Häromsistens dränktes barnens kusin i en driva böcker på sin elvaårsdag. Hon råkar ha, inte bara en faster, utan både en farmor och en mormor som är lärare. Födelsedagsbarnet kämpade tappert, tackade och log under presentöppningen, men fick lov att erkänna att flera av dessa böcker hade hon faktiskt redan fått i julklapp. Och de flesta hade också förblivit olästa, vilket inte var så konstigt efter en titt i hennes bokhylla. Där trängdes »Narnia«, Maria Gripe och en massa annat som jag var skyldig till och som skulle ta närmast en livstid att läsa ut.
Vad är det för en lärarfråga? muttrar en av barnens kompisar när vi diskuterar födelsedagar och jag förhör dem om vilken månad som är den sjunde i ordningen. Mina egna barn ger mig en mörk blick. De har utvecklat vanan att aldrig ställa en fråga utan att först försäkra sig om ett kortfattat svar, för att slippa bli översköljda av etymologiska utläggningar.
Till min glädje fastnar nioåringen för en anatomisk modell den här gången. Skelett är ju lite coolt ändå, tycker både han och kompisen. Men redan vid kassan håller det på att skita sig. »Det är faktiskt många lärare som har köpt den här«, säger leksakshandlaren medan han slår in modellen i färgglatt papper.