Vad händer när det är dags för nästa riskkapitalist att lämna svensk skola? Till exempel EQT som köpte Academedia 2010 — nu landets största utbildningsanordnare efter Stockholm och Göteborg.
Affärsidén för ett riskkapitalbolag som ger sig in i skolan är att växa med hjälp av skolpengen och sedan sälja efter fem-sju år för mycket mer än man köpte för.
Nu har danska Axcels beslut att dumpa JB Education vridit upp volymen i debatten om friskolornas vinster. Pressade politiker talar om att skolbolagen måste lova att stanna i tio år och teckna försäkringar som ska garantera att elever får gå klart den utbildning de påbörjat. Riskkapitalbolagen själva utlovar en ökad insyn och en uppförandekod.
I februari nästa år ska en utredning om ägarprövning lämna förslag på hur långsiktigheten i välfärdssektorn ska garanteras. I direktiven står det dock att mångfalden med olika drifts- och ägarformer ska bevaras och att förslagen inte får göra det svårare än nödvändigt för bolagen.
Men det är inte bara ideologi som gör att nästan alla partiledningar hellre talar om kvalitetskrav och utbildningsgarantier än om vinstförbud. Det är svårt att backa från ett så genomgripande systemskifte som den svenska friskolereformen.
När jag i maj intervjuade Ben Levin, professor i skolledarskap vid universitetet i Toronto, berättade han om två delegationer från den svenska riksdagen som var på besök förra året, en från vardera politiska blocket. Båda sade samma sak om Sveriges friskolesystem: "Vi har ställt till det och nu vet vi inte vad vi ska göra."
Ja, vem vill köpa Academedia om det ställs nya krav på långsiktighet, och till vilket pris? En nöt att knäcka för Jan Björklund och de som kommer efter honom.
Karin Lindgren