Hon höjer skatten för skolans skull

— Jättekul, säger lärardottern och finanskommunalrådet Katrin Stjernfeldt Jammeh.

Rummet sju trappor upp vid August Palms plats ligger ett stenkast från Triangeln där nya Citytunneln har en hållplats. Ett lite längre stenkast åt andra hållet ligger Rosengårds­skolan vars högstadium nyss lagts ner eftersom arbetsmiljön och måluppfyllelsen var så dålig.

Dynamisk och kontinental. Segregerad och snudd på farlig. Bilden av Malmö är tudelad. Hur skulle du beskriva staden?

— Här finns framtidstro, mod och ett tillåtande klimat. Vi ligger i framkant när det gäller infrastruktur och miljö. Men sedan har vi klyftorna. Malmö är geografiskt litet med områden och skolor mitt i stan där folk har sämre förutsättningar — det som andra stor­städer har i förorterna.

— Men bilden av det otrygga Malmö finns nog mer i riksmedierna än bland Malmöborna själva.

Du hade ansvar för skolan i nästan tre år och under den tiden gjordes hela kommunens organisation om för att passa skolans behov. Hur då?

— Vi har avskaffat de tio stadsdelarna och lagt grundskolan och förskolan i var sin central nämnd, som gymnasiet redan hade. Så sedan den 1 juli har vi tre skolstyrelser i stället för elva.

Varför är det bättre?

— Vi var i ett läge där 30 procent av eleverna gick i skolan utanför den egna stadsdelen. Eftersom det är de resursstarka föräldrarna som väljer, har det skapats en väldigt stark skolsegregation och vi har i dag skolor där inga elever pratar svenska. ­Genom att tänka »hela staden« när vi planerar kan vi påverka flyttströmmar och skapa förutsättningar för elever att mötas.

Hur ska ni göra rent konkret?

— I vissa välbärgade områden, som Västra inner­staden, är söktrycket till skolorna så stort att bara de som bor där kommer in eftersom närhetsprincipen gäller. Ett sätt att motverka segregationen är att se till att det finns ett överutbud av platser i de attraktiva områdena och jobba aktivt med att få elever från socialt utsatta delar att söka sig dit.

— För att undvika att skolor i de utsatta områdena helt slås ut kan man ha kvar lite mindre enheter med mer resurser där.

Kanske är det dags att backa när det gäller det fria skolvalet?

— Nej, jag ser inte att lösningen är att förbjuda folk att söka sig till skolor där de verkligen vill gå. Inte så länge inte alla skolor är likvärdiga, vilket vi inte kan säga att de är i dagsläget.

— Då är den fria etableringen ett större problem.

Hur då?

— Det är ett ineffektivt och dyrt system som bygger på att vi ska ha alldeles för många skolor som konkurrerar om eleverna. På gymnasiesidan har det varit ett gigantiskt resurs­slöseri där man smetar ut utbildningspengarna på halvtomma lokaler i stället för att använda dem till eleverna.

Du drev frågan om ett kommunalt veto inför S-kongressen i våras. Det blev ett krav på samarbetsavtal mellan kommunen och den som vill starta friskola. Besviken?

— Man gillar inte riktigt ordet veto men det är en lek med ord. Det ska krävas två ja — från Skolinspektionen till kvaliteten och från kommunen om behovet. Så i praktiken har staten kvalitetsvetot och kommunen behovsvetot.

Så om Skolinspektionen skulle säga ja men kommunen anser att skolan inte behövs, då blir det nej?

— Mmm. Det är det enda rimliga.

I den så kallade Malmökommissionen, vars slutrapport nu är ute på remiss, har en samling forskare analyserat det ojämlika hälso­läget i Malmö och kommit med rekommendationer för hur det ska bli mer rättvist.

Rapporten inleds med ett Tage Danielsson-citat: »Det är ingen idé att finnas till om man inte behövs till nåt. Därför måste samhället inrättas så att alla behövs.«

Du var drivande bakom kommissionen som fick i uppdrag att titta på barns och ungas uppväxtvillkor och utbildning. Vad kom ni fram till?

— Att vi måste styra om resurser till barn i tidig ålder och till skolorna. Jag tror att det är lättare att få gehör för att detta är långsiktiga investeringar, om vi sätter en prislapp på vad det kostar att låta bli.

Ni har höjt kommunalskatten med tio öre från i år. Det inbringar 100 årliga miljoner som ska gå till förskolan och skolan. Till vad mer exakt?

— Pengarna ska fördelas efter behov i större utsträckning än i dag. Sedan avgör rektorer och lärare utifrån de elever de har. Det vi har sagt centralt är att vi vill att alla ska jobba med språkutveckling, genuspedagogik och formativ bedömning.

I rapporten från Skolinspektionens tillsyn av Malmö 2011 står det om uppgivna lärare med alldeles för låga förväntningar på eleverna i Rosengård, Fosie och Södra innerstaden, lärare som pekar ut eleverna som det största problemet.

Hur har lärarna det i Malmö?

— Jag är ganska säker på att de bästa pedagogiska verksamheterna inte finns där måluppfyllelsen är högst. Det kan mycket väl vara i skolor där man förmår att lyfta eleverna men ändå inte når hela vägen fram till godkänt i alla ämnen — för att de har en helt annan inflyg­ningshöjd i skolan.

— Men sättet vi mäter framgång på gör att många lärare inte får cred för sitt arbete utan känner sig orättvist utpekade. Och då kan det finnas en risk att diskussionen dämpas och ribban sänks. Jag har full respekt för att det kan bli så, men det måste vi komma ifrån.

Så vad ska man göra?

— Ha högt ställda förväntningar, diskutera hur man ska utveckla arbetet och anpassa undervisningen efter elevernas behov — de kanske behöver undervisning utformad på ett annat språk. Öronmärka pengar och inte säga att en skola misslyckas för att eleverna inte klarar godkänt i alla ämnen om en stor andel har varit här kort tid.