»Vi måste inse att lärare är olika bra«

Förstelärarna fortsätter att väcka känslor. Två rubriker ur Lärarnas tidning under detta läsår speglar reaktionerna:

Även om det är staten som står för lärarnas lönelyft är det kommuner och friskole­företag som ska organisera deras tjänster.

På kommunernas intresseorganisation Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är Per-Arne Andersson chef för den avdelning som arbetar med skolan. Därmed är han också ansvarig för frågor om karriärtjänster. Han tar emot i den magnifika ljushallen i kontorshuset på Södermalm i Stockholm. Hans uppfattning är att karriärtjänsterna har kommit i gång bra i de flesta kommuner.

— Men inte överallt. Ett skäl till det var den korta tiden inför den första omgången med karriärtjänster, säger han.

80 procent av drygt 3 000 förstelärare och en handfull lektorer arbetar i kommunala skolor. Regeringens proposition hade knappt hunnit gå till trycket när SKL presenterade hur ett karriärsystem för lärare kan utformas i praktiken.

Hur ska kommunerna göra för att karriärtjänsterna ska bli bra?

— Kommunen måste tänka igenom ordentligt vad man vill åstadkomma och vilka krav det ställer på verksamheten. Utifrån det bör man i första hand utse förstelärarna internt genom annonsering. Dels för att den som utses ska känna till vad som förväntas och dels för att kollegerna ska förstå varför just den läraren utsågs. Då kan förstelärarna få den legitimitet som krävs.

Reformen innehåller inga pengar utöver lönesatsningen. Hur kan en högre lön och en ny titel för vissa lärare höja undervisningens kvalitet?

— Det går inte att bara skyffla in pengar och tro att det leder till utveckling. Skolorna måste börja arbeta på ett nytt sätt än tidigare.

— Duktiga lärare behöver ta ansvar, inte bara för sin egen undervisning utan också för undervisningens utveckling på hela skolan. Det ansvaret har rektorn haft och har fort­farande, men han eller hon måste också få stöd av lärarna.

Varför räcker det inte att vara en skicklig ­lärare i det egna klassrummet?

— Då får ju bara vissa elever del av den skickliga lärarens undervisning. Det finns en uppfattning om att alla lärare är lika duktiga, men jag har sett tillräckligt för att säga att så är det inte alls.

— Här i Sverige vill vi inte låtsas om att alla lärare inte är lika bra, men det är något man måste acceptera. Och hur ska yrket utvecklas om ingen får titta in i mitt klassrum? Professionen måste gemensamt utveckla läraryrket och sprida de kunskaperna.

Om kommunen ger lärare nya utvecklingsuppdrag utan att skjuta till egna resurser, vad händer då med lärarens arbetsbelastning?

— Det handlar om att omfördela tid och det är något man gör inför varje läsår. Det finns ett statiskt tänkande om att varje lärare ska göra allt från A till Ö. Men uppdraget som lärare är alltför komplicerat för att varje lärare själv ska planera sin egen undervisning, ta hand om eleverna på egen hand och sedan göra allt efterarbete.

Hur ska man lösa det i praktiken?

— Skolledning och lärare behöver kartlägga hur det ser ut på skolan för att få en gemensam bild att utgå från. Sedan kan man komma fram till vem som ska göra vad och hur det ska gå till, det jobbet måste göras på varje skola om man vill utvecklas.

Många lärare i dag verkar ju ganska slut­körda, hur ska de orka med det här också?

— De orkar inte därför att resursanvändningen inte är optimerad. I det så kallade prio-projektet i Stockholm såg vi att tid frigjordes när man tog bort onödiga möten. Men vad gör man om rektorn inte ser att många möten är onödiga? Det problemet måste rektor och personal gemensamt diskutera.

— En skola med en rektor och 30 lärare kan inte ha 31 olika sätt att göra saker på. Det är inte effektivt.

Vad tycker du om karriärtjänster i förskola och fritidshem?

— Det kan jag mycket väl tänka mig. Det finns en underskattning av fritidshemmens betydelse. Bra skolor och bra fritidshem hänger oftast samman, men från skolans sida har man ofta inte förstått fritidshemmens roll för att få en hög kvalitet i skolan.

Hur ska den negativa trenden för fritids­hemmen brytas?

— Nu är jag inte så säker på att det finns en negativ trend, men fritidshemmen är helt klart ett utvecklingsområde. Det har varit enklare att fokusera på skolan eftersom det är där kommunerna får kritik. Om skolledning och lärare verkligen diskuterar hur de vill ha det kommer de att se att det finns ett tydligt samband mellan skola och fritidshem, att det finns ett gemensamt tänkande.

Nu gör staten en rejäl satsning på lärarnas löner. När gör kommunerna det?

— Kommunerna satsar redan nu mer på lärarnas löner än vad staten gör. Jag kan konstatera att lärarna borde ha haft en bättre löneutveckling, men jag håller inte med om att den dåliga löneutvecklingen började på 90-talet. Det började långt tidigare. Sedan har vi inte vågat sätta ner foten och öka lönespridningen.

— På många håll har det funnits en ohelig allians mellan rektor och fack om att inte ta ut svängarna när det gäller skillnader mellan lägsta och högsta lön. Och på sikt behöver lärarnas löner höjas generellt.

Varför inte 10 000 mer till varje lärare redan nästa år?

— Utan att resultaten förbättras? Tänker du att lärare sitter och tjuvhåller på sin goda undervisning och plockar fram den när de får 10 000 kronor mer i lön? Det är ingen framkomlig väg att betala ut en massa pengar på en gång utan att göra saker annorlunda.

— Vi måste få i gång en dynamisk utveckling utifrån insikten att alla lärare inte är lika bra på allt lärararbete, att alla lärare inte kan göra samma saker och där skolledning och ­lärare tar ett gemensamt ansvar för att utveckla yrket.