Näe, jag är inte så sugen på kaffe, ljuger jag lärarkandidaten rakt upp i ansiktet. Jag håller tyst om att varje kopp kaffe renderar i ett illamående och ett surt sug i min mage. Jag tiger om min magkatarr och häller i stället upp något dydoftande grönt teblask i koppen.
Det är lärarkandidatens första vfu och jag känner ansvaret att ge en övervägande positiv bild av lärarvardagen. Så i stället för att prata stressmage betonar jag att kaffet är gratis.
Lyckligtvis är en av kollegerna bortrest och kandidaten får en skrivbordsplats i den ombyggda skrubb utan fönster vi har till arbetsplats. Någon dator kan hon inte få eftersom vi inte ens har några till eleverna, men hon antecknar glatt i sitt kollegieblock och jag hyssjar kollegan som ifrågasätter hennes yrkesval.
Jag minns att en av de första kommentarerna jag fick när jag kom till min första arbetsplats var något liknande. Vad gör du här? Har du tänkt igenom det här?
Från den dagen började jag samla argument för att försvara mitt yrkesval. För att ha svar på tal när distriktssköterskan stoppar en spatel i halsen på en och kläcker ur sig att hon hellre skulle städa toaletter än att vara lärare. Den gången hade jag fullt upp med att bemästra kräkreflexen och sa inte så mycket, men situationen uppstår också i kassakön i matbutiken, i fotbollskiosken och på middagsbjudningarna.
Folk frågar vad man jobbar med och lägger sedan beklagande huvudet på sned. Stackars loserlärare. Vilka offer.
Sedan en tid har också Pisa-resultat och skolinspektionsrapporter lagts som pinnar på brasan och nu har tonen blivit mer anklagande. Vad gör ni lärare åt elevernas dåliga resultat egentligen?
Men detta är inget att lämpa i knät på lärarkandidaten som glad i hågen hamnar mitt i lärarvardagen. Hon följer med på konserter och klasskonferenser och ser mer eller mindre lyckade lektioner. Hon får sig någon skopa fula ord av någon elev men möter mest välvilja. Hon ställer frågor om vad och hur och varför eftersom hon brinner för att undervisa och strävar efter att bli en så bra lärare som möjligt.
Och tillsammans med henne diskuterar jag hur det kommer sig att majoriteten av mina niondeklassare har missförstått innebörden av ordet »förväntansfull« i årets nationella prov i svenska. De flesta har tolkat ordet som att det betyder nervös eller orolig och helt missat den positiva konnotationen.
Men min kandidat, trots att hon varken är purung eller blåögd, förkroppsligar ordets betydelse och jag tackar henne för påminnelsen, knaprar i mig i en tablett novaluzid och häller upp en kopp kaffe.