Lärarna i Ontario var nöjda med politiken i nio år. Tills regeringen bestämde sig för att skära ned på lönerna.
När den tidigare så lärarvänliga liberala regeringen bytte ansikte förra året gungade marken under lärarnas fötter. Rhonda Kimberley-Young, tidigare förbundsordförande för Ontario Secondary School Teachers Federation, ett av de fyra lärarfacken, och numera chef för paraplyorganisationen OTF, ger en kort bakgrund:
— När liberalerna tog över makten 2004 hade Ontario ett utbildningssystem som var underfinansierat och demoraliserat. Den tidigare konservativa regeringen hade baktalat lärarna, tagit bort vår autonomi och ökat klasstorlekarna. I stället för löneökningar var det spänningar och strejker. Många lärare lämnade yrket och gick i pension tidigt, säger hon.
Liberalerna lovade vid tillträdet att de skulle jobba hårt för att nå fred med lärarfacken och rådfråga lärarna i det reformarbete man planerade. Och så blev det.
— Vi började få löneförhöjningar igen, det satsades pengar på kompetensutveckling och professionellt samarbete. Utbildningsdepartementet tog intryck av de flesta råden från lärarorganisationerna och det ledde till exempel till att man startade ett tvåårigt introduktionsprogram för nya lärare, säger Rhonda Kimberley-Young.
Det mesta var toppen — i nio år. Men underskottet i provinsens budget växte och förra året beslutade regeringen om kraftiga sparbeting. De ville inte backa från sina elevsatsningar så de valde lärarnas löner.
Lärare i Ontario har haft rätt till 20 betalda sjukdagar om året. Dagar som inte använts har lagts i en bank som man har kunnat ta ur senare, vid längre sjukdom, eller som en gratifikation i samband med pensioneringen.
Nu försämrade regeringen villkoren, halverade antalet sjukdagar och tog bort alla dagar i banken. Man införde också tre "personal development-days"— i praktiken en påtvingad obetald tjänstledighet.
Det senaste året har lärarna strejkat flera gånger och facken har uppmanat sina medlemmar att sluta göra "extracurriculars"— det frivilliga gratisarbete de flesta lärare gör genom att leda studiecirklar för eleverna och träna skollag i idrott.
— Lärare här har varit ganska välkompenserade och det är nog därför som de har gjort extragrejerna. Men också för att de älskar dem. Så när facket rådde dem att avstå gjorde en del lärare dem ändå, säger Rhonda Kimberley-Young.
Det var sättet som regeringen genomdrev besparingarna på som upprörde lärarna, snarare än det faktum att man måste dra ner.
— I stället för att samarbeta kring en lösning, som de gjort i nio års tid, skickade de fram hårdföra jurister som meddelade att budet inte var förhandlingsbart. När de två största facken inte skrev på tvingade regeringen igenom dem lagvägen med hjälp av de konservativa.
Några veckor senare drogs lagstiftningen tillbaka men i realiteten har den redan påverkat kollektivavtalen.
Regeringen har nu fått en ny premiärminister och en ny utbildningsminister som har sagt att de vill samarbeta med lärarna igen. Sedan dess har det pågått förhandlingar och skett några förbättringar men mycket är ännu oklart. Det är svårt att sia om framtiden och hur länge den nuvarande minoritetsregeringen blir kvar.
— Om liberalerna stannar och återvänder till sin konstruktiva agenda är det bra. Men ekonomin kommer att vara en utmaning hur det än blir, säger Rhonda Kimberley-Young.
