacke, de norska dock från en lägre nivå.
• Det är bara Norge som lyckats vända utvecklingen.
• Det är bara Sverige som har ett fritt skolval, kopplat till stor andel fristående skolor.

De svenska forskarna menar dock att det finns viktiga lärdomar att ta till sig av de norska erfarenheterna. Magnus Oskarsson, Mittuniversitetet, är vetenskaplig ledare för de svenska Pisamätningarna. Han säger att de norska reformerna är bättre förankrade i forskningsresultat. Man har till exempel satsat på att få pojkar att bli bättre på läsning, något som också gynnat flickorna.

— I Sverige ligger en del av reformfokus på mer övergripande kontrollfunktioner som tidigare betyg, fler nationella prov och en förstärkt skolinspektion, trots att det inte finns någon forskning som visar att det är effektivt, säger han.

Caroline Liberg, professor med inriktning mot läs- och lärprocesser vid Uppsala univer­sitet, säger att den norska satsningen på att utveckla grundläggande färdigheter i alla ämnen är en bra idé. Men en sådan reform tar tid, kräver kompetensutveckling och uppföljning för att slå igenom.

— I Sverige har till exempel nedgången i förmågan att läsa skönlitterära texter stoppats upp, samtidigt som utförsbacken när det gäller faktatexter fortsätter. Det beror säkert på att läroplanen lägger vikt vid att lära eleverna utveckla lässtrategier men att det inte skett på samma sätt vid faktatexter som vid skönlitterära texter.

Det som också skiljer Norge från Sverige är det politiska samtalsklimatet om skolan. Där finns en större samsyn mellan de politiska partierna än i Sverige, även om Høyre inför höstens val flaggar för både tidigare betyg och större valfrihet. Reformpaketet Kunnskaps­løftet har till exempel utvärderats och kritiserats på olika sätt av en rad oberoende forskare. Utvärderingarna har i sin tur lett till att regeringen i en rapport till Stortinget lämnar förslag på förbättringar, bland annat när det gäller hur innehållet i undervisningen ska struktureras.

I Sverige får vi nöja oss med att få reda på att det tar tid innan reformer slår igenom, ända upp till 15 år enligt en rapport från ­regeringen för drygt en månad sedan. Institutet för arbetsmarknads- och utbildnings­politisk utvärdering (IFAU) har dock fått i uppdrag av regeringen att bland annat utvärdera det fria skolvalet. Som av en händelse ska utvärderingen inte vara klar förrän efter valet 2014.