Vinstdebatten och osäker­heten om hur framtida regelverk ska se ut har gjort det svårt för riskkapitalbolagen att hitta någon annan riskkapitalist som vill köpa deras skolkoncerner.

Sälja måste de, eftersom investerarna vill ha tillbaka sina pengar med ränta. EQT, som har ägt och expanderat Academedia sedan 2010, planerar nu för en börsintroduktion.

— Det blir förmodligen någon­stans under tidsperioden 2015 till 2017, säger Harry Klagsbrun, partner på EQT.

Men planerna kan stoppas av riksdagen. Redan nu finns en majoritet mot börsintroduktion av skolkoncerner. Socialdemokraterna, Miljö­partiet, Vänsterpartiet och Sverige­demokraterna säger samtliga nej.

— På börsen råder kvartalskapitalismen. Det vore direkt olämpligt att göra barns långsiktiga behov av utbildning till en vara vilken som helst, säger Ibrahim Baylan (S).

— Om friskoleaktiebolagen vill vara kvar ska de omvandlas till svb-bolag, säger Rossana Dinamarca (V).

Svb-bolag är aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning, en form som redan finns i aktiebolagslagen men som knappt använts. Dessa bolag får inte finnas på börsen.

Kristdemokraterna och Centerpartiet anser att det är upp till varje ägare att besluta om börsintroduktion.

Moderaterna och Folkpartiet hänvisar till ägar­prövningsutredningen som har i uppdrag att undersöka om det behövs regler för ett mer varaktigt ägande i väl­färden.

Skulle Academedia och andra skolkoncerner ändå bli föremål för ett spritt ägande på börsen bestäms priset på aktien utifrån vad placerarna tror om framtida vinster.

Om de inte tror att skolorna kommer att ge så mycket avkastning, i form av utdelning eller när aktien säljs vidare, blir aktien billigare.

Även här på­verkar debatten och hoten/löftena om vinstbegränsande regler.

— I värsta fall tvingas EQT sälja Academedia till ett pris de inte är speciellt nöjda med, säger Per Strömberg, professor i finansiell ekonomi på Handelshögskolan.

En annan möjlighet är att låta kommunen, ideella krafter eller personal ta över. Invest­mentbolaget Bure Equity meddelade på sin bolagsstämma i april att man nu lämnar skolbranschen och säljer sina tre sista skolor till vd:n för skoldotter­bolaget Theducation. Priset: en krona. 

— Jag tror att du ska kontrollräkna en gång, föreslår läraren Malin Bergström försiktigt.

Albin Andersson vilar huvudet i handen, suckar och börjar räkna på den andra handens fingrar.

— Hundra kilo!

— Nej, nu räknar du för långt, kommenterar läraren.

Klassrummet i Ormbergsskolan i Luleå är tomt så när som på Malin Bergström och hennes elev Albin Andersson. Dagens matteläxa är att beräkna en familjs totala ostkonsumtion och Malin Bergström vill ha mer än kvalificerade gissningar av sin elev. Hon föreslår att han ska tänka på tiotalen som tiokronor, summera dem och sedan lägga till entalen för att komma fram till det rätta svaret.

Det här är läxhjälp de luxe. En elev och en utbildad lärare. Men så är det bara sju av 270 elever på Ormbergsskolan som får läxhjälp av skolan. Resten bedöms klara läxorna på egen hand.

Regeringen och Socialdemokraterna har det gångna halvåret bjudit över varandra med löften om pengar till läxhjälp. 24 miljoner, 116 miljoner och nu senast 400 miljoner kronor i regeringens vårbudget. Budskapet är att alla barn ska få stöd för att klara hemuppgifterna, inte bara de som får hjälp av föräldrarna eller har tillgång till privat läxhjälp.

Men läxhjälp i skolan kan utformas på många olika sätt och på Ormbergsskolan har man testat sig fram, berättar rektor Birgitta Tornberg.

— Tidigare hade vi en läxverkstad som var öppen för alla, där det fanns lärare på plats och eleverna kunde få en macka.

Men det var svårt att få dit de barn som bäst behövde hjälpen.

— Det var i stället de resursstarka eleverna som kom. De som skulle ha gjort läxan hur som helst men som tyckte att läxverkstaden var ett roligare sätt, säger Birgitta Tornberg.

Efterhand falnade också intresset för den öppna läxhjälpen så det blev inga större protester när skolan stängde verksamheten och bytte inriktning.

— Det vi kom fram till, och som vi använder nu, är ett läxstöd som är individualiserat, förklarar Birgitta Tornberg.

Enligt regeringens senaste förslag ska det bli obligatoriskt för skolhuvudmän att erbjuda läxhjälp. Och med läxhjälp ­menar regeringen »extra under­visning under orga­niserade pedagogiska former utanför ordi­narie undervisningstid«. Exakt vad som avses med »organiserade pedagogiska former« vill regeringen inte ge besked om eftersom frågan är under utredning.

Lärarförbundets ståndpunkt är att läxhjälp ska ges av lärare.

— Vi får inte hamna i en situation där vaktmästare kallas in för att göra lärares jobb. Det behövs lärare för att ge det kvalificerade stöd som vissa elever behöver, säger förbundets ordförande Eva-Lis Sirén.

På Ormbergsskolan är det utbildade lärare som står för läxhjälpen.

— Det ger en extra kvalitet. Vi har ett resurs­team med lärare på skolan och deras tid räcker bland annat till läxhjälp, säger ­rektor Birgitta Tornberg.

Nyttan av läxorär omdebatterad men på Ormbergsskolan har man tagit ställning för.

»Hemuppgifter är en viktig och framgångsrik strategi för att utveckla nödvändiga kunskaper och förmågor«, kan man läsa i skolans läxpolicy. Där slås det fast att läxor »… ska ligga på en sådan svårighetsnivå och ha en sådan karaktär att eleverna har förutsättningar för att klara uppgiften på egen hand.« Men att hitta en nivå som passar ­precis alla är svårt.

Lärarna har alltså identifierat sju elever som av olika skäl behöver stöd för att genom­föra uppgifterna. Skolan har sedan slutit överenskommelser med de berörda föräldrarna om att eleverna ska stanna kvar i skolan en gång i veckan för en timmes enskild läxläsning.

— Jag kommer till Albins klassrum när skoldagen är slut och så sätter vi oss direkt, berättar läraren Malin Bergström.

Ibland tar det emot, medger Albin Anders­son.

— Det kan vara väldigt jobbigt att titta ut genom fönstren och se de andra gå från skolan, säger han.

Vad ger då individuell läxhjälp för effekter på elevernas kunskaper? Rektor Birgitta Tornberg kan inte ge något säkert svar.

— Det finns ju ingen forskning där någon systematiskt tittat på detta. Men vi tänker att det är helt nödvändigt. Ska vi ha hemuppgifter så finns det elever som behöver stöd med det.

Nej, det finns inte mycket forskning om läxhjälp, åtminstone inte i Sverige. Men i Norge infördes 2010 en skyldighet för skolor att erbjuda läxhjälp till alla elever i årskurs 1—4.

När forskare utvärderade reformen kunde de se att snittet på de nationella proven höjdes något på de skolor som infört läxhjälp. Men för de elever som kom från familjer med låg social status syntes ingen förbättring. När alla elever erbjöds läxhjälp var det de starka eleverna med bra stöd hemifrån som drog mest nytta av hjälpen. Det är intressant med tanke på att den svenska regeringen vill satsa på läxhjälp för att utjämna skillnaderna mellan elever med olika bakgrund.

Tio minuters bilresa från ­Ormbergsskolan, på andra sidan Luleå innerstad, ligger Hertsön. Det är ett vidsträckt bostadsområde med rader av identiska lådformade villor som byggdes på 70-talet för att husera arbetarna till det planerade Stålverk 80. Stålverket blev aldrig av men bostadsområdet finns kvar och i områdets ytterkant hittar man Ängsskolan, F—6. Dagens lektioner är slut och skolan börjar tömmas. Men ett tiotal elever stannar kvar för att delta i läxhjälpen som är öppen för alla.

— Hur ska du få x att stå ensamt nu då?

— Our team are positive, låter det bra? Our team is positive kanske?

Tony Mårhammar är elevassistent, utbildad kemiingenjör och leder skolans läxhjälp. Han vandrar runt bland de elever som dykt upp i dag och svarar på frågor om ekvationer, engelsk grammatik eller svåra ord i svenskläxan. Han känner igen problemet med att få de mest behövande eleverna till läxhjälpen.

— Eleverna som kommer till mig är ofta de som har föräldrar som trycker på eller som själva vill något med skolan, säger han.

Men att tvinga svaga elever till läxhjälpen tror han inte på.

— Då blir det inte så lustfyllt utan de för­söker bara göra bort det så snabbt som möjligt, resonerar han.

Vid ett av borden sitter Nicolai ­Tretten som går i femman och jobbar med sin engelsk­läxa. Han tycker att det är skönt att bli av med läxorna direkt efter skolan.

— Om jag tar med böckerna hem så glömmer jag dem där, säger han.

Klasskamraten Frida Harila brukar komma hit när hon har kommit efter i något ämne.

— Här vet de mer vad vi har gjort i olika ämnen och kan hjälpa till mer än föräldrarna, tycker hon.

Efter någon timmes läxhjälp börjar syre­halten i det lilla rummet sjunka, liksom blodsockernivån hos barnen som har en lång skoldag bakom sig. Eleven Van Bawi Nawl Kheng Mual sitter och väger på stolen och har hamnat i en diskussion med Emmeli Larsson om vem som spelar i det bästa fotbollslaget. Love Hermansson, som suttit försjunken i sin läsläxa, tappar intresset och övergår till att rita bilar i sitt anteckningsblock.

Tony Mårhammars förmaningar om att de ska utnyttja tiden för att bli klara med läxorna biter inte.

— Vi kanske borde börja servera frukt här på läxhjälpen igen. Jag ska nog fråga rektorn om det, funderar Tony Mårhammar medan eleverna droppar av en efter en.

På andra sidan staden, i Ormbergsskolan, är Albin Anderssons enskilda läxhjälpstimme också slut. Han tycker egentligen inte att han behöver hjälp av en lärare för att klara läxorna.

— Om jag behöver hjälp kan jag fråga ­mamma eller syrran, för de är lika bra.

Men han kan se en poäng med att skolan förser honom med lugn miljö för läxläsning.

— Där hemma är det mycket som distraherar en, Xboxen och sånt, förklarar han.

12 november 2010. Lärarförbundets kongress med temat »Allt börjar med en bra lärare« avslutas med pompa och ståt. Förbundets ordförande Eva-Lis Sirén kommenterar direkt efteråt att kongressen framför allt har utstrålat »självförtroende«.

Detta manifesterades också i de mål som kongressen spikade i verksamhetsinriktningen fram till nästa kongress 2014. Det första och viktigaste målet lyder: »Lärarförbundet har minst 235 000 medlemmar.«

För att Lärarförbundet ska växa och bli ett allt starkare fackligt yrkesförbund krävs enligt verksamhetsinriktningen »allt mer aktiva medlemmar«. Dessutom konstateras det att en »nyckelfråga är vår förmåga att rekrytera unga och nya lärare«.

Men Lärarförbundet får sannolikt svårt att nå målet om 235 000 medlemmar.

Vid slutet av 2010, strax efter kongressen, var antalet medlemmar 229 428. I slutet av 2013, då de senaste officiella siffrorna publicerades, hade antalet medlemmar ökat med 1 335. För att nå kongressmålet krävs det ­ytterligare 4 237.

Lärarförbundets kanslichef Sören Holm vill inte se detta som ett misslyckande.

— Ett kongressmål ska vara svårt att nå, det är ingen idé att sätta ett mål som man når lätt.

Men meningen är väl att ni ska kunna nå målet?

— Ja, det är klart. Men det finns också ett värde i att se att vi är en bra bit på väg mot att nå målet. Mitt personliga tips är att vi före kongressen kommer att vara 234 232 medlemmar. Då är vi väldigt nära målet.

Vad grundar du det tipset på?

— Att vi har en positiv utveckling. I mars månad hade vi all-time-high när det gäller antal medlemmar.

Sören Holm påpekar dessutom att medlemstalen varierar under året och att de brukar ligga högst under september och oktober, det vill säga strax innan årets kongress i november.

Varför är det viktigt att vara stor?

— Storlek ger förbundet ekonomisk styrka, det ger oss styrka i förhandlingar och i opinionsbildning.

Värsta konkurrenten­Lärarnas Riksförbund (LR) har sedan slutet av 2010 ökat antalet medlemmar med 4 061 till 87 702, det vill säga en betydligt större uppgång än Lärarförbundet.

Varför ökar LR mer än Lärarförbundet?

— Det där varierar från år till år. Ser man på hela 2000-talet har förbunden ökat ungefär lika mycket, säger Sören Holm.

Detaljgranskar man Lärarförbundets medlemsutveckling under kongressperioden framträder en ganska bekymmersam bild.

Sedan 2010 har de aktiva medlemmarna blivit 276 färre och studerandemedlemmarna 2 731 färre. Den enda medlemskategorin som går starkt framåt är pensionärerna.

Huvudförklaringen till att Lärarförbundet har svårt att nå kongressmålet är enligt ­Sören Holm att antalet studenter på lärarutbildningarna har blivit flera tusen färre.

— Kongressmålet skulle ha varit nått med råge om inte det totala antalet lärarstudenter hade minskat så mycket. För vi har inte fått några signaler om att lärarstudenterna skulle välja bort Lärarförbundet.

Samtidigt åldras lärarkåren, vilket förklarar att pensionärerna blir fler. De senaste årens neddragningar på gymnasiet ser Sören Holm som en orsak till att antalet aktiva medlemmar har minskat något.

Bör Lärarförbundet vara självkritiskt?

— Jag vill säga så här: utifrån förutsättningarna har vi lyckats bra. Men vi har hög svansföring och vill mycket mer än det vi når fram till.

Lärarförbundet har de senaste åren satsat stort på medlemsrekrytering och på att visa värdet av medlem­skapet. Det avspeglar sig både i att förbundet har anställt fler medlemsrekryterare och i insatser som stärker lärarna i deras yrkesvardag.

Ett sådant exempel är ­Lärarmötet, där Lärarförbundet bjuder in lärare som under en dag diskuterar och utbyter ­erfarenheter kring yrkesnära frågor som arbetstider eller hur det är att vara ny som lärare.

12 november 2010. Lärarförbundets kongress med temat »Allt börjar med en bra lärare« avslutas med pompa och ståt. Förbundets ordförande Eva-Lis Sirén kommenterar direkt efteråt att kongressen framför allt har utstrålat »självförtroende«.

Detta manifesterades också i de mål som kongressen spikade i verksamhetsinriktningen fram till nästa kongress 2014. Det första och viktigaste målet lyder: »Lärarförbundet har minst 235 000 medlemmar.«

För att Lärarförbundet ska växa och bli ett allt starkare fackligt yrkesförbund krävs enligt verksamhetsinriktningen »allt mer aktiva medlemmar«. Dessutom konstateras det att en »nyckelfråga är vår förmåga att rekrytera unga och nya lärare«.

Men Lärarförbundet får sannolikt svårt att nå målet om 235 000 medlemmar.

Vid slutet av 2010, strax efter kongressen, var antalet medlemmar 229 428. I slutet av 2013, då de senaste officiella siffrorna publicerades, hade antalet medlemmar ökat med 1 335. För att nå kongressmålet krävs det ­ytterligare 4 237.

Lärarförbundets kanslichef Sören Holm vill inte se detta som ett misslyckande.

— Ett kongressmål ska vara svårt att nå, det är ingen idé att sätta ett mål som man når lätt.

Men meningen är väl att ni ska kunna nå målet?

— Ja, det är klart. Men det finns också ett värde i att se att vi är en bra bit på väg mot att nå målet. Mitt personliga tips är att vi före kongressen kommer att vara 234 232 medlemmar. Då är vi väldigt nära målet.

Vad grundar du det tipset på?

— Att vi har en positiv utveckling. I mars månad hade vi all-time-high när det gäller antal medlemmar.

Sören Holm påpekar dessutom att medlemstalen varierar under året och att de brukar ligga högst under september och oktober, det vill säga strax innan årets kongress i november.

Varför är det viktigt att vara stor?

— Storlek ger förbundet ekonomisk styrka, det ger oss styrka i förhandlingar och i opinionsbildning.

Värsta konkurrenten­Lärarnas Riksförbund (LR) har sedan slutet av 2010 ökat antalet medlemmar med 4 061 till 87 702, det vill säga en betydligt större uppgång än Lärarförbundet.

Varför ökar LR mer än Lärarförbundet?

— Det där varierar från år till år. Ser man på hela 2000-talet har förbunden ökat ungefär lika mycket, säger Sören Holm.

Detaljgranskar man Lärarförbundets medlemsutveckling under kongressperioden framträder en ganska bekymmersam bild.

Sedan 2010 har de aktiva medlemmarna blivit 276 färre och studerandemedlemmarna 2 731 färre. Den enda medlemskategorin som går starkt framåt är pensionärerna.

Huvudförklaringen till att Lärarförbundet har svårt att nå kongressmålet är enligt ­Sören Holm att antalet studenter på lärarutbildningarna har blivit flera tusen färre.

— Kongressmålet skulle ha varit nått med råge om inte det totala antalet lärarstudenter hade minskat så mycket. För vi har inte fått några signaler om att lärarstudenterna skulle välja bort Lärarförbundet.

Samtidigt åldras lärarkåren, vilket förklarar att pensionärerna blir fler. De senaste årens neddragningar på gymnasiet ser Sören Holm som en orsak till att antalet aktiva medlemmar har minskat något.

Bör Lärarförbundet vara självkritiskt?

— Jag vill säga så här: utifrån förutsättningarna har vi lyckats bra. Men vi har hög svansföring och vill mycket mer än det vi når fram till.

Lärarförbundet har de senaste åren satsat stort på medlemsrekrytering och på att visa värdet av medlem­skapet. Det avspeglar sig både i att förbundet har anställt fler medlemsrekryterare och i insatser som stärker lärarna i deras yrkesvardag.

Ett sådant exempel är ­Lärarmötet, där Lärarförbundet bjuder in lärare som under en dag diskuterar och utbyter ­erfarenheter kring yrkesnära frågor som arbetstider eller hur det är att vara ny som lärare.

Behövs det mer ordning och reda i svenska klassrum och hur skapar lärare i så fall det på bästa sätt? Det är frågan som denna text ska resonera kring.

Metta Fjelkner är tidigare ordförande ­i Lärarnas Riksförbund och regeringens utredare i frågan. Hon betonar att problemformuleringen inte kommer från regeringen utan från OECD.

– Efter Pisa–rapporten bad Sverige om en snabbanalys. Pisa-chefen Andreas Schleicher påpekade då att studiero är en av de viktigaste frågorna för Sverige att ta tag i, säger hon.

Så vad är arbetsro i ett klassrum, går det att definiera?

– Det är en intressant frågeställning och något som vi ska titta på. Upplevelsen av arbetsro varierar förstås, men bara det att många lärare upplever brist på arbetsro gör att det finns en mycket stor anledning att utreda detta, säger Metta Fjelkner.

Att arbetsro är ett problem behöver vi inte gå till OECD eller Pisa för att konstatera. Flera nya, oberoende rapporter målar upp samma bild:

Nästan åtta av tio lärare instämmer i påståendet »Det ska vara mer ordning och reda i skolan«. Mellan 30 och 40 procent av eleverna uppger att de aldrig eller nästan aldrig har arbetsro i klassrummet. På högstadiet är den siffran över 50 procent. 38 procent av eleverna utan arbetsro har svårt att somna minst en gång i veckan. 20 procent av dem har ont i magen varje vecka. 16 procent av alla lärare drabbas av hot och 7 procent av direkt våld.

Var fjärde lärare uppger att de inte har tillräcklig kompetens för att kunna motverka mobbning och annan kränkande behandling. Lika många uppger att det är en störande hög ljudnivå på fler än hälften av deras lektioner (Källor: SCB, Skolverket, Lärarnas Riksförbund och Arbetsmiljöverket.)

Problemet är långt ifrån nytt. Under en tioårsperiod i mitten av 1900-talet försvann två kraftfulla instrument för »disciplineringen« av svenska elever. Skolagan förbjöds 1958 och betyget i ordning och uppförande avskaffades med 1969 års läroplan. Med dessa reformer följde en intensiv debatt om ordningsproblemet i den svenska skolan.

Skollagen slår fast att »utbildningen ska utformas på ett sådant sätt att alla elever tillförsäkras en skolmiljö som präglas av trygghet och studiero«. Vi kan alltså konstatera att många huvudmän bryter mot lagen i detta avseende.

– Det här är en överlevnadsfråga för Sverige som kunskapsnation, säger Magnus Blixt. Han är lärare, skoldebattör och ledamot ­i Lärarnas ansvarsnämnd. Han anser att ­Sverige är inne i ett para­digmskifte när det handlar om ordning och reda i skolan.

– Ansvaret för att det blivit som det blivit delas av många; politiker, flumpedagogprofessorer, lärare, skolledare och föräldrar. Men nu är det viktigare att se framåt. Vad som kommer att krävas är tydlighet, struktur, lärarledarskap och fungerande under­visningsrelationer, säger han.

Som ett led i ansträngningarna för ett bättre klassrumsklimat har regeringen be­slutat att satsa på minskade klasstorlekar. Men frågan är om det är där problemet ligger. Enligt Världsbanken är det bara fyra av världens länder som har en högre lärartäthet än Sverige: San Marino, Liechtenstein, Georgien och Montenegro.

Magnus Blixt tror inte heller att det är rätt satsning att göra för att skapa arbetsro i klassrummen.

– Det är plakatpolitik.

I stället vill han ge lärarna större befogenheter och mandat att utföra sitt uppdrag. En sådan befogenhet är att få lyfta ut en elev som stör ur klassrummet. Nyligen drev Barn- och elevombudet (BEO) ett fall där läraren fysiskt avlägsnade en elev från klassrummet när denne vägrade att sluta såga med sin linjal i bänken under en provsituation. Eleven fick röda märken på handlederna och föräldrarna krävde genom BEO 15 000 kronor i skadestånd.

Kommunen friades. Hade domen varit fällande säger Magnus Blixt att han antingen skulle behövt sluta som lärare eller börja »käka valium i lärarrummet«.

– Jag är engagerad och tänder till när elever kränker varandra eller bidrar till att göra vår gemensamma arbetsmiljö sämre. Om jag slutar med det kommer eleverna förstås att kränka varandra mer, men jag blir i alla fall inte anmäld.

Här får Magnus Blixt medhåll av Martin Karlberg, lektor i didaktik vid Uppsala universitet, som undervisar lärarstudenter i ledarskap.

– Jag vill å det bestämdaste betona att en lärare måste ha rätt att fysiskt avlägsna en störande elev från klassrummet. ­Annars kan vi lika gärna lägga ned skolan. När ­lärare skickar ut en elev så utgår jag ifrån att det är en sista utväg. Men det är en kortsiktig lösning och eleven får inte lämnas utan tillsyn.

För att skapa arbetsro i klassrummet anser Martin Karlberg att lärares ledar­kompetens måste förändras. Lärare behöver reflektera mer över och lära sig att utvärdera sin ledarstil.

– Kollegialt utbyte med feedback i klassrummet har i studier visat sig effektivt. Många lärare tycker att det är jobbigt och pinsamt, men det är något de måste vänja sig vid.

Att lärare på vissa håll fungerar som handledare eller coacher åt eleverna är direkt negativt, anser Martin Karlberg.

– Det är en kontraproduktiv utveckling. Lärare ska vara ledare, både när det gäller elevernas kunskapsutveckling och deras trivsel. Forskningen visar att det är en liten klick av högpresterande elever som gynnas av ­arbetssättet med läraren som handledare, medan det är ett svek mot de två tredjedelar av eleverna som behöver en ledande lärare med goda ämneskunskaper och engagemang.

Den tyske pedagogikprofessorn och ungdomskulturforskaren Tomas Ziehe betonar att regler, ramar och ritualer är nödvändigt i skolan, att ungdomar behöver rutiner och struktur för att känna sig trygga.

– Ungdomar både tycker om och behöver pålitliga strukturer. Om läraren är diffus och aldrig har några regler eller ritualer under lektionen blir det tråkigt för eleverna, säger han i en intervju i tidningen Uttryck.

Den inflytelserike ryske utvecklings­psykologen Lev Vygotskij formulerade i sin bok »Tänkande och språk« att ett barn föds in i ett kaos och omedelbart börjar strukturera världen utifrån sitt perspektiv. Men barnet behöver hjälp att göra detta utifrån vad som är acceptabelt enligt samhällets normer. Barn är i behov av och vill ha struktur men är oförmögna att på egen hand skapa en ordning som är positiv för alla.

På samma sätt vill elever ha arbetsro, men behöver hjälp med att strukturera ramar för att garantera detta. Ann S Pihlgren är lågstadielärare, lärarutbildare och forskare i pedagogik. Hon menar att målet ska vara att eleverna har självkontroll nog att ta ansvar för arbetsron i klassrummet, men att det är något som de med hjälp av läraren kan lära sig först efterhand.

– Läraren ska vara garant för att varje elev känner sig säker att ta intellektuella risker. När läraren inte sätter tydliga ramar blir det lätt så att subgrupper tar över och skapar ett osäkert klimat, något som i förlängningen kan leda till trakasserier och mobbning.

Förr var det mycket enkelt att ha ordning i klassrummet. Genom att hota med våld ­eller med Gud och ideologi i en troende värld kunde man kuva barn till blind lydnad. Det är förstås varken möjligt eller önskvärt i dagens skola. Läraren har inte längre någon given auktoritet.

Från att ha varit regelstyrd och kraftigt hierarkisk har den svenska skolan de senaste decennierna utvecklats till en målstyrd verksamhet med större inslag av elevinflytande. Det har naturligtvis förändrat lärarrollen.

Trots detta är arbetsro en lika stor likvärdighetsfråga som tidigare. I en undersökning bland lärare genomförd 1962 konstateras att: »Ju fler elever i klassen från hem med låg teoretisk utbildningstradition, desto större disciplinsvårigheter« (Lärartidningen nr 1–2 1965).

I en rapport från Statistiska centralbyrån (SCB, 2012) konstateras att det är vanligare att barn till föräldrar utan eftergymnasial ­utbildning och barn till ensamstående för­äldrar tycker att det inte är lugnt i klassrummet jämfört med barn till föräldrar med eftergymnasial utbildning och barn till sammanboende föräldrar.

Enligt Ann S Pihlgren så är dessa likheter ingen tillfällighet. Hon jämför dagens skola med när realskole- och läroverkslärarna på sin tid skulle ta emot helt nya grupper av elever i samband med att grundskolan ­infördes.

– Samhället har i dag betydligt större mångfald än tidigare, med ett annat urval av elever. Tidigare gemensamma normer finns inte kvar. Gamla inkörda regler fungerar inte när eleverna inte är lika varandra eller lärarna.

Detta kanske kan förklara varför många föräldrar som aktivt väljer att utnyttja det fria skolvalet lockas av skolor där eleverna är lika deras egna barn och där fokus tydligt ligger på ordning och reda.

Flera av de attraktiva friskolorna med högst söktryck (vissa så högt att inte ens en kötid med start på BB garanterar plats) verkar försöka återerövra gamla normer och lärarrollens givna auktoritet i en slags ny­konservativ trend, där lärarna tilltalas med efternamn och eleverna står upp vid sina bänkar när lektionen börjar.

– Dessa trender framstår ju som rätt gammeldags och kan säkert få vissa att gå i taket, men jag ser pragmatiskt på det. Ger det mer arbetsro och eleverna trivs — varför skulle man då inte kunna göra på det sättet? säger lektor Martin Karlberg.

Ove Sernhede är sociolog och professor vid utbildningsvetenskapliga institutionen på Göteborgs universitet. Han varnar för att försöka lösa problem med arbetsro genom att gå tillbaka till en mer traditionell typ av pedagogik.

– Det är problematiskt. Eftersom vi inte har detta auktoritetsmönster i övriga sam­hället så kan det vara svårt att upprätthålla det i skolan.

I stället anser Ove Sernhede att under­visningen måste svara mot de behov och intressen som eleverna har i dag, vilket ­kräver en kunskap och förståelse för vad som händer inne i deras huvuden.

– Jag möter hela tiden lärare som gör detta mycket bra. De skapar en rytm i undervisningen som eleverna är mottagliga för, som kopplar ihop innehållet med elevernas kunskapsbehov.

Ove Sernhede hävdar att läraryrket har blivit tekniskt när det i stället bör betonas att det också handlar om kreativitet och lust. ­Professionaliteten har tonats ned till förmån för tester och dokumentation, vilket är en lärar­roll som inte samspelar med ­eleverna.

– En lärare i dag bör kunna plocka fram artisten i sig. Det ställer oerhörda krav på att du kan ditt ämne och är trygg som person.

Skolpsykologen Björn Gislason skriver i boken »Psykologi för lärare« att elevers gränsöverskridande kan ses som ett rop på hjälp att hantera bristande självkontroll. ­Genom att störa, testar eleven om läraren är att lita på som gränssättare.

Om eleven i detta läge inte får reaktioner på sitt gränsöverskridande kan det upplevas som att inte bli sedd och att vuxenvärlden sviker, menar Björn Gislason.

Å andra sidan ska man som lärare akta sig för att ge störande elever alltför mycket uppmärksamhet, anser Martin Karlberg.

– Om de störande eleverna får väldigt mycket läraruppmärksamhet så kan elever som är på glid lockas till normbrytande beteende. Läraren bör i stället systematiskt uppmärksamma normföljande beteende och visa på goda exempel, säger han.

I sin avhandling kom Martin Karlberg fram till att det sällan är konstruktivt att tjata på elever. I stället bör man försöka ta dem på bar gärning när de gör något positivt som är värt att uppmärksamma.

– Lärare bör hela tiden utvärdera hur de strukturerar sin undervisning, säger Martin Karlberg.

Även Ann S Pihlgren betonar att strukturen är viktigare än metoden för att skapa arbetsro.

– Det spelar mindre roll om läraren är ute efter att själv ha kontrollen eller jobbar för att eleverna ska få självkontroll. Båda systemen kan fungera, men måste vara tydliga. När det blir oroligt i klassrummet så är det för att systemet är otydligt och oförutsägbart för eleverna, säger hon.

Samtidigt menar hon att det inte går att komma ifrån att förmågan att skapa arbetsro i ett klassrum bygger på erfarenhet.

– Att strukturera ett lugnt klassrums­klimat handlar om yrkesskicklighet som kommer med erfarenheten. Arbetsron avgörs ständigt av en stor mängd mikrohändelser som läraren måste fatta beslut om på några sekunder.

Att fatta rätt beslut i steget och på volley är svårt. Mycket svårt. Men det krävs för att få ett bra klassrumsklimat med trygga elever som vågar vara sig själva. Där det är högt i tak för att prova nya tankar och idéer. Där det finns tydliga gränser men är fritt från förnedring, trakasserier och hån. Där det inte måste vara tyst och lugnt men där läraren alltid står upp vid gränsen för det acceptabla i det myller av olika och unika konfliktsituationer som dagligen uppstår i ett klassrum.

Vinstdebatten och osäker­heten om hur framtida regelverk ska se ut har gjort det svårt för riskkapitalbolagen att hitta någon annan riskkapitalist som vill köpa deras skolkoncerner.

Sälja måste de, eftersom investerarna vill ha tillbaka sina pengar med ränta. EQT, som har ägt och expanderat Academedia sedan 2010, planerar nu för en börsintroduktion.

— Det blir förmodligen någon­stans under tidsperioden 2015 till 2017, säger Harry Klagsbrun, partner på EQT.

Men planerna kan stoppas av riksdagen. Redan nu finns en majoritet mot börsintroduktion av skolkoncerner. Socialdemokraterna, Miljö­partiet, Vänsterpartiet och Sverige­demokraterna säger samtliga nej.

— På börsen råder kvartalskapitalismen. Det vore direkt olämpligt att göra barns långsiktiga behov av utbildning till en vara vilken som helst, säger Ibrahim Baylan (S).

— Om friskoleaktiebolagen vill vara kvar ska de omvandlas till svb-bolag, säger Rossana Dinamarca (V).

Svb-bolag är aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning, en form som redan finns i aktiebolagslagen men som knappt använts. Dessa bolag får inte finnas på börsen.

Kristdemokraterna och Centerpartiet anser att det är upp till varje ägare att besluta om börsintroduktion.

Moderaterna och Folkpartiet hänvisar till ägar­prövningsutredningen som har i uppdrag att undersöka om det behövs regler för ett mer varaktigt ägande i väl­färden.

Skulle Academedia och andra skolkoncerner ändå bli föremål för ett spritt ägande på börsen bestäms priset på aktien utifrån vad placerarna tror om framtida vinster.

Om de inte tror att skolorna kommer att ge så mycket avkastning, i form av utdelning eller när aktien säljs vidare, blir aktien billigare.

Även här på­verkar debatten och hoten/löftena om vinstbegränsande regler.

— I värsta fall tvingas EQT sälja Academedia till ett pris de inte är speciellt nöjda med, säger Per Strömberg, professor i finansiell ekonomi på Handelshögskolan.

En annan möjlighet är att låta kommunen, ideella krafter eller personal ta över. Invest­mentbolaget Bure Equity meddelade på sin bolagsstämma i april att man nu lämnar skolbranschen och säljer sina tre sista skolor till vd:n för skoldotter­bolaget Theducation. Priset: en krona. 

12 november 2010. Lärarförbundets kongress med temat »Allt börjar med en bra lärare« avslutas med pompa och ståt. Förbundets ordförande Eva-Lis Sirén kommenterar direkt efteråt att kongressen framför allt har utstrålat »självförtroende«.

Detta manifesterades också i de mål som kongressen spikade i verksamhetsinriktningen fram till nästa kongress 2014. Det första och viktigaste målet lyder: »Lärarförbundet har minst 235 000 medlemmar.«

För att Lärarförbundet ska växa och bli ett allt starkare fackligt yrkesförbund krävs enligt verksamhetsinriktningen »allt mer aktiva medlemmar«. Dessutom konstateras det att en »nyckelfråga är vår förmåga att rekrytera unga och nya lärare«.

Men Lärarförbundet får sannolikt svårt att nå målet om 235 000 medlemmar.

Vid slutet av 2010, strax efter kongressen, var antalet medlemmar 229 428. I slutet av 2013, då de senaste officiella siffrorna publicerades, hade antalet medlemmar ökat med 1 335. För att nå kongressmålet krävs det ­ytterligare 4 237.

Lärarförbundets kanslichef Sören Holm vill inte se detta som ett misslyckande.

— Ett kongressmål ska vara svårt att nå, det är ingen idé att sätta ett mål som man når lätt.

Men meningen är väl att ni ska kunna nå målet?

— Ja, det är klart. Men det finns också ett värde i att se att vi är en bra bit på väg mot att nå målet. Mitt personliga tips är att vi före kongressen kommer att vara 234 232 medlemmar. Då är vi väldigt nära målet.

Vad grundar du det tipset på?

— Att vi har en positiv utveckling. I mars månad hade vi all-time-high när det gäller antal medlemmar.

Sören Holm påpekar dessutom att medlemstalen varierar under året och att de brukar ligga högst under september och oktober, det vill säga strax innan årets kongress i november.

Varför är det viktigt att vara stor?

— Storlek ger förbundet ekonomisk styrka, det ger oss styrka i förhandlingar och i opinionsbildning.

Värsta konkurrenten­Lärarnas Riksförbund (LR) har sedan slutet av 2010 ökat antalet medlemmar med 4 061 till 87 702, det vill säga en betydligt större uppgång än Lärarförbundet.

Varför ökar LR mer än Lärarförbundet?

— Det där varierar från år till år. Ser man på hela 2000-talet har förbunden ökat ungefär lika mycket, säger Sören Holm.

Detaljgranskar man Lärarförbundets medlemsutveckling under kongressperioden framträder en ganska bekymmersam bild.

Sedan 2010 har de aktiva medlemmarna blivit 276 färre och studerandemedlemmarna 2 731 färre. Den enda medlemskategorin som går starkt framåt är pensionärerna.

Huvudförklaringen till att Lärarförbundet har svårt att nå kongressmålet är enligt ­Sören Holm att antalet studenter på lärarutbildningarna har blivit flera tusen färre.

— Kongressmålet skulle ha varit nått med råge om inte det totala antalet lärarstudenter hade minskat så mycket. För vi har inte fått några signaler om att lärarstudenterna skulle välja bort Lärarförbundet.

Samtidigt åldras lärarkåren, vilket förklarar att pensionärerna blir fler. De senaste årens neddragningar på gymnasiet ser Sören Holm som en orsak till att antalet aktiva medlemmar har minskat något.

Bör Lärarförbundet vara självkritiskt?

— Jag vill säga så här: utifrån förutsättningarna har vi lyckats bra. Men vi har hög svansföring och vill mycket mer än det vi når fram till.

Lärarförbundet har de senaste åren satsat stort på medlemsrekrytering och på att visa värdet av medlem­skapet. Det avspeglar sig både i att förbundet har anställt fler medlemsrekryterare och i insatser som stärker lärarna i deras yrkesvardag.

Ett sådant exempel är ­Lärarmötet, där Lärarförbundet bjuder in lärare som under en dag diskuterar och utbyter ­erfarenheter kring yrkesnära frågor som arbetstider eller hur det är att vara ny som lärare.

När Linnea Sahlin berättade för sina kompisar att hon skulle gå lärarutbildningen var det knappt att de trodde henne. De slog vad om när hon skulle hoppa av.

Nu är hon inne på sin sista termin och dessutom en av tolv Rebel learners — en nystartad frivillig fortbildning för lärarstuden­ter som brinner för sitt yrke och som vill förändra skolan. Utbildningen fick hon höra talas om vid ett oväntat möte.

— Jag satt på tunnelbanan och såg Fredrik, min gamla rektor från Tumba. Jag berättade att jag gick på lärarutbildningen, vad jag tyckte om utbildningen och mina visioner. Han berättade om rebellidén och på den vägen är det.

Fredrik heter Svensson i efternamn och är en av personerna bakom Rektorsakademien, som dragit i gång Rebel learners. Syftet är att komplettera lärarutbildningen och »vässa Sveriges vassaste lärarstudenter ytterligare och se till att de hittar en plats i arbetslivet där de kan förverkliga sina idéer.«

Linnea Sahlin berättar om sin utveckling när vi ses på ett kafé vid Telefonplan i Stockholm en ­solig vårdag i april. Från att ha skolkat en hel del på högstadiet och gymnasiet har hon blivit en skolnörd, som hon själv uttrycker det.

Skälet till att hon sökte lärarutbildningen var att hon ville jobba med ungdomar, framför allt de hon kallar missförstådda, och tänkte att pedagog skulle vara bra att bli.

— Mina brorsor är min inspiration för de är jättejobbiga. De har varit sådana som ingen vill ha något att göra med. Det är synd att den inställningen funnits. Jag känner ju dem privat och vet att de är världens finaste killar.

— Jag brinner för snorungarna som förutspås hamna snett. Jag ser deras kapacitet och vill göra dem till bra människor.

Under utbildningen har hon känt att det verkligen är lärare hon vill vara, inte fritids­ledare eller fritidspedagog.

— Jag har förstått att man kan göra så mycket i klassrummet, genom undervisningen.

Det hon gillat mest med lärarutbildningen är de gånger då hon lyssnat på inspirerande föreläsare. Det hon velat ha mer av är praktiska metoder och didaktik.

— När vi hade Ann-Marie Körling lärde hon ut metoder, men hon var också väldigt inspirerande. Det hör ju ihop. Det borde bara vara sådana människor på utbildningen.

Ordet inspirerandeåterkommer hon ständigt till under intervjun. Och inspiration är något hon får en stark dos av som medlem av första kullen Rebel learners. Här träffas studenter som brinner för att utveckla skolan och för att den ska hänga med sin tid. I gruppen diskuteras nya metoder, nya sätt att tänka om undervisningen.

De har haft två helgsammankomster och umgås flitigt i sociala medier. Rebellerna ska också hålla föredrag på SETT — en mässa för innovativt lärande — och delta i Almedalen.

Vad är då en bra lärare?

— En bra lärare är någon som är där den vill vara och som tycker att det är kul. Man kan vara på många olika sätt. Men det är för barnens skull man är där, man ska brinna för att de ska nå målen och att de ska bli bra männi­skor och medborgare, säger Linnea Sahlin.