Fram till lunch hade det varit en helt ordinär torsdag. Allt hade rullat på som vanligt men när jag närmade mig klassrummet vid tolv, märkte jag att något utöver det vanliga hade inträffat under lunchrasten. Eleverna var uppspelta och högljudda. De mötte mig i dörren och alla pratade i mun på varandra. Det hela påminde lite om Piff och Puff på julafton. Efter stora pedagogiska ansträngningar från min sida fick jag ner pulsen på dem och händelsen kunde rullas upp.
En elev hade hittat en fågelunge på marken. Hela klassen engagerade sig i att, som de sa, skydda fågelungen mot mindre barn på skolan som ville peta på den med pinnar.
När fågelungen var i säkerhet hade en elev ringt till djursjukhuset. Personen på djursjukhuset hade gett dem rådet att ta hem fågelungen i en skokartong och mata den med blött bröd. Eleverna hade bestämt att Lia skulle göra det eftersom hon bodde närmast.
— Så nu behöver jag en skokartong, sa Lia bestämt.
Jag var helt matt. Jag påbörjade långsamt och metodiskt en lång utläggning om att naturen måste ha sin gång. Jag ritade upp ett detaljerat kretslopp på tavlan och jag gick systematiskt igenom hur det fungerade. Det var inte lätt. Eleverna var bara intresserade av att rädda fågelungen.
— Om vi inte tar hem fågelungen så dör den, sa en elev med gråten i halsen.
— Det är inte helt säkert, sa jag utan att tro på det själv.
Efter, och jag skojar inte, en timmes diskussion avslutade jag med orden:
— Nu låter ni fågelungen vara, okej!
Alla eleverna nickade i samförstånd.
Dagen efter hörde jag hur mina elever pratade om hur söt Chico var. Till och med jag insåg vad som hade hänt.
— Tog ni hem fågelungen? frågade jag klassen uppgivet.
De erkände direkt, men de rättade mig. De tog hem Chico. Fågelungen hette Chico.
— Och vems föräldrar fick denna överraskning? sa jag.
— Mina, sa Lia glatt. Först blev de arga, men sedan gick vi till biblioteket och lånade böcker om fåglar.
Chico hade definitivt kommit till rätt hem. Jag gick ändå igenom kretsloppet en gång till och jag förmanade dem att inte ta hem fler fågelungar. De nickade. Igen.
Måndagen därpå hamnade jag vid Lias bord i matsalen.
— Hur är det med Chico? sa jag.
— Nja, han såg döende ut i lördags så vi släppte ut honom så han blev ett sånt där kretslopp, sa Lia.
— Jaha, sa jag.
— Men tack för att du frågade, sa hon och fortsatte äta.
Jag kände mig faktiskt lite sorgsen. På Chicos bekostnad hade läran om kretsloppet gått in hos eleverna. Det var ett högt pris.