»Skolan har blivit ett terapeutiskt rum«

På Finngatan i Lund ligger Villa Blix, för dagen försjunken i fuktig vår­dimma. Namnet, som låter som saxat ur ett Tintin-album, kommer sig av att huset beboddes av familjen Blix, med den numera världsberömde ämbets­mannen och vapeninspektören Hans Blix.

Sedan många år har huset dock tillhört kulturvetenskaperna vid Lunds universitet. Men snart är det slut, kartonger står i formation och böcker trängs i travar. Nya mer funktionella lokaler väntar.

Jonas Frykman betraktar vemodigt rummen där han tillbringat hela sitt yrkesliv.

— Här har vi haft fester i det oändliga. Etno­logi är ett mycket uppsluppet ämne, säger han och gör en svepande gest med armen.

Som professor i etnologi med särskild skolprofil tvekar han inte att säga vad han tycker om skolan. Vilket kanske är anledningen till att Jan Björklund ville ha med honom i sitt nya utbildningsvetenskapliga råd, som ska träffas fyra gånger om året med start om en månad.

Ni är väldigt olika personer från skilda discipliner, kommer ni att kunna enas om något?

— Det vete fan. Jag känner inte de här männi­skorna än. I värsta fall blir det väl så att ministern presenterar sina idéer medan vi sitter och nickar. I bästa fall får vi till en levande dialog.

Skolinspektionen förklarade nyligen de försämrade resultaten med bristande individualisering. Du hävdar att skolan är alltför individcentrerad. Vad menar du med det?

— Om Skolinspektionen med individualisering syftar på skolans stödjande, kurativa funktion anser jag att de har fel. Med dagens extrema individorientering låser skolan eleverna vid deras ursprungsidentitet, vilket bara gynnar resursstarka barn. Det är också lättare att vara kurativ mot snälla flickor än stygga pojkar.

— Skolan ska ge eleverna möjligheten att pröva andra identiteter än de har hemma. Ju mer skolan försöker förstå elevernas sociala bakgrund, desto hårdare cementeras den.

Hur menar du?

— Skolan ska inte reproducera elevernas verklighet utan ge dem chansen att vara ­någon annan. Gör man den sociala bakgrunden till ett tema i undervisningen finns det en risk att man permanentar den. Att klassen gör studie­besök på pappas arbetsplats är jätte­kul om han är kirurg på ortopeden. Mindre kul om han står på fabriksgolvet på Tetrapak.

Du har hävdat att det gamla bildningsidealet var mer demokratiskt än dagens omsorgs­ideal. På vilket sätt?

— Alla kan skaffa sig bildning. Det är något du kan vara stolt över. Titta bara på fransmännen. Jag är en av få som sysslat med skolforskning ur ett någorlunda historiskt perspektiv. Jag har sett att klassresorna gjordes möjliga av pluggandet i kunskapsskolan.

— Med det terapeutiska omsorgsidealet skapades en gruppkänsla som inte är grundad på vad du presterar utan på vad du ÄR. Reformpedagogiken syftade till att skapa »en skola för alla« men ledde bara till en ny form av elitskola. Skolan har blivit ett terapeutiskt rum i stället för en spelplan med tydliga regler.

Hur menar du då?

— Det är lättare att tillgodogöra sig formell undervisning än diffusa mål om personlig utveckling. Skolan har fått en mycket oklarare roll. Den har tappat sin kunskapsförmedlan­de funktion och i tagit över delar av de vårdande sysslorna, den primära socialisationen, från föräldrarna. Skolan varken kan eller ska ge eleverna kärlek och omsorg, det är familjens uppgift.

Vilken är anledningen till att skolan har skiftat fokus?

— Under 1960-talet började man säga att skolan skulle vara mer fostrande. Genom att göra skolan till ett andra hem skulle vi kompensera för att alla inte har en bra familj. Tanken är så vacker att man blir tårfylld, men vägen till helvetet är som bekant kantad av goda intentioner. Och med de allra bästa intentionerna sköt beslutsfattarna sig själva i foten.

Vad var det som gick fel?

— Skolan kan inte ta ett föräldraansvar ­eller fostra goda samhällsmedborgare. Vem bestämmer vad det är förresten? Förr skulle eleverna bli Något, nu ska de i stället bli Någon. Egenskaper står i fokus snarare än kunskaper, samtidigt som skolan säger till eleverna att de duger som de är.

Bör inte skolan förmedla till eleverna att de duger?

— Nej. Det är hemmet som har den emotionellt bekräftande uppgiften att överösa dig med kärlek och bekräftelse och säga till dig att du duger som du är. Skolan ska tala om att du kan bli bättre. Inte som människa utan bättre på det som skolan kan lära dig. Ett under­känt betyg är inte ett underkännande av en person, det säger bara: Det här duger inte.

— I dag går utvecklingssamtalen ut på att bekräfta eleven och bygger huvudsakligen på beröm. Det är en naturlig och medmänsklig reaktion, men det är mer kärlek i att säga »du kan bättre«. Lärarna borde kräva att deras professionalitet efterfrågas, inte deras medmänsklighet. Det är inget fel med medmänsklighet men det är svårt att administrera inom tjänstetid.

— På den kommunala musikskolan skulle man inte komma på tanken att säga till eleverna att de duger som de är, de uppmanas att bli bättre genom att nöta baskunskaperna. Det är först när man lärt sig dessa som man kan börja improvisera.

Så hur bör skolan och undervisningen vara upplagd?

— Hur man än vrider och vänder på det hamnar man i Finland. Skolan behöver vara fast strukturerad och bygga på upprepning och inlärning som pedagogiskt ideal, med höga krav och pluggande i stället för projektarbete.

— Det är egentligen en historisk slump att Finland lyckades så bra med skolan. Finland var ett fattigt land och hade inte råd att genom­föra den svenska reformpedagogiken. Därför är deras skola så bra i dag.

Kan svensk skola vända den negativa kunskapstrenden?

— Ja. Nu när den senaste Pisa-rapporten visar att Sverige är i botten även i problemlösning — reformpedagogikens och den svenska ­skolans adelsmärke — kan det nog få många att tänka om. När allt fler inser att det är Sverige som är undantaget i ett internationellt perspektiv, då kommer det att komma något bra ut ur det hela. Det är bara i krislägen man tar sig i ­kragen och hittar lösningar.