Mellanstadieläraren Lena Jogefors har jobbat deltid i 16 år. Utan de lediga torsdagarna hade hon sannolikt tvingats ge upp läraryrket.
— Jag mådde inte bra, sömnen försämrades, jag blev irriterad för minsta lilla och kände mig otillräcklig som mamma och sambo. Jag var tvungen att göra något, säger Lena Jogefors, 51.
Hon började med att ta ut de garantidagar hon hade kvar i föräldraförsäkringen. Därefter fick hon tjänstledigt på 10 procent — och på den vägen är det. Jobba tre dagar i sträck, ledig torsdag, jobba fredag. På fredagen knyter hon ihop säcken, avslutar veckan och så är det ledigt igen.
— Jag har aldrig gått in och vikat på mina lediga torsdagar. Det bestämde jag från början. På det sättet fick jag lite tid för mig själv.
Lena Jogefors jobbar nu i två klasser i årskurs 6 där hon undervisar i svenska, so och no. Hon är mentor och ansvarig för skolans bibliotek. Det var en kombination av arbetsbelastning och hennes engagerade personlighet som tvingade henne att skydda sin hälsa genom att jobba mindre.
— All dokumentation, alla möten, alla ärendegångar, riskbedömningar och analyser. Det är så många delar man ska var delaktig i och tycka till om, inte bara de som handlar om eleverna. Varje sak i sig är nog viktig men sammantaget blir det för mycket, säger hon.
Så trots deltiden — och trots att vardagen därhemma nu fungerade bra — gick hon in i väggen för ett par år sedan. Från januari till augusti 2012 var hon helt sjukskriven.
— Jag fick stora sömnstörningar, problem med minnet, domningar, utslag — de vanliga symtomen.
Fler gränser behövde dras och Lena Jogefors fick hjälp från företagshälsan att sätta dem. Nu tar hon inte längre med skolarbete hem. Hon schemalägger alla sina arbetsuppgifter och förlägger dem till skolan, även det mesta av förtroendearbetstiden.
— Reflektion och tankar kan jag ju inte helt stänga av men jag tränar hela tiden på att hålla mina 90 procent. Mitt arbetslag har varit ett stort stöd.
Även skolledningen har varit tillmötesgående och låtit henne få förlängd tjänstledighet varje läsår. Hade hon inte fått det hade hon nog blivit sjukskriven mycket tidigare än hon blev. Eller så hade hon fått söka sig någon annanstans.
Att lämna läraryrket har aldrig känts som ett alternativ.
— Mitt dilemma är att jag inte vet vad jag skulle göra i stället. Det är så roligt att jobba med eleverna, att vara lärare är ett fantastiskt yrke mitt upp i allt. Men ibland känns det som att vi inte ges möjlighet att göra ett så bra jobb med eleverna som vi skulle kunna.
Hon har fått många frågor från omgivningen om det ekonomiska. Går det ihop? Är hon inte orolig för pensionen?
— Allt går inte att mäta i pengar. Det handlar om att må bra här och nu. För mig är det värt det, säger Lena Jogefors.