Leif Lewin: Fel ge kommuner ett så stort ansvar

En Sergelmedaljong i gips av en företrädare och en staty av Hebe, gudarnas husa, pryder rummet.

— Hon är helt tyst. Hon stör mig inte, säger Leif Lewin, som har pratat kommunalisering på längden och tvären sedan han lämnade över resultatet av drygt ett års utredande till utbildningsminister Jan Björklund.

Uppdraget var att undersöka hur kommunaliseringen påverkat elevernas studieresultat, skolans likvärdighet och lärarnas arbetssituation.

Din tes är att reformen ledde till försämring på alla tre områdena. Hur då?

— Övergången från en hårt regelstyrd skola till mål- och resultatstyrning, som skedde samtidigt, innebar att lärarna fick mer att göra och att arbetet blev svårare. Och efter ett initialt lönelyft, där Göran Persson köpte stödet från Lärarförbundet, har löneutvecklingen varit väldigt dålig.

— De försämrade arbetsvillkoren har sedan haft konsekvenser för elevernas resultat och för likvärdigheten.

Vems är felet?

— Statens och kommunernas. Mest statens.

Vad gjorde staten för fel?

— Det var ett missgrepp att ge ett så stort ansvar till alla kommuner, även de väldigt små. Man borde ha insett att det krävs en viss storlek för att kunna ta ansvar för skolan. Reformen genomfördes för snabbt och mot lärarnas vilja. Varken de, rektorerna eller kommunerna var förberedda på att arbeta med mål- och resultatstyrning. De lämnades i sticket i flera år och först en bit in på 2000-talet började staten komma tillbaka med stöd och uppföljningar.

Och kommunerna?

— De har ansvaret för lärarnas usla löne­utveckling.

Har lärarna något ansvar?

— Ja. Lärarfacken erbjöds vara med när de nya läroplanerna skrevs i mitten på 1990-talet men deltog inte. Därför blev det politikerna som formulerade målen som lärarna sedan skulle försöka konkretisera. De borde ha tagit chansen att få inflytande men kände sig nog för överkörda och knäckta.

Socialdemokraterna genomdrev kommunaliseringen. Men du riktar kritik även mot den borgerliga regering som tog över kort därefter.

— En mycket stark kritik. Göran Persson insåg att det inte gick att lämna över allt till kommunerna utan ville behålla flera styrmedel, bland annat specialdestinerade statsbidrag och meriteringsregler som skulle användas när lärare anställdes.

— Dessa styrmedel togs bort eller ändrades i grunden av statsminister Carl Bildt och skolminister Beatrice Ask. Sedan kunde kommunerna anställa i princip dem de ville.

Leif Lewin har fått mothugg. Sveriges Kommuner och Landstings chef för lärande och arbetsmarknad, Per-Arne Andersson, hävdar att Lewin struntat i annat som påverkat ­skolan — till exempel 1990-talets ekonomiska kris och införandet av målrelaterade betyg.

Lärarnas tidnings förre chefredaktör Sten Svensson kritiserar Lewin för att ta för lite hänsyn till vinstdrivande friskolor och fritt skolval. Enligt honom är det blandningen av decentralisering, extrem privatisering och nyliberala styrningsmetoder som har förändrat den svenska skolan i grunden.

Vad säger du om kritiken?

— Att jag inte skulle ha tagit hänsyn till annat som påverkat är fel. Jag skriver mycket om detta. Och när det gäller marknadsutsättningen håller jag med om grundtanken — den är ett problem men även valfrihetsreformerna behandlar vi. De har försvårat kommunernas likvärdighetsuppdrag.

På senare år har staten kommit tillbaka i full karriär. Du varnar för riskerna med »granskningssamhället«. Vad kan det leda till?

— När man ständigt kontrollerar och kräver dokumentation och motiveringar, sprider man en misstänksamhet omkring sig. Bristen på förtroende kan göra att lärarna tappar ­modet.

— Mäthysterin påverkar också kunskaps­synen och undervisningen på ett sätt som inte alltid är pedagogiskt motiverat.

Nyligen kom siffror från Skolverket som visar att en fjärdel av karriärlärartjänsterna inte tillsatts och att 90 procent av de som tillsatts är tillfälliga.

Är det ett tecken på att staten måste styra ännu mer?

— Ja, det är ett bra exempel på att kommunerna inte alltid är vuxna att ha ansvaret för skolan. Men man behöver ju inte klämma till och förstatliga bara för det. Man kan införa någon sorts tvång för kommunerna eller ­andra metoder.

Lärarförbundet accepterade kommunaliseringen medan Lärarnas riksförbund gick i strejk. Du hävdar att den historiska splittringen mellan förbunden är olycklig. På vilket sätt?

— Professionella grupper i samhället talar sig fram till en gemensam uppfattning genom kollegial dialog. Om en organisation som företräder alla lärare sa vad som är en bra undervisning skulle vi lita på det. När den ena säger si och den andra så, undrar man vad det är frågan om. Finns inte någon professionell ståndpunkt? Lärarna skulle få mer respekt om de talade med en röst, tror jag.

I ditt uppdrag ingick inte att föreslå om skolan ska bli statlig eller vara fortsatt kommunal. Vad tycker du?

— Det är inte lämpligt att jag tycker och förresten har jag ingen klar ståndpunkt. Men staten får inte abdikera även om skolan är kommunal. Det var det som hände i mitten av 1990-talet.

— Finland har en kommunal skola som fungerar eftersom det finns en tillit och respekt för lärarna. Även i Sverige behöver det byggas upp en sådan tillit om det inte ska bli ont värre. De är skolans viktigaste resurs.

Men hur? De får ju mest skäll.

— Det behövs politiskt mod och gester av förtroendeskapande karaktär för att få i gång posi­tiva spiraler. Man kan till exempel att säga »Vi litar på er« och låta bli att reglera allting.

— En annan lättbegriplig gest är att höja lönerna, eftersom lönen är ett mått på det förtroende man har för sina medarbetare.