Resursskolan som tar fajten

— Jag fick inte hjälp att sluta slåss där, säger han och viker inte en sekund med blicken från flaggboken som han snabbläddrar i, sida upp och sida ner.

Hur är det i den här skolan?

— I den här skolan får man mer hjälp. Nu slåss jag inte så mycket. Jag vill bara gå på den här skolan.

Så tittar han upp, ser mig i ögonen och frågar om det är slut på frågor nu.

Lucas Andrén går i Järdalaskolan, en av Linköpings sex resursskolor för elever som av olika anledningar inte har kunnat gå kvar i sina gamla skolor.

Läraren Madelene Lindh ska när som helst avsluta lektionen i läsförståelse. Eleverna har läst om en flicka som försöker få sin mot­villige far att följa med och bada.

— I dag är det inte badväder i alla fall! I dag kan man inte hoppa i sjön! upplyser Lucas Andrén och kastar en snabb blick ut genom fönstret där snön faller.

Han kastar sig ned på golvet och torrsimmar ivrigt, därefter gör han en lov över klassrummet och klänger på en av de två skärmarna runt sin bänk.

Madelene Lindh fångar lugnt hans blick och frågar:

— Lucas, känner du att du börjar få svårt att vara stilla nu?

— Ja, svarar han.

— Då ska du få avsluta med en mattegåta innan rasten. Vad är hälften av tio?

— Fem! Det var lätt. Det var ju för lätt!

— Bra. Då kan du gå ut.

Han tackar för detta, småspringer fram och släcker taklamporna på vägen ut.

Lucas Andrén har posttraumatiskt stresssyndrom och klarar inte av för många ­intryck. Minsta lilla störningsmoment kan ge honom panik.

— Han slogs, sparkade och kastade saker omkring sig i förskoleklassen. Det gick inte att ha honom i klassrummet. Ofta blev han sittande med assistenten i korridoren. Varje dag var som ett misslyckande, berättar hans moster Louise Andrén.

Hon säger att det var en stor lättnad för honom att komma hit.

— Lucas var medveten om att han inte fungerade som andra.

Louise Andrén tycker att förändringen har gått chockartat snabbt dessa få höstmånader i första klass på resursskolan.

— Nu vaknar han på morgonen och längtar efter skolan. Det går inte att föreställa sig skillnaden, säger hon och kämpar med att hålla tårarna borta.

Själv märker Lucas Andrén också en stor förändring.

— Det går väldigt bra i skolan nu. Jag ligger redan på sidan 100 i matematikboken.

Tycker du om matte?

— Jag älskar matte.

Järdalaskolan har denna höst hamnat mitt i en infekterad principiell strid om inkludering kontra exkludering.

Skolinspektionen hävdar att Linköpings kommun bryter mot lagen genom att placera 47 elever i sex resursskolor som lyder under en egen rektor. Därmed saknar eleverna en vanlig skola att återvända till och ­resursskolan riskerar att bli permanent. Kommunen hotas nu med ett vite på 700 000 kronor.

— Vi förutsätter att kommunen gör om sin organisation så att eleverna så långt som möjligt inkluderas i ordinarie klasser, säger avdelningschef Peter Ekborg på Skolinspektionen.

Men en sådan här dag funderar ingen på Järdalaskolan på Skolinspektionens hot.

Alla tänker på det ymniga snöfall som nu vräker ner utanför fönstren, fast det bara är början av november. Pulkor plockas fram. Barnen susar med full fart nedför backen.

Uppe på den lilla kullen blåser det snålt. Kylan kryper in i tår och fingrar. Abdul Moeed är även lite frusen i hjärtat. Han står där mitt i snögloppet och ropar:

— Kram! Kram!

— Men, vännen, vill du ha en kram? utbrister Madelene Lindh, böjer sig ner och ger honom en bamsekram.

Abdul Moeed ler nöjt.

Kvar i skolans hall står läraren och fritidspedagogen Johan Sandin. En av eleverna ville inte gå ut på rasten.

— Men nu har vi bestämt att han går ut en minut. I morgon blir det två.

Gemensamt för eleverna på Linköpings sex resursskolor är att de har haft svårt att fungera i en vanlig klass och att hemskolan inte har kunnat möta elevernas behov.

Det kan handla om psykosociala problem och svårigheter med inlärning, en del kan ha adhd, andra asperger eller autism.

— Ofta har eleverna haft svårt med det sociala samspelet. En del har varit en direkt fara för andra elever, berättar Madelene Lindh.

— Många har haft svårt att tillgodogöra sig instruktioner. De tycker att de ständigt har misslyckats. Då körs självförtroendet i botten, säger läraren Elisabeth Engberg.

På Järdalaskolan får eleverna en omstart i ett litet ombonat sammanhang med personal som har gott om tid för varje elevs unika behov. Sju lärare och fritidspedagoger, några på deltid, finns där för de åtta eleverna från årskurs ett till fyra.

Att stärka elevernas självkänsla och skapa förtroendefulla relationer är A och O för allt arbete på Järdalaskolan, liksom att ha en mycket tydlig struktur för varje elevs arbete varje dag.

— Vi har stora möjligheter att bryta gamla destruktiva mönster och att bygga något nytt, säger Elisabeth Engberg.

Läraren Carina Callander inleder lektionen i NTA (natur och teknik för alla) och ­håller upp en stor gul fjärilsmodell.

I klassrummet sitter eleverna glest utspridda med var sin skärm bredvid sig. Ivriga fötter sparkar i luften. Den som behöver avskärma sig ytterligare från yttre intryck kan sätta på sig sina neongröna hörselskydd.

Carina Callander söker efter balanspunkten under fjärilen där den kan vila i stillhet.

— Där! Men nu är det er tur. Ni får bygga vad ni vill.

Eleverna får var sin liten träkloss, en avlång spånskiva och ett knippe blå plastbitar.

— Abdul ska inte, säger plötsligt Abdul ­Moeed och stirrar ner i bänken.

Elisabeth Engberg kliver fram till hans bänk och tydliggör:

— Jo, det ska Abdul.

Hon försöker få honom att pröva. En liten kamp mellan viljor ut­spelar sig.

— Bettan arg på Abdul, muttrar Abdul ­Moeed och blänger på sin lärare.

De andra eleverna testar nyfiket den ena fiffiga konstruktionen efter den andra.

Adrian Holmlund bygger två höga torn av blå plastbitar och balanserar spånskivan ­perfekt ovanpå tornen.

— My creation! utbrister han och spricker upp i ett triumfatoriskt leende.

Abdul Moeed tycks nu ha glömt bort sitt initiala motstånd och försöker med tungvrickande koncentration få sin spånskiva att balansera på träklossen utan att vippa. Det går sisådär.

Lågaffektiv pedagogik. Det är ett nyckel­begrepp för personalen på Järdalaskolan, förklarar Elisabeth Engberg efter lektionen.

— Våra elever är så vana att få skäll när de misslyckas. Vi ignorerar det oönskade beteendet och fokuserar på det som är bra. De får mycket beröm, berättar hon.

Även lärarna och fritidspedagogerna på Järdalaskolan tappar förstås humöret ibland.

— Men vi kan alltid avlasta varandra, säger ­Madelene Lindh.

— Vi är som en stor familj här, förklarar Elisabeth Engberg.

Flera kommuner har lagt ned sina resursskolor efter kritik från Skolinspektionen. Men barn- och ungdomsnämnden i Linköpings kommun väljer att ta strid. I samråd med Sveriges Kommuner och Landsting kommer kommunen att överklaga Skolinspektionens beslut om vitesföreläggande.

— Skolinspektionen följer lagens bokstav, men vi följer lagens intention. Portalparagrafen i skollagen handlar om att sätta elevernas väl först. Och det gör vi när vi skapar resursskolor under en gemensam rektor, säger barn- och ungdomschef Lars Rejdnell på ­Linköpings kommun.

Han bemöter Skolinspektionens kritik om att det finns en risk att resursskolornas elever permanent stängs ute från den vanliga skolan.

— Vi omprövar kontinuerligt elevens behov av resursskola. Men ibland måste man exkludera under en period för att vara inkluderande på lång sikt. Skolinspektionen har en naiv syn på hur det faktiskt fungerar i verkligheten, tycker Lars Rejdnell och påpekar att snittiden för eleverna i resursskolorna är ett och ett halvt år.

Enligt dagens lagstiftning är det tillåtet för friskolor att driva skolor som enbart inriktar sig på elever med behov av särskilt stöd. Skolverket vill nu att regeringen ändrar lagen så att villkoren blir lika, så att även kommuner ska kunna driva resursskolor.

— Visserligen går resursskolor emot inkluderingstanken. Men här är det två principer som krockar, förklarar undervisningsråd ­Annika Haglund på Skolverket.

— Enligt barnkonventionen ska barnens bästa alltid vara vägledande. Och när man har prövat allt annat kan resursskolorna med sin höga personaltäthet, specifika kompetens och sitt lilla sammanhang vara det som de här eleverna behöver.

Tillbaka till Järdalaskolan, där mörkret sänker sig, barnen har gått hem och Madelene Lindh checkar mejlen.

Hon tycker att Skolinspektionen har missförstått hur inkludering och exkludering av elever fungerar.

— Det är här våra elever känner sig inkluderade. På den gamla skolan var de exkluderade; när lektionerna spårade ur och när de inte fick vara med på rasten. Här slipper de vara utpekade.

Återgång till »en fungerande skolform« är ett viktigt mål för Linköpings resursskolor. Men Madelene Lindh ser det inte som ett misslyckade om eleverna går kvar.

— Människor är olika. För en del elever är det här den fungerande skolformen.