Så ska Malmö lyfta skolor med behov

Anna Jeppsson, förstelärare i svenska och svenska som andraspråk låter frågan landa i det ljusa, nyreno­verade klassrummet på Sofielundsskolan i Malmö. Det är dagens första lektion i klass 2A och högläsning på schemat. Alla lyssnar koncentrerat på sagan om skalbaggen och masken som tävlar om vem som är argast.

Över 80 procent av eleverna på Sofie­lundsskolan har utländsk bakgrund. För dem som gick ut nian i våras var siffran 100 procent och 35 procent av dem blev inte behöriga till gymnasiet. Språket är nyckeln. Så för att utveckla språkförståelse och ordförråd används nu materialet »En läsande klass« intensivt i de lägre åldrarna.

Anna Jeppsson läser ett par meningar, stannar upp vid behov och ställer frågor för att hjälpa eleverna att komma underfund med de så viktiga lässtrategierna.

Även eleverna är aktiva. Till sin hjälp att förklara krångliga ord, skapa inre bilder, sammanfatta och förutspå händelser har de en uppsättning kort med figurerna läsfixar­na: detektiven, konst­nären, cowboyen och spå­gumman.

Dyker det upp ett ord som ­någon inte förstår åker kortet med detektiven upp i luften för att påkalla Anna Jeppssons uppmärksamhet.

Snegla, harkla, tjöt, dimstråk, gnistor. Berättelsen visar sig vara full av knepiga ord. Och så skymningen då, när är den egent­ligen? William Oluwole Oloyede har svaret:

— Före natten, säger han.

Vi befinner oss i ett så kallat utanförskapsområde. Eller rättare sagt strax intill. Från Sofielundsskolans entré är det knappt 500 meter till Seved och Rasmusgatan, där många av eleverna bor. Efter flera år med upprepade inbrott, knivbråk, skottlossningar och öppen droghandel kämpar Rasmusgatan med att bli kvitt stämpeln »Sveriges farligaste gata« som sitter som en fotboja runt hela området.

Kampen förs såväl av eldsjälar och fastig­hetsägare som av Malmö stad och tar sig uttryck i odlingsprojekt på gårdarna, graffitikonst på fasaderna, konstnärsateljéer, musikkaféer och bingo för pensionärer.

Tanken är att insatserna även ska komma från statligt håll.

I Sverige finns ett antal definierade utanförskapsområden. I samband med karriärlärarreformen ville den förra regeringen att andelen förstelärare skulle vara högre på skolor i dessa områden än på andra skolor och öronmärkte därför en del av statsbidraget till satsningen.

I Malmö har det dock blivit lite tokigt. Seved, eller Södra Sofielund som det också heter, är som sagt ett av dessa utsatta områden. Men inom områdets gränser ligger ingen skola. Och eftersom utbildningsdepartementets direktiv är att pengarna ska gå till skolor inom utanförskapsområdet så har det inte gått ut några pengar till Sofielundsskolan. (Mer om detta på nästa uppslag.)

Nu har Malmö styrt om bland stadens ordinarie förstelärare så att de åtta skolor i kommunen som har störst utmaningar i alla fall har fler än andra skolor. På Sofielundsskolan är de just nu sju och en åttonde väntas framåt december.

Joanna Haddadär klasslärare i 3B och förstelärare i matte och NO. Hon tror på idén med många förstelärare i skolor med stora behov. På Sofielundsskolan är de spridda över både ämnen och stadier, har olika kompetenser och kan komplettera varandra.

— Jag samarbetar till exempel mycket med Anna Jeppsson för att stärka elevernas läsförståelse. Att förstå textuppgifterna i matte är A och O men det matematiska språket är krävande och att jobba med språkutveckling och ordförståelse är bra för alla elever, inte bara för dem med ett annat modersmål, ­säger hon.

Joanna Haddad brinner för matte och det var därför hon sökte tjänsten som förstelärare. Hon berättar hur hon vill utveckla ämnet på skolan, föra in andra arbetssätt och vässa didaktiken.

Hon pratar om det kommunikativa klassrummet, matteboken ser hon som ett komplement.

— Jag jobbar dagligen med problemlösning och tycker att jag lyckats bra med min klass. Eleverna är väldigt trygga nu — de ser matte överallt.

Det enda Joanna Haddad är skeptisk till är begreppet förstelärare.

— Vad är de andra då, andrelärare? Jag vet att alla lärare på skolan jobbar och sliter precis som vi gör, säger hon.

Marie Wesén som är rektor på skolan är medveten om risken för att det kan bildas A- och B-lag vid en sådan här omorganisation, men det tänker hon inte låta ske.

— Att några har en förstelärartjänst innebär ju inte att de andra inte är bra. Alla är viktiga. Jag tror på att samarbeta och har stort förtroende för all min personal, säger hon.

Marie Wesén tar emot på rektorsexpeditionen. Sedan hon kom till skolan för fem år sedan har det hänt en del. Eleverna hade tidigare successivt blivit färre och man tvingades anpassa både lokalerna och antalet lärare efter det. Nu är lokalerna renoverade och utanför fönstret, där stora delar av den gamla skolan låg, byggs nya bostäder. Sedan ett par år samarbetar skolan med femårsgrupperna på förskolorna runt omkring och familjer som tidigare valde bort skolan är på väg tillbaka.

Bitarna i pusslet Sofielundsskolan börjar falla på plats, mycket tack vare att de plockats ned i rätt ordning. Just nu är Sofielundsskolan i slutfasen på en annan statlig satsning, projektet »Handledning för lärande«. Tio utvalda skolor med låga kunskapsresultat har sedan 2012 fått stöd av Skolverket för att bland annat utveckla undervisningen, både genom handledning i grupp och individuell coachning.

— Ska man genomföra ett utvecklingsarbete måste man ha en trygg organisation och dit hade vi lyckats nå 2012, säger Marie Wesén.

— Hade vi infört »Handledning för läran­de« ett par år tidigare tror jag inte att det hade fungerat lika bra men projektet kom helt rätt i tiden och personalen hade energi att ta del av det.

Och nu tar förstelärarna vid och kan koppla ihop sitt uppdrag med det kollegiala lärandet som skolan utvecklat med hjälp av Skolverkets satsning.

Intresse, vilja och engagemang, för att utveckla sin egen undervisning men också för att bidra till hela skolans utveckling. Så tolkar Anna Jeppsson sitt uppdrag som förstelärare. Men hon erkänner samtidigt att det varit lite luddigt vad som förväntats av henne. Hon och ytterligare en förstelärare har haft sina tjänster i ett år. Nu med de extra förste­lärare som tillkommit under hösten känns det bättre, även om de inte riktigt kommit i gång.

— Det är ju fortfarande väldigt nytt men jag tror att det är bra att vi är flera som kan ta fram relevant forskning och leda pedagogiska diskussioner. Samtidigt är det viktigt för mig att ha kvar min undervisning — det är där jag måste börja, säger hon.

Anna Jeppsson gillar idén med förste­lärare. Det ger en möjlighet att utvecklas inom yrket men det är också en bekräftelse på att hon är på rätt väg och att hennes kunskaper kan komma till nytta.

— Det visar att det lönar sig att vara engagerad i sitt yrke, säger hon.

Sju av de åtta förstelärarna arbetade redan på skolan när de fick sina nya tjänster. Vad är det som säger att de kommer att göra ett ­annat jobb nu än de gjort tidigare och därmed, förhoppningsvis, lyfta elevernas resultat som det är tänkt?

Lena Steen, förstelärare i svenska och svenska som andraspråk och klasslärare i årskurs 5, har liksom kollegan Anna Jeppsson arbetat på skolan i över 15 år. Hon menar att enbart det faktum att de finns har lyft diskussionerna i kollegiet. De pratar mycket mer pedagogik nu än tidigare. Kanske beror det också på att projektet »Handledning för lärande« har tillfört mycket.

— Över huvud taget tycker jag att det har skett en förändring till det bättre de senaste åren, säger Lena Steen när hon äntligen kan sätt sig ner i matsalen med lunchbrickan.

En stor del av rasten har gått åt till att lugna ner eleverna. Det serveras soppa i dag och många är skeptiska till örtkryddorna som flyter runt bland grönsakerna. Är det inte flugor?

— Det är så lätt att trycka ner sig själv och fastna i att problemen ligger hos eleverna. Visst, det är ett socialt belastat område och bara för att vi har en nyrenoverad och fin skola så har ju inte barnen fått bättre förutsättningar.

— Men vi måste fokusera på det vi gör som är bra — det är den enda möjligheten för att vi ska kunna utvecklas.

Det som är bra för Lena Steen är ett tydligt ledarskap i klassrummet, att språk- och läsförståelse går som en röd tråd genom alla skolår och att vartenda kunskapskrav blir tydligt för eleverna så att de förstår vart de är på väg.

— Vi får inte sluta tro på eleverna. De kan, det handlar om hur vi når dem, säger hon.