Ritualen förrättas av skolans lärare och personal, som formerat sig i en halvcirkel runt sin rektor. Ceremoniell förtäring i form av frukt, kaffe och apelsinjuice bjuds de församlade, som nu tar plats i skolans matsal.
På en högt placerad duk visas en powerpointbild med skolans namn. Med ansiktena uppåtvända läser vi därunder orden »En skola i världsklass!« Det ser ut som en bön av något slag. Jag tuggar på ett äpple och trummar med fingrarna mot byxbenet.
Ceremonin inleds traditionsenligt med att rektorn hälsar församlingen välkommen och presenterar sin personal. Sedan detta är avklarat övergår rektorn till att med bildspelets hjälp försöka blåsa liv i skolförvaltningens deklaration om stimulerande studiemiljö, goda studieresultat och behovet av mångsidig kompetens i en alltmer globaliserad och internationaliserad omvärld. Vi nickar hjälpsamt som ceremonielet föreskriver.
Vi är nu framme vid punkten »information om förändringar under innevarande läsår«. Det är nu som valda delar av församlingen ska axla kritikermanteln, höja rösten och påpeka hur förändringar i schema, lokaler och personalsammansättning under läsåret kommer att bringa skolan i fördärvet. På detta ska rektor svara att hon förstår oron, men att farhågorna saknar grund, även om alla är mycket välkomna att ta upp dem i skolans föräldraråd.
Jag har för länge sedan tuggat i mig äpplet med kärnhus och allt. Jag gör mig redo för min roll som skolans försvarare. Lärarränderna går aldrig ur.
En otålig förälder räcker upp handen och ifrågasätter skarpt om någon form av lärande hos barn över huvud taget under några som helst omständigheter kan ske, när schemat ser ut som det gör. Det är nu dags för min del av manus men jag tvekar. Tänk om jag spelar över: gormar och skriker, högröd i ansiktet, till försvar för modern pedagogik, lärarkåren i allmänhet och mina barns lärare i synnerhet och samtidigt gör mig omöjlig i sociala sammanhang?
Rektorn får ta över, säga att hon förstår oron, men att farhågorna saknar grund, även om alla är mycket välkomna att ta upp dem i skolans föräldraråd. Detta möts av krav på att rektor ska garantera och säkerställa barnens bästa. Ordet »säkerställa« är min stickreplik. Min hand far upp i luften och jag hasplar indignerat ur mig mitt fulla förtroende för lärarnas kompetens. Jag ber en inre bön att jag inte gormar. Eller åtminstone inte är högröd i ansiktet.
Sedan kan jag andas ut. Ritualen är fullbordad. Föräldrakollektivets blandade känslor av oro för sina barn, och tillit till deras lärare, har nu fått kläs i ord. En lugnande diskussion följer där alla snart bekräftar varandra i att lärarna nog både vill och kan våra barns bästa.
Om ett år ska vi åter församlas för att gemensamt bearbeta våra ovisshetskänslor inför en läsårsstart, alla i våra olika roller.
