En som ser lika arg och upprörd ut är kamraten (i skolan kallas ju elever lite svepande mys-totalitärt för »kamraten« eller »kompisen« på sant facebook-friendmanér).
Det är uppenbart att vad den ene än skrivit, så är det toppen på ett isberg av eskalerande gliringar, tråkningar, opassande ordval och misslyckade och avsiktligt misstolkade skämt. Andra kamrater visar sig ha underblåst konflikten med kommentarer och gilla-markeringar. Smockan hängde så att säga i luften, när jag råkade gå förbi.
»Förbjud skiten« far det genom huvudet när jag hör eleverna indignerat redogöra för kamratens påhopp på facebook. En lika förflugen som orimlig tanke.
Förbjuda en social kontaktyta utan motstycke i världshistorien, använd av miljarder människor, jag själv inräknad? Nej, det är varken görligt eller eftersträvansvärt.
Överilade ord är beklagliga men ofrånkomliga inslag i den sociala utvecklingen. Kanske är vår uppgift som vuxna i skolan att hjälpa eleverna i dessa stunder av hetta som uppstår på vägen mot en empatiskt fungerande vuxenvärld. En värld av ansvarstagande, hänsynstagande och ömsesidig respekt.
Om det nu finns en sådan värld. Några dagar innan denna hängande smocka satt jag i tv-soffan framför melodifestivalen. Mina döttrar, sex och åtta år, älskar de flesta artister förbehållslöst. Själv har jag något större förbehåll. Men lördagsmyset är så påtagligt att man kan skära i det med ett tacoskal.
Tar min tillflykt till twitterflödet i mobilen, läser lite här och där och går in för att se vad som i detta sociala forum skrivs och tycks om melodifestivalen, #melfest, på twitterspråk.
Här är tonläget mindre mysigt, mer hitta-fel-fest än mel-fest. Här tävlar vuxna, professorer, politiker, mediemänniskor, säkert även lärare, i att spy galla över artister och låtar. Syrligt, smart, elakt. Elakt roligt. Lite som facebookdiskussionen som lett till elever i tårar av ilska. Visst finns här också glada tillrop och ord som sprider glädje. Men efter att ha ögnat igenom flödet under loppet av en låt lägger jag bort mobilen, trött på tvångsmässiga gliringar och tråkningar.
Dessa twittrareär knappast förebilden för de upprörda elever jag nu har framför mig. Vuxna och unga, upprörda elever, mellomobbare och glädjespridare, befinner sig på samma digitala skolgård. Här finns inga rastvakter. De har inte smugit undan till lärarrummet för en extra kaffe och bulle — det har helt enkelt inte avdelats några. På gott och ont.
Klasskamraterna tar i hand, efter viss diplomati. Åtminstone i stunden ett handslag närmare att bli vuxna. Vad det nu innebär.
