Kyrkomusiker vill ta plats

– Kyrkporten var stängd när jag kom, jag ställde upp den så att folk förstår att det bara är att kliva på, ­säger organisten Britta Snickars ­innan hon tar plats bakom kororgeln.

Det är tidig morgonmässa en vanlig onsdag i Kungsholms kyrka i Stockholm. De åtta när­varande är alla anställda i församlingen. Det blir som en morgonsamling för personalen, även om mässan är öppen för allmänheten.

Att spela på morgonmässan är bara en av ett stort antal arbetsuppgifter för Britta Snickars, organist och en av Lärarförbundets 1 400 anslutna kyrkomusiker.

Musiker, teolog, konstnär, pedagog, ledare, coach, administratör, ekonom och psykolog — kyrkomusikernas yrkesprofession vilar på många ben. Kanske lika många som lärarens. Och att de organiseras av just Lärarförbundet har sina historiska skäl. Fram till så sent som 1991 utbildades särskilda skolkantorer på lärarutbildningarna. ­Examen gav behörighet både som kantor och lärare. Men yrkestiteln skolkantor är på väg bort. I dag finns det bara ett halvdussin kvar i hela Sverige.

Efter morgonmässan och ett personalmöte sätter sig Britta Snickars på en bänk utanför den vackra 1600-talskyrkan för en tidig lunch. Hon berättar att flera av hennes kolleger känner sig lite styvmoderligt behandlade, inte bara av sitt förbund utan även av Lärarnas tidning.

– När jag får den i brevlådan bläddrar jag längst bak och läser Berglin och slänger den därefter i pappersinsamlingen. Den är inte särskilt angelägen för oss, men det kanske det blir ändring på nu, säger hon med en ­menande blick över misosoppan.

En undersökning som Lärarnas tidning gjort bekräftar delvis Britta Snickars bild. Var femte tillfrågad kyrkomusiker uppger att de är ganska eller mycket missnöjda med Lärarförbundet som facklig organisation. Bara var tionde uppger sig vara mycket nöjd.

På frågan om varför de flesta kyrkomusiker trots detta är medlemmar i Lärarförbundet kommer ett minst sagt oväntat svar.

– Man måste ju det, annars blir man ju mobbad.

Britta Snickars skrattar lite åt mitt för­vånade ansiktsuttryck och förtydligar sig.

– Ja alltså, förr var det faktiskt så. När man hamnade i »matrikeln«, som vi kallar den, förteckningen över Sveriges kyrkomusikerkår, då fick man en stjärna framför sig om man inte var med i facket. Dessa kallades för »stjärngossar« och blev lite mobbade. Så det var bara att gå med, vi är ju väldigt kollegiala.

Hon betonar att det på senare tid har blivit bättre.

– Men jag har undrat lite över vart alla mina pengar har tagit vägen under åren. Så det korta svaret på varför jag är med i Lärar­förbundet är att jag som plus får billiga försäkringar.

Kyrkklockorna börjar eka mellan husväggarna, det är dags för begravning i Kungsholms kyrka. Sedan många år ansvarar vaktmästaren för klockringningen genom att trycka på en knapp. Men tidigare var klockaren en helt egen yrkesgrupp, som senare kom att utvecklas till kyrkomusiker.

I organist- och kantorstjänsterna ingår mycket arbete på kvällar och helger. Musikerdelen av arbetet innebär att spela på hög­mässan och andra gudstjänster på söndagarna, på bröllop och dop på lördagarna samt på begravningar och med diverse körer under veckorna och konserter däremellan.

Organisterna är antagligen en av Lärarförbundets mest välutbildade medlemsgrupper. Britta Snickars har sju års utbildning. Först två års studier till kantor, sedan fyra år för att bli organist och därefter ett års körutbildning.

Varför blir man då kyrkomusiker, ligger intresset och tyngdpunkten i första hand på musiken eller kyrkan? Britta Snickars svarar att det finns båda varianterna, men att det sistnämnda blivit viktigare sedan kyrkan och staten gick skilda vägar vid millennieskiftet.

– Efter det har det blivit möjligt för Svenska kyrkan att i större utsträckning endast anställa personer som delar kyrkans värderingar. Självklart finns det de som börjar spela orgel för att det är ett fantastiskt instrument. Då hamnar man i en kyrka vare sig man vill det eller inte, eftersom Konserthuset bara har en organisttjänst. Men de flesta blir impregnerade av det kyrkliga så småningom.

I dag måste man också vara medlem i Svenska kyrkan för att få anställning. Och för dem som anställts efter år 2000 så är ett utträde ur kyrkan skäl för uppsägning. Men det finns undantag som släpar efter det nya tuffare regelverket.

– Jag har en kollega som har konverterat till katolicismen. Han får jobba kvar eftersom det inte fanns någon sådan regel när han anställdes. Men han kommer aldrig att kunna byta tjänst eller arbetsplats inom Svenska kyrkan, säger Britta Snickars.

I dag är en majoritet av kyrkomusikerna kvinnor. Men så har det inte alltid varit. När Britta Snickars utbildade sig på 70-talet var hon i klar minoritet.

– Det var en ganska sexistisk jargong bland lärarna. En dirigeringslärare sa bland annat att »kvinnor kan inte dirigera eftersom brösten sitter i vägen«.

Förhållandena inom yrket har förändrats, tycker Britta Snickars. Personer som inte klarade sitt jobb har fått sluta och kyrkoherdarna måste nu gå en särskild utbildning där de får lära sig vad jobbet handlar om, att det inte enbart är att vara präst utan också arbets­ledare och chef.

– Mycket av detta arbete inleddes av förra biskopen i Stockholm, Caroline Krook. På bara några år omplacerade hon ett dussin mindre lämpade kyrkoherdar.

Framstegen gäller även villkoren. Numera har man »till och med tid att ha ett liv« som Britta Snickars säger.

– När vi var statligt anställda hade vi sexdagarsvecka och max sex lediga helger på ett år. Det var rätt tufft.

När det blir dags för ett av Britta Snickars kvällspass promenerar hon till församlings­salen, ett kvarter från kyrkan. Med sig har hon noter till kvällens körrepetition, den tydligaste pedagogiska delen av yrket. Hon ställer sig med självklar auktoritet framför den 50 personer starka kören, som hon aldrig träffat förr, spänd på att få se vad den går för. Om bara tre veckor ska de sjunga på högmässan. De gör en version av Paul Simons »Bridge over troubled water«, med många, oregelbundna avbrott av Britta Snickars som vill korrigera någon liten detalj.

– Hon verkar väldigt noggrann, kommenterar kördeltagaren Daniel Johansson.

Efteråt har Britta Snickars viss tillförsikt.

– Det här känns förhoppningsfullt. Och tre veckor är ju oceaner av tid att öva på!

Kyrkomusikerna har sina arbetsrum ovanför församlingssalen. Vi går förbi pastors­expeditionen, uppför den gamla knarriga ­trätrappan till vindsvåningen där organisterna håller till.

– Nu är du snart uppe i himlen.

Hon tar fram Svenska kyrkans officiella psalmbok och bläddrar fram psalm 656: »Visa mig, Herre, din väg. Musik av Britta Snickars.«

Som dotter till en präst och uppvuxen i en prästgård har Britta Snickars levt hela sitt liv i kyrkan. Ibland rent bokstavligt. Familjen reste runt när hon var liten och när pappan var präst i Holland och Italien så hade de sin bostad i kyrkobyggnaden.

Britta Snickars har gått i sin fars internationella fortspår och varit kyrkomusiker i Svenska kyrkan både på Gran Canaria och i London. För organisttjänsten i London blev hon handplockad. Det är en mycket prestigefylld tjänst, trots extremt dåliga villkor.

– Det var rätt slitsamt. 60 timmars arbetsvecka för knappt 20 000 kronor i månaden. Men det var roligt att göra något ­annorlunda.

I jobbet i London ingick det att frottera sig med riktiga celebriteter.

– När jag träffade Joey Tempest där så frågade jag om han inte ville vara med i min kör. Men han sa att han inte hade tid. Haha!

Och apropå sångaren i Europe. Den märkligaste musikförfrågan Britta Snickars fått är just det bandets megahit »The ­Final Countdown« — på en ­begravning. Hon säger aldrig blankt nej till något musikval, men ibland försöker hon leda in folk på ett annat spår. Detta blev aktuellt en gång 1988, och förfrågan gällde alltså »The Final Countdown«.

Bakgrunden var en mycket uppmärksammad trafikolycka i Norge. Det var en skolresa och en buss full med elever från Kista, där Britta Snickars då arbetade som organist. Bussen körde rakt in i en bergvägg. 16 personer dog varav 12 barn. Pojken som skulle begravas hade i bussen haft med sig en ­kassettbandspelare. Vid kraschen hade den stannat på låten »The Final Countdown«.

– Jag försökte värja mig men pappan vädjade. Han kom tillbaka med noter och frågade om jag i alla fall kunde testa. Och när jag spelade låten för mig själv och läste texten blev det bara så självklart. Jag översvallades av en enda tanke: Men Herre Gud! Det här måste jag ju bara spela!