Värnar dem som är i kläm

Han hamnade direkt i de segregerade elevgrupperna efter lärarexamen 2005. Han blev kvar i tio år — som speciallärare och skolutvecklare i terapi- och resursskolebranschen, bland annat på Svalnäs och Magelungen i Stockholmsområdet.

— Jag har nog alltid vurmat för de barn som har det tufft, säger Fredrik Ahlén och tittar ut över en av sommarens sista dödsryckningar. Det är dagarna före skolstart.

Kanske beror vurmen på att han själv kommer från ett hem där ingen förväntade sig akademiska stordåd och där storebror var en bråkstake i skolan.

Sedan årsskiftet är Fredrik Ahlén biträdande rektor på Snättringeskolan, en kommunal F—6-skola i Huddinge. Nu vill han åstadkomma inkludering.

— Jag är stolt över det vi åstadkom på Svalnäs och Magelungen och jag förstår de föräldrar som kämpar för att deras barn ska få fungerande stöd. Problemet var bara att de få som fick komma dit först hade varit tvungna att misslyckas om och om igen i den vanliga skolan. Som organisatorisk lösning tror jag inte alls på segregering. I stället måste skolan anpassa sig till mångfalden.

I boken»Hellre små steg än stora kliv« för­söker han ge svar på alla de frågor han fick av lärare när han åkte runt och föreläste efter sin förra bok »Stå upp, stå ut, stå kvar«, 2011.

Frågorna kan kokas ner till denna enda: Hur ska jag göra för att lyckas med alla elever?

— Ofta följs den av en suck. För det är ju jätte­svårt, ja omöjligt, i en stor grupp och med dagens betygssystem, säger Fredrik Ahlén.

Ett mänskligare mål vore, enligt honom, att alla ska få utvecklas och känna att de lär sig. Om skolorna ersätter outbildade assistenter med tvålärarsystem, om speciallärarna jobbar ute i klassrummen och om ALLA elever får tillgång till det som han kallar »basic specialpedagogik« — trygghet, förutsägbarhet och kognitivt stöd — kommer många fler än i dag att nå målen, det är hans budskap.

Han tycker själv att han bara lyckades delvis på terapiskolorna. Han var duktig på att få till ett bra socialt klimat och på att få eleverna att börja gå till skolan och tro lite på sig själva.

— Jag lyckades sämre med att få dem att lära sig nya svåra saker. Jag gav dem för enkla uppgifter, skulle ha utmanat dem mer.

På sin nya skola försöker han nu introducera videofilmning som en metod att bli bättre som lärare. Läskigt, tycker många, men om klimatet är tryggt och tillåtande borde det gå, resonerar Fredrik Ahlén.

— Vi kan tro att vi är strukturerade och bra på att skapa förutsägbarhet. Men om vi vågar filma oss själva kanske vi ser att vi fladdrar runt, använder för abstrakta begrepp och bemöter elever tokigt. Det är ett jätteeffektivt sätt att få syn på sin egen praktik och börja tänka tillsammans.

Fredrik Ahléns käpphästär att varje lektion borde inledas med att läraren besvarar frågorna vad? hur? och varför? — både muntligt och i bild på tavlan. Han spänner ögonen i mig över kaffekoppen.

— Hur reagerar DU på ett möte där chefen inte talar om meningen med det hela eller vad du förväntas göra?

Jag vet direkt vad jag känner. Apati.

— Då förstår du hur många elever har det.