Jag har sett Anna Odells film »Återträffen«. Den handlar om mobbning och i slutet av filmen återvänder Anna till sin högstadieskola där hon vandrar på de blankpolerade linoleumgolven i de grön- och vitmålade korridorerna. Skåpen, där någon har klottrat ett och annat könsord, står torftigt utplacerade i ett försök att göra korridoren mindre lång.
Mest påminner det om ett mentalsjukhus och det är inte konstigt att den miljön uppmuntrar till destruktivt beteende.
Vår reporter Pontus Ohlin har intervjuat Karin Bennbom från Arbetsmiljöverket som konstaterar att skolans lokaler ofta inte är anpassade till dagens verksamhet.
Forskare vid Högskolan i Gävle har studerat de positiva effekterna efter ombyggnaden av en högstadieskola från 60-talet. Arkitekten har skapat mindre enheter och de långa korridorerna har försvunnit. Elevernas säkerhet har också stärkts i och med att lärarna rör sig mer ute på skolan.
Vilka för- och nackdelar finns det med att ha elever under ständig uppsikt? Det går kanske inte att ge ett enkelt svar. Men en miljö som uppmuntrar till möten, kreativitet och utveckling är i sig säkert en bra start, om man vill förebygga en oönskad jargong.
Anna Odells film gav mig en tankeställare. Alla som har glömt hur det kan vara att gå nio år i samma klass borde se den.