Drygt hälften av de åtgärdsprogram som prövas av Skolväsendets överklagandenämnd upphävs. Bristfälliga utredningar och luddigt formulerade program är vanliga brister.
– Vi ser en del väldigt bra åtgärdsprogram men också många hafsverk. Vissa skolor saknar kunskap om hur programmen ska utformas, säger Gunilla Thole, ledamot i Skolväsendets överklagandenämnd och sakkunnig om elever med funktionsnedsättningar.
Elever som behöver särskilt stöd för att klara kunskapsmålen har enligt skollagen rätt till ett åtgärdsprogram som beskriver det stöd som ska ges. Sedan 2011 kan elever och vårdnadshavare som är missnöjda med ett åtgärdsprogram överklaga till Skolväsendets överklagandenämnd.
Till och med augusti i år har nämnden prövat 88 överklagade beslut om åtgärdsprogram och upphävt 48 av dessa. Det har med andra ord blivit bakläxa för skolorna i mer än hälften av fallen. I ytterligare sju fall har nämnden hittat brister i åtgärdsprogrammen men avstått från att upphäva dem eftersom bristerna bedömts som mindre allvarliga.
En vanlig kritik är att åtgärdsprogrammen är för allmänt hållna. Det kan handla om att målen i programmet inte är knutna till läroplanen eller att man inte kan utläsa hur stödet är kopplat till elevens behov.
– Det är ofta väldigt luddigt skrivet och man undrar hur skolorna har tänkt att åtgärdsprogrammen ska kunna följas upp och utvärderas. Det kan finnas en utredning som visar att eleven har läs- och skrivsvårigheter men sedan framgår det inte i åtgärdsprogrammet vad och vem som ska åtgärda, säger Gunilla Thole.
Vad beror det på?
– Jag tror inte man riktigt förstår vilka krav lagen ställer på åtgärdsprogrammen.
En annan vanlig kritik i nämndens beslut är att utredningen som ligger till grund för åtgärdsprogrammet är bristfällig. Elevens svårigheter kan vara kartlagda men det saknas en analys som visar vilka stödinsatser som behövs.
Att elevhälsan borde ha kopplats in är en annan återkommande kritikpunkt.
Per Hagström