Varför ständigt ny lärarutbildning?

Ska läraren ha ämnesbredd och vara generalist eller ska läraren ha ämnesdjup och vara specialist? Det är en av grundfrågorna.

De i dag verksamma lärarna är:

• Lågstadielärare, mellanstadielärare och ämneslärare som började sin utbildning före 1988.
• 1—7-lärare och 4—9-lärare som utbildats från 1988.
• Lärare med en rad olika inriktningar och specialiseringar som utbildats från 2001.

Snart gör dessutom ett par nygamla lärartyper entré igen på grundskolegolvet. Det är 2011 års grundlärare för F—6 och ämneslärare för 7—9. Den gamla stadieindelningen av läraryrket som fanns fram till 1988 är tillbaka.

Men varför sköljer dessa reformvågor ständigt över lärarutbildningarna? Vad bottnar striderna i och vad är det politikerna och utredarna kämpar om?

För att förstå det måste man gräva sig ner i den svenska skolhistoriens mylla. De historiska rötterna når ända ner till medeltidens ­katedralskolor som är ursprunget till den ­skola som under 1800-talet successivt utvecklades till läroverk. De når ner till utantill­lärningen av katekesen, föräldrarnas skyldighet att lära sina barn läsa — som lagstadgades i slutet av 1600-talet — och till folkskolans införande 1842. Det är i dessa skilda skoltraditioner — läroverket och folkskolan — som ursprunget till det svenska skolsystemet finns.

Vid sidan av dessa två växte en rad andra skolformer fram under 1800-talet och 1900-talet, de flesta nu utdöda, andra i högst grad levande, som till exempel förskolan.

De historiska rötterna når också ner till de avgrundsdjupa klasskillnader som så länge präglade samhället. Den ena lärargruppen — läroverkslärarna — ville behålla sin roll och ställning, den andra — folkskollärarna — ville erövra en social och professionell position.

Med åren lagrades politiska visioner, fackliga yrkesideal och teorier om vad som är en bra lärare in i systemet på olika sätt.

Läroverket, med så småningom både realskola och gymnasium, blev skolan för den framtida intellektuella eliten medan folkskolan vände sig just till folkmajoriteten. Det var den skillnaden som grundskolereformen 1962 skulle göra slut på, även om reformeringen av läroverkets gymnasiedel fick vänta.

Redan 1843 startades de första folkskole­seminarierna i tolv stiftsstäder. Parallellt med folkskollärarna växte yrkesgruppen småskollärare fram. De undervisade i årskurs 1—2 och bara kvinnor fick utbilda sig till småskollärare på särskilda småskoleseminarier.

Folkskoleseminarierna utvecklades med tiden till ett slags landsortsuniversitet dit studenter från studieovana hem rekryterades. Den så kallade seminarietraditionen växte successivt fram. Den satte barnet allt mer i centrum och fokuserade på att utveckla användbara metoder i klassrummet. Det handlade mer om bredd än djup i ämnes­kunnandet. Det var läraren som generalist mer än specialist som odlades fram.

1960 ersattes småskollärar- och folkskol­lärarutbildningarna i sin tur av utbildningar till lågstadie- och mellanstadielärare.

Läroverkslärartraditionen utvecklades under andra förutsättningar. 1907 infördes ­filosofie magisterexamen för läroverkslärarna. Den innehöll flera års ämnesstudier, några veckors pedagogik- och psykologistudier och ett provår på en skola. Denna ut­bildning fanns kvar ända till 1969.

De blivande läroverkslärarna tog studenten och läste sedan ämnen fritt och fördjupat på universiteten medan seminaristerna på folkskole­seminarierna lydigt lärde sig de senaste pedagogiska idéerna, som först kyrkan och sedan staten föreskrev. Den ena traditionen kom att stå för ämnesdjup och frihet från statlig inblandning, den andra för ämnesbredd, klassrumspraktik och lärarna som redskap för statens intentioner.

I slutet av 1960-talet gjordes folkskol­lärarseminarierna om till lärarhögskolor med syfte att skapa en gemensam spelplan för de båda traditionerna. Några lärarhögskolor, som den i Stockholm, hade inrättats redan tidigare. Men läroverkslärarna hade upplevt sig som förlorare i grundskolereformen och lärarhögskolorna framstod för många som en förlängning av denna reform.

Lärarhögskolorna inlemmades i den ­akademiska högskoleutbildningen i och med högskolereformen 1977. Då hade redan 1974 års lärarutbildningsutredning (LUT 74) arbetat i tre år. Det var denna utrednings förslag som först 1988 drogs i gång i modifierad form efter kompromisser i riksdagen. Det var nämligen i LUT 74 som den så kallade enhetsläraren konkretiserades. Idén om enhetsläraren — det som man i dag kallar en gemensam lärarprofession — drevs av Lärarförbundets fackliga föregångare Sveriges lärarförbund.

Grundskolans enhetslärare skulle ha större ämnesbredd och vara mindre specialiserade än ämneslärarna. Enhetsläraren skulle ansvara för elevens totala personlighets­utveckling och vara mera stödjande och stimulerande än bara rent kunskapsförmedlande. Det var det gemensamma och generella i lärarkompetensen som betonades, det som en gång seminarietraditionen hade stått för.

Utbildningen föreslogs vara fyraårig, och där den sista terminen lästes efter några års yrkesverksamhet. Men Moderaterna och Folkpartiet ville behålla systemet med en klasslärarutbildning och en ämneslärar­utbildning. Enhetsläraren hade inte till­räckligt ämnesdjup, ansåg de.

För att nå en långsiktigt hållbar lösning sydde riksdagens utbildningsutskott ihop en kompromiss. Enhetsläraren delades i två inriktningar: 1—7-läraren med 3,5 års utbildning och 4—9-läraren med 4,5 års utbildning. 1—7-läraren fick mer av ämnesdjup än de gamla låg- och mellanstadielärarna och samtidigt skars pedagogik- och metodikdelarna ner. 4—9-läraren läste fler ämnen än tidigare, vilket minskade specialiseringen.

Nästa steg skulle tas av 1997 års Lärar­utbildningskommitté (LUK 97) vars utbildning drog i gång 2001. Den här gången infördes en gemensam lärarexamen för lärarna i förskolan, grundskolan och gym­nasieskolan, medan specialpedagogerna och ett par grupper till behöll sina egna examina. Lärarstudenterna valde inriktningar och specialiseringar successivt utan att följa fasta kombinationer.

Inriktningarna kunde bestå av traditionella skolämnen men också till exempel av ­tematiska studier. Nytt var också det Allmänna utbildningsområdet (AUO) på tre terminer. Det skulle studeras av alla lärar­kategorier, handla om för lärare gemensamma och centrala kunskapsområden, vara tvärvetenskapligt och organiseras så att olika lärargrupper möttes.

Nytt var dessutom examensarbetet och den tydliga satsningen på att göra utbildningsvetenskap till ett eget vetenskaps­område. Denna generalistinriktade och nu också mycket flexibla »enhetslärare« hade återuppstått åtminstone på papperet i och med den gemensamma lärarexamen. Den professionella identiteten skulle svetsas samman under AUO-studierna.

Denna lärarutbildning fick utstå mycket kritik, bland annat i Högskoleverkets två utvärderingar. Studenternas stora valfrihet och den bristande studievägledningen gjorde det svårt att välja rätt vägar. Baseringen i forskning brast, liksom ämnesdidaktiken, speciellt i matematik för att ta ett exempel.

Dessa resultat togs till intäkt för att lärarutbildningen åter behövde reformeras, fast många menade att bristerna gick att åtgärda eller redan hade åtgärdats inom ramen för rådande utbildning.

Utbildningsminister Jan Björklund tillsatte 2008 en lärarutbildningsutredning som 2009 lämnade förslaget med det självsäkra namnet »En hållbar lärarutbildning« (HUT 07), ett förslag som sedan omarbetades till viss del i propositionen med den självgoda titeln »Bäst i klassen — en ny lärarutbildning«. 2011 antogs de första studenterna.

Två nya lärarexamina infördes för lärare i grundskolan. Grundlärarexamen för F—6 med inriktningarna F—3 , 4—6 och mot fritidshem samt ämneslärarexamen 7—9 med fasta ämneskombinationer. F—3 och 4—6 förlängdes med en termin till fyra år, medan inriktningen mot fritidshem kortades med en termin till tre år, jämfört med tidigare.

Stadiegränserna blev aktuella igen och den »enhetslärare« som LUK 97 totat ihop med hjälp av en gemensam lärarexamen var nu åter utraderad som skolpolitiskt fenomen. Många, bland annat Lärarförbundet, ­menade i debatten som följde att det visst skulle ha gått att behålla den gemensamma lärarexamen med specialiseringar.

Den här gången blev det viktigt att öka ämnesdjupet för ämneslärarna i 7—9. Dessutom behövde man öka ämnesbredden i F—6 i kombination med läs-, skriv- och räkne­pedagogik för lärare F—3 och ämnesdidaktik för lärare 4—6.

Förslaget fick kritik för att leda till minskat ämnesdjup i 1—6, men regeringen försvarade sig med att eftersom utbildningarna förlängts för F—3 och 4—6 fanns tillräckligt utrymme för fördjupning.

Den för alla lärare gemensamma delen reducerades till två terminers studier av den utbildningsvetenskapliga kärnan, vilken nu också kunde anpassas efter de olika lärarkategoriernas behov. Läraridealet var nu mera specialistens än generalistens.

Är stridsyxan då nedgrävd när det gäller utformningen av lärarutbildningen? Socialdemokraterna tänker inte riva upp den senaste reformen om de vinner valet 2014. En ny period av reformeringar skulle troligen krossa en redan utsatt lärarutbildning. Någon ny flodvåg är inte att vänta. Enhetsläraren verkar vara begravd.