Gullegrisdilemmat

Två flickor skriver på en blogg: »Det är så tråkigt att vissa lärare alltid ska gulla med sina grisar. Vi har en lärare, som typ ogillar oss av någon konstig anledning. Det är dåligt att vissa låter sina favoritelever göra vad som helst men ifrågasätter sedan när andra ska göra samma sak.«

Kristina är högstadielärare i svenska med drygt 15 år i yrket. Blogginlägget väcker igenkänning:

»Gud ja! Jag var likadan som elev, det var skitviktigt att det var rättvist.

Men nu, som lärare, är jag inte 100 procent rättvis. Det är ofrånkomligt att man gillar vissa elever mer än andra. Man är inte mer än människa.

Nu har jag svårt för en tjej som är gapig, uppkäftig och skapar kaos omkring sig. När hon tycker att jag kommer för nära kan hon göra spyrörelser. Då är det bara att backa, gå ifrån ett tag och tänka att detta inte handlar om mig utan om något annat. Och att mitt liv förmodligen är oerhört mycket enklare än hennes.

Jag brukar provoceras av att inte få gensvar, att mötas av en nollställd blick när jag ansträngt mig och spexat för att få alla elever med mig. Det känns som om ungen genomskådar mig och tycker att jag är en idiot. Och när jag inte känner mig bekräftad blir jag väldigt osäker.

Det är svårt att veta vad det är som gör att jag tycker extra mycket om vissa elever. De är nog lite mognare, har humor och kan skratta åt mig och åt sig själva. Kanske har de samma smak som jag. Det handlar i alla fall mer om det sociala än om att de skulle vara några fantastiska skribenter.

Det gäller att försöka se objektivt på eleverna så att känslorna inte påverkar betyg och bedömning. Men jag tror att det är jättesvårt att vara helt opåverkad — och då har jag ändå rättat prov i många år. Jag är nog inte taskigare mot dem jag har svårt för utan snarare snällare mot dem jag gillar. Där är det lätt hänt att man överser med brister och tänker ‹Jaja, jag förstår ju vad personen menar.›

På min skola anonymiserar vi numera de nationella proven i svenska vid rättningen, plus att vi byter klasser med varandra. Eleverna brukar bli lite lättade när vi berättar hur vi gör.

Det är svårare att komma åt det som sker i klassrummet. Där blir toleransnivån lätt olika hög för olika elever. Jag har jobbarkompisar som säger att de aldrig favoriserar någon men det tror jag är en idealisering.

Det kan inte vara en 13-årings ansvar att förbättra relationen med läraren. Om jag märker att jag har svårt för en elev är det upp till mig som vuxen att göra något. Jag måste hitta något att gilla hos barnet. Det kan börja med något yttre, i klädsel eller utseende. Jag ger komplimanger och positiv uppmärksamhet och när jag börjar se leenden blir det lättare att tycka om eleven. Det är ett larvigt litet knep som funkar, för vi är alla programmerbara.

När jag jobbade på kollo och vi hade en ny grupp brukade vi ledare prata om varje barn. Det är en grej jag har tagit med mig till kollegerna i skolan. Det är ett sätt att upptäcka både de lite tysta och de som ingen riktigt gillar. Vi kallar det för att vi ‹skärper oss› med de barnen.

Olikheterna i ett arbetslag är en styrka. Det finns nästan alltid någon i arbetslaget som passar ihop med eleven, kanske för att den vuxna känner igen sig själv som tonåring. Förhoppningsvis har någon av oss sett något fint hos ungen och då kan vi andra använda det som en utgångspunkt när vi ‹skärper oss›.«

»Alla har samma rätt till kärlek och omsorg«

Cecilia är förskollärare och jobbar med de yngsta barnen, mellan ett och tre år.

»En del är lättsamma, följsamma och nyfikna. När jag säger att de ska städa, städar de och när vi har sångstund är de med och sjunger. Det är ju så man vill ha det, då blir det lätt för mig.

Sedan har vi barnen som tar all min energi men utan att ta in någonting av det jag försöker lära dem, som struntar i alla ‹aj, aj› och springer åt ett annat håll när vi ska in och sjunga. Och de som drar en i byxbenet och bara gnäller.

Visst kan jag tycka att några barn är sötare och goare än andra. Men min yrkesroll är att ge lika mycket till alla. De är lika mycket värda och har samma rätt till kärlek och omsorg.

Fast för några år sedan hade jag en pojke som blev en utmaning. Jag hade svårt att ta honom till mig, det gick inte att få bra upplevelser ihop och han drog sig undan. Det funkade bättre med en kollega, pojken hade en jättefin kontakt med henne.

Jag kände mig lite misslyckad men jobbade på relationen och det blev bättre så småningom.

Man märker hur de barn som får mycket positiv feedback växer och lär sig hur de ska göra för att få ännu mer positivt tillbaka. Det blir en god cirkel. Stökiga barn som gör dumma saker får väldigt mycket negativ feedback och lär sig att det är så man får frökens uppmärksamhet.

På min förskola har vi schemalagt oss på de väldigt utmanande barnen. Vi turas om att vara med dem olika tider. Då hinner var och en få en god stund med barnet och så byter vi innan orken och idéerna tar slut. Det gör att barnet får mer positiv feedback och att vi inte kör slut på oss.«

»Relationen till föräldrarna påverkar«

Erik undervisar i idrott och hälsa på låg- och mellanstadiet.

»Man klickar inte lika självklart med alla. Det svåra dilemmat är att möta alla barn på ett bra sätt ändå. Även den elev som är dryg och försöker bestämma över gruppen och mig ska bemötas schyst.

Fast jag har ganska lätt att tycka om de flesta barn, min inställning är att de gör rätt om de kan. Kan de inte göra rätt beror det ­oftast på något de har med sig i bagaget och då gäller det att ta reda på vad det är. För ju mer man vet om elevens bakgrund, desto större blir förståelsen.

Men ibland är det svårt. När föräldrarna inte beter sig väl eller inte ger sitt barn den backning de borde kan frustrationen och ­irritationen i värsta fall färga min relation till eleven negativt.

Nu har jag en kille i femman som är överviktig och verkligen behöver röra på sig. Hemma är det dataspel som ­gäller och det är lite upp till mig att få in mer rörelse i hans liv. Men han har sällan med sig idrottskläder till lektionerna. Trots möten och mejlkonversationer med vårdnadshavaren blir det ingen förändring.

Risken är att man tröttnar, inte bara på föräldrarna utan även på eleven. Särskilt när man har en dålig dag.«