Fint flyt i Kanada

— Det betyder att du har ett jobb. Det ger tio poäng.

Det är geografilektion i årskurs 9 på Lakeshore Collegiate Institute. Klassen jobbar med demografi och läraren Darryl Hobbs låter eleverna låtsassöka tillstånd att arbetskraftsinvandra till Kanada.

— Att undervisa bara utifrån ett brittiskt eller franskt perspektiv skulle exkludera 70 procent av våra elever. Syftet med övningen är att lära ut hur samhället fungerar och koppla det till deras egna erfaren­heter och migrationshistorier, säger Darryl Hobbs.

Kanada hör till de länder som lyckats bäst i Pisa och har samtidigt en av de minsta skillnaderna mellan de högst och lägst presterande eleverna. Det finns inga skillnader alls mellan invandrare och infödda.

Toronto är landets största stad, en av världens mest mångkulturella städer samt provinshuvudstad i Ontario.

Just Ontario lyfts ofta fram som gott exempel av OECD, konsultföretaget McKinsey med flera. Elevernas måluppfyllelse har förbättrats kraftigt sedan 2004 och varje år kommer ett hundratal utländska delegationer på besök för att få veta vad det är man gör så bra.

För några veckor sedan lyfte de svenska Socialdemokraterna fram Ontarios framsynta utbildningspolitik som en inspirationskälla till det samarbete man vill inleda med Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund.

Lakeshore collegiate institute ligger mel­lan industrierna och trafiklederna i stads­delen Etobicoke i Torontos västra utkant. En brun tegellåda med 800 elever i årskurserna 9—12 och både studieförberedande och yrkes­inriktade program.

Skolans rektor Antonio Santos ger några förklaringar till de förbättrade resultaten:

— Vi bryr oss om eleverna och samarbetar med olika grupper i samhället, bland annat kring psykisk hälsa. Vi har bemannade läxklubbar, en institution för särskilt stöd och en »student success teacher«.

Alla gymnasieskolor får sedan 2006 särskilda pengar inom det så kallade student success-programmet — för att upptäcka och hjälpa elever som inte nått målen när de kommer från årskurs 8. I Ontario blir ingen underkänd i grundskolan utan alla får börja gymnasiet.

— Vi har en överlämningsdag med våra upptagningsskolor, där de redogör för alla särskilda behov eleverna har. Det gör att det känns som om vi redan känner dem när de kommer hit i september, säger Laurie Craigen, som var student success teacher på Lakeshore i flera år och numera har systerjobbet som studievägledare.

Eleverna följs noga de första åren. Student success-läraren samordnar alla former av stöd och knyter band till eleven och föräldrarna. Den första onsdagsmorgonen i varje månad har hon ett möte med lärarna i nian där tolv elever gås igenom varje gång.

Övriga onsdagsmorgnar samlas hela personalen i grupper för att jobba med utvecklingsfrågor. För att det ska vara möjligt börjar eleverna en timme senare.

— Ett år handlade det om att upptäcka de riskbeteenden som kan göra att elever inte når målen. Vi tog fram ett program för vad vi ska göra när de skolkar eller provocerar, säger Laurie Craigen.

— Ett annat år försökte vi identifiera det minimum eleverna måste klara i varje kurs. Utifrån det har vi skapat särskilda program, så att den som bara missat lite kan ta igen de delarna och slipper gå om hela kursen.

87 procent klarar nu nästan allt i nian vilket betyder att de sannolikt kommer att nå målen i gymnasiet. Utan satsningarna är Laurie Craigen säker på att många skulle ha förlorats längs vägen. Så som det var före 2006.

Och det är inte bara på gymnasiet som det har blivit bättre.

— De första åren var mellan 50 och 70 procent av niorna i riskzonen. Nu är andelen kanske 40 procent. Det beror på att man gör mer även på grundskolenivå, säger Laurie Craigen.

Simstilarna är många men alla tar sig fram i inomhusbassängen på Carleton Village Sports and Wellness Academy några kilometer närmare stan. "Shallowenders", fem 13-åringar som behöver öva upp flytet i den grunda halvan, tittar storögt på läraren Gergely Kapus som luftsimmar på bassängkanten. Ljudnivån är fasansfull.

— Att titta upp i taket är den mest avslappnade positionen på rygg men om ni lyfter huvudet och tittar på tårna samtidigt som ni sparkar går det fortare, säger han.

En timmes simning i veckan står på ­schemat för samtliga 400 elever på Carleton Village. 85 procent av fjärdeklassarna är simkunniga — inte oviktigt med den jättelika Ontariosjön någon kilometer bort.

Skolan är en 1—8-skola och en av Torontos drygt 100 "Inner city model schools". Det innebär att skolan ligger i ett utsatt område, får extra resurser och förutsätts samarbeta mycket med föräldrar och lokalsamhället.

— Våra elever har portugisiska, spanska, vietnamesiska, kinesiska och somaliska som modersmål. Vita är vår mino­ritetsgrupp. Föräldrarna kan ha två, tre jobb men tjänar extremt lite. En hel del lever på socialbidrag, säger rektorn Lorelei Eccleston.

Precis som på Lakeshore jobbar lärar­na tillsammans med utveckling under skol­dagen. Det kan handla om att granska kursplanen och ta itu med om­råden där det finns behov, till exempel elevernas förmåga att göra slutledningar från text. Eller se till att alla elever känner sig speglade i de händelser och berättelser som används i undervisningen.

Några timmar i veckan nivå­grupperas eleverna i engelska och matte vilket har visat sig vara ett framgångsrikt sätt att lyfta var och en ett snäpp från sin nivå.

I Inner city model school ingår också:

• Gratis mellan­mål och en varm lunch till en begränsad kostnad.
• Tillgång till hälso- och sjukvård nära skolan. En gång om året testas syn och hörsel på valda årskullar. Förra året upptäckte man att 35 procent av sjuorna behövde glasögon.
• Samtalsgrupper och kompetensutveckling för föräldrarna, som de själva vill ha, till exempel en workshop i matematik om hur man hjälper sitt barn med matteläxan.
• Förskola, barnomsorg och öppen förskola.

Arbetet har burit frukt.

— Får några år sedan nådde mindre än 22 procent av eleverna den nivå i läsning, skrivning och matte som förväntas i Ontario. Nu är vi uppe i 71 procent på vissa områden, säger Lorelei Eccleston.

— Hur många sjättedelar går det på en halv?

Tre flickor i tioårsåldern bråkar med bråken och med mellanstadieläraren Gary Bieler. Det här året undervisar han i engelska som andraspråk och tar emot nyanlända elever som behöver träna för att snabbt komma upp i nivå i engelska eller har luckor i andra ämnen.

Han är lokalombud för ett av lärarfacken, Elementary Teachers Federation of Ontario, och beskriver det senaste året som svårt. Skolstyrelsen har ett sparbeting på miljardnivå och alla skolor drabbas (mer om detta på nästa uppslag).

— Vi kommer att ha en lärare mindre nästa läsår, säger Gary Bieler.

Nästa alla lärare gör frivilliga oavlönade insatser utanför schemat, för och med eleverna, så kallade extracurriculars. Gary Bieler har en miljöklubb och tränar skollag i fotboll och baseboll.

— Jag kanske lägger en timme i veckan på klubben, plus lite planering. Under idrotts­säsongen blir det nog tre, fyra timmar i veckan. Nästan alla lärare gör extracurriculars — tidigt på morgonen, på lunchen eller efter skolan, säger han.

Men är det inte en gråzon vad som är frivilligt respektive outtalade förväntningar? Genom att erbjuda en massa lockande akti­viteter, bygger skolorna relationer med eleverna som har positiv påverkan på arbetet i klassrummet. Borde inte lärarna ha betalt för detta?

Gary Bieler förstår inte frågan och det gör ingen annan av lärarna och rektorerna på Carleton Village och Lakeshore heller. För så här ser kulturen ut i Ontario. Engagemanget i eleverna och egna fritidsintressen är påtagligt. Det verkar självklart att knyta ihop de två, även när man är ledig.

På väggarna i Darryl Hobbs geografisal sitter datoriserade kartor över södra Etobicoke. Klassen har samarbetat med stadsplanerare från ett privat företag och gjort egna ritningar över området där de bor. Först har de analyserat styrkor, svagheter och möjligheter, sedan har de stadsplanerat.

Simon Pittarelli visar sin karta, där rött, grönt och lila står för olika typer av bebyggelse.

— Jag har lagt in ett stort centrum för lastbilsindustrier på en tomt som knappt används, för att skapa mer jobb. Jag har gjort så att sjön är tillgänglig för alla. Och här är ett sjukhus så att vi som bor här inte ska behöva åka till andra änden av stan.

Darryl Hobbs ger ord åt den djupare tanken bakom uppgiften:

— Eleverna ska fundera på hur det skulle kunna vara där de vistas varje dag och inse att de kan påverka.