»Vi är bara i början av valfriheten«

JB Educations gamla lokaler i Danderyd är för stora för de sju som jobbar här nu. Fria Läroverken letar nytt. Men denna dag är det full aktivitet. Rektorerna för företagets fyra skolor är på besök för att konferera och efter lunch ska en lärare prata elevhälsoarbete.

Anders Hultin tar emot i ljusgrå kostym och tunnbågade glasögon. Han är arkitekten bakom friskolereformen och det fria skol­valet, pappa till Friskolornas riksförbund och Kunskapsskolan, han har missionerat för den svenska modellen i England och var den som begravde JB. Bakom det korrekta yttre döljer sig en ideolog som aldrig vacklat i sin tro på valfriheten.

Hur tänkte ni på det moderatledda utbildnings­departementet 1992?

— Vi hade en stark övertygelse om att stora offentliga monopol leder till dålig kvalitet. Vi ville lägga besluten i händerna på elever, föräldrar, lärare och rektorer. Om de som kan något om verksamheten har makten, om skolorna konkurrerar om eleverna och familjernas ställning stärks så kommer kvaliteten på verksamheten att bli bättre till slut.

— Det tror jag fortfarande och i många avseenden har reformen levererat massor av detta.

Har allt blivit bra?

— Nja, i efterhand kan man fråga sig hur rustade människor var att göra välgrundade val. Vi underskattade behovet av information.

Vad är det som krävs?

— Vi måste följa upp resultaten med externt rättade och analyserade prov så att alla får korrekta fakta om skolors verkliga kvalitet. Det är nog dags att återinföra en examen fast i modern tappning. I England betygsätter myndigheterna skolor på sex olika områden och avger ett sammanfattande omdöme om hela skolan — unsatisfactory, satisfactory, good eller outstanding.

— Det är uselt att så lite har gjorts i Sverige trots att det nu gått 20 år sedan reformen genomfördes.

Du har deltagit i debatten i England och lobbat för att de ska införa vårt skattefinansierade och vinsttillåtande friskole­system. Varför?

— I England betalar du antingen elevavgift till en privat skola som börjar på 100 000 kronor om året. Eller så betalar du 20—30 procent mer för ditt hus för att få bo i en bra statlig skolas upptagningsområde. Det stänger ute många. Det där har vi i stor utsträckning avskaffat här. Det finns de facto inga ekonomiska barriärer för att välja skola i Sverige.

Men enligt Skolverket har skolvalet lett till att skillnaderna i resultat mellan skolor ökat. Vad säger du om det?

— Jag var en gång inbjuden till ett ABF-seminarium och citerade då Ernst Wigforss:
»Fattigdomen fördrages med jämnmod om den delas lika av alla«. Man är besatt av skillnader i stället för att titta på den totala prestationen i systemet. Jag tror inte att man ska vara så bekymrad över gapet men där­emot aktsam på att de svagaste håller streck och utvecklar sig.

Fast det gör de ju inte. Det är framför allt lågpresterarna som tappar.

— Då får man fokusera på det. Om staten är övertygad om att blandade klassrum är det optimala får man skapa incitament och fördela resurser så att den typen av mix blir verklighet. Lösningen är inte att återgå till ett gammalt sovjetiskt system.

Du fick hantera avvecklingen av JB Edu­cation. Ångrar du att du tog det jobbet?

— Jag är inte funtad så att jag går och funderar på om jag skulle ha gjort något annat i stället. Jag har fått vara med i både uppgång och nedgång och har lärt mig nya saker varje gång.

Många JB-elever fick det besvärligt och ett antal lärare blev av med jobbet som en följd av konkursen. Är det ett pris som är värt att betala för valfriheten?

— 9 000 av 10 000 elever går kvar i samma skola som innan med i stort sett samma lärare. För de återstående, som gick på skolor som inte var livskraftiga, lyckades vi mäkla nya platser på olika sätt. Om du lägger manken till kan du säkert hitta elever som berättar en trist historia men det är inte mer än en handfull.

I höstas höll Friskolornas riksförbund ett seminarium med rubriken »20 år med fritt skolval — succé eller flopp?« Där sa Friskolekommitténs ordförande Lars Leijonborg (FP) att friskolesektorn befinner sig i en legitimitetskris och att det folkliga stödet håller på att erodera. Enligt honom är det nu sista chansen att bygga upp ett förtroende.

Håller du med om att friskolorna och val­friheten har tappat i legitimitet?

— Nej. Oron finns bland politiker och ut­bildningsjournalister i Stockholm, inte bland människor ute i landet. I så fall skulle vi se det, men det startar fortfarande massor av nya skolor. Det där visar bara att vindflöjlar finns i snart sagt varje parti, även mitt eget, som springer med vad de tror är något slags opinion.

Ska vi kräva att friskoleägare stannar i minst tio år?

— Det vore vansinnigt. Vad skulle hänt om man i JB:s fall sagt »Det har bara gått fem år. I Åkersberga har ni 6 000 kvadratmeter, 23 elever på fem olika program och tio anställda. Ni ska till varje pris fortsätta i fem år till.« Det kan inte ligga i elevernas intresse.

Talar inte det du säger nu för ett hårt ­reglerat system där sådant här inte händer, där pengarna satsas på rätt saker och skolorna är fulla?

— Jaaa … (lång tystnad) … det är klart, om man tror att det finns en central punkt som kan fördela resurser på ett optimalt sätt och förutse varje behov, då ska man väl göra så. Men planekonomi har testats i andra länder och lett till förfärliga följder med dålig kvalitet, köer och lidande.

Du tror att människor blir mer valkompetenta med tiden?

— Ja. Reformen är fortfarande i ett in­ledningsskede och det är först nu vi börjar skilja agnarna från vetet. Människor lyssnar i allt mindre utsträckning på lockbeten som man inte bör lyssna på när man väljer skola. Det pågår en mognadsfas men den har kommit sent och går för långsamt.

Medan det du kallar mognadsfasen pågår går massor av elever igenom systemet och många gör felval. Är det okej?

— Valfriheten är inte bara en möjlighet utan också ett ansvar. Familjer tycker också att valet är olika viktigt. Det får man respektera.