Gräsrötter: Fritidspedagogen

De tuffaste samtalen har fritidspedagogen Fredrik Petersson i Malmö inte med sina chefer. Det kan vara betydligt svårare med vissa kolleger.

Höstvindarna har letat sig in på Johan­nesskolans skolgård i centrala Malmö där fritidshemmets avdelningar Örnen, Trasten och Gladan just nu håller till. Barn spelar fotboll på en inhägnad liten plan, sitter i grupper på stubbarna i skogsdungen eller springer över asfalten i något slags jagalek.

Egentligen skulle fritidspedagog Fredrik Petersson ha haft tid att sitta ner och prata i ett ostört rum inomhus. I stället står han här på gården iklädd en gul reflexväst och prickar av elever som går hem på det han kallar för boardinglistan. Men han skrattar och skojar ändå.

— Det blir så här ibland. Vår grundbeman­ning är oerhört tunn och nu råkade två pedagoger bli sjuka samtidigt. Jag kan inte gå ifrån när det är nya vikarier i verksamheten — vi måste hjälpas åt, konstaterar han.

Fredrik Petersson har varit fackligt aktiv halva sitt yrkesliv: han började som fritids­pedagog för 20 år sedan och har engagerat sig under minst tio av dem. Han tycker att det känns meningsfullt och roligt. Dessutom ­menar han att det är extra viktigt att just fritidspedagoger engagerar sig.

— Det är lätt att »våra« frågor försvinner annars. På sistone tycker jag att facket natio­nellt mest jobbat med grundskollärares administrationsbörda och legitimation.

Han upplever att han nästan alltid har en bra dialog och god samverkan med sina arbets­givare. Men ibland kan det krocka med vissa kolleger.

— På en av mina tidigare arbetsplatser fanns det en gruppering med informella leda­re. De gick bakom ryggen på facket och bilda­de något slags kommitté som skulle »hjälpa och stötta« ledningen.

Fredrik Petersson fick reda på ett av deras möten av en slump och såg till att närvara.

— Att göra så urholkar fackets roll. Men jag lyssnade och tog med mig deras missnöje den formella kanalen.

En svårighet med att vara arbetsplats­ombud är att många riktar besvikelsen över den låga lönen mot facket. Ibland behöver han också bemöta kolleger som förväntar sig att han som facklig företrädare ska kunna ordna i princip allt. De kan bli både upprörda och besvikna när hans verktyg inte räcker till.

— Sådana situationer kan handla om att någon har en elev i sin klass som man tycker är jättesvår att hantera. Och då förväntar man sig att facket ska fixa det, liksom bara flytta eleven någon annanstans. Men det går ju inte. Som ombud kan jag enbart se till att lagar, regler och avtal följs.

Annars rör de allra flesta frågor han får lärares undervisningstid. Och han har stort stöd av lokalavdelningen att reda ut exakt vad som gäller när svåra detaljfrågor dyker upp.

— Men mest intensivt är det förstås under lönerevisionen. Då blir plötsligt nästan alla fackligt engagerade såväl inför, under som ­efter lönesamtalen. Ibland skojar vi om att det borde vara lönerevision hela tiden.

Fredrik Petersson måste ta en paus — en konflikt har brutit ut mellan en grupp pojkar i tioårsåldern. Han såg det direkt, är kvickt på plats och delar på dem, ber dem titta både varandra och honom i ögonen och lyckas på något sätt ändra stämningen.

När han kommer tillbaka berättar han att han inte har någon särskild schemalagd tid avsatt för sitt nuvarande fackliga uppdrag. Men ska han på kurs eller liknande, sätts vika­rier in. Och så har erfarenheten lärt ­honom att bli bättre på att själv säga ifrån och ta sig tid.

— Om jag till exempel ska ha ett samverkansmöte med arbetsgivaren ser jag till att gå ifrån någon halvtimme tidigare för att förbereda mig. Att vara i verksamheten med barnen är att ständigt bombarderas av sinnes­intryck — jag kan inte gå direkt från det rakt in i en förhandling.