Sexåringarna fick räkna hur många tänder de hade tappat, de fick vara ute på gården själva och de skapade nya egna relationer. De stora barnen fick vara i det stora rummet, dit in fick inga småbarn komma. Känslan av att vara äldst på förskolan och få ett större ansvar svetsade samman gruppen.
Annas årskull var den sista i vår kommun som hade sexårsverksamheten i förskolan, året därpå flyttades verksamheten till skolans lokaler. Jag reflekterade över att barnen, som njutit av att vara äldst, nu skulle bli yngst i skolan. Men så är det väl med övergångar — man växlar roll och samband.
Nu står förskoleklassen inför en övergång. Ska verksamheten vila på förskolans pedagogik eller grundskolans läroplan? På Påskallaviksskolan utanför Oskarshamn arbetar förskollärare, grundskollärare och fritidspedagoger gemensamt för att minska diket mellan förskoleklassen och skolan.
Där råder ingen åldersfixering utan eleverna är indelade utifrån individuella behov, berättar förskollärare Eva Ivarsson (sid 20—23).
Efter att ha läst reportaget är jag övertygad om att eleverna kommer att minnas lärarna och verksamheten med samma glädje som Anna gör så många år efteråt.