Osäker framtid med sifferlöst avtal

— Det känns kluvet, sa förskolläraren Anders Asp till Lärarnas tidning direkt när avtalet var klart.

I mitten av november överraskade Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och lärar­facken alla. De hade tecknat ett nytt avtal flera månader före att det gamla skulle löpa ut och i god tid innan 2016 års stora avtalsrörelse på svensk arbetsmarknad rullar i gång. Ett tvåårigt avtal helt utan centralt garanterade löneökningar. Ett avtal där lärarfacken kastar sig ut på öppet hav utan att säkra med flytvästar och hoppas att lärarna med marknadsvinden i ryggen ska kunna surfa vidare på den nuvarande framgångsvågen.

Den här gången möts inte det sifferlösa avtalet av kokande ilska på sociala medier eller uppmaningar till lärardemonstrationer på gator och torg, så som fallet var när det senaste avtalet med två siffersatta år och två sifferlösa år tecknades 2012.

Många lärare var då stridslystna, inte minst efter fackets långa och massiva kampanj om att lärare borde tjäna 10 000 kronor mer i månaden. En del förklarade att de absolut var beredda att strejka för att tvinga fram ordentliga lönelyft, eftersom de var trötta på åratal av prat om att lärarna är värda högre löner.

Lärarna hade nämligen dåliga erfarenheter av kommunernas vilja att uppvärdera lärarna och att vårda sifferlösa avtal. Det sifferlösa året 2007 fick lärarna i många kommuner lägre löneökningar än andra yrkesgrupper.

Men nu kan vi konstatera att lärarna ­under det senaste fyraåriga avtalet har fått högre löneökningar än snittet för ­övrig arbetsmarknad. De fick mer än ­andra både de två första siffersatta och de två sista sifferlösa åren.

Att kommunerna till slut levererar även under sifferlösa år är en avgörande anledning till att lärarfacken nu ger upp sitt tidigare motstånd mot sifferlösa avtal och ger efter för den modell som arbetsgivarna så länge hett åstundat.

Sifferlösa avtal är den kanske starkaste trenden på svensk arbetsmarknad under senare år. Allt fler fackliga organisationer ställer sin förhoppning till att sifferlösheten ska lyfta just den egna medlemsgruppen till nya lönehöjder.

Men är sifferlöshet verkligen vägen till framgång? Vilka är problemen och möjlig­heterna med sifferlösa avtal? De frågorna ska vi undersöka i den här texten.

Det första sifferlösa avtalet på svensk ­arbetsmarknad träffades 1993 mellan ­Ledarna och tjänsteföretagens arbetsgivar­organisation Almega. Länge var de ensamma om detta koncept. På den tiden hade svenska lärare fortfarande tarifflöner, det vill säga löner som sattes efter en tabell utifrån vilken anställning läraren hade och hur länge hon eller han hade arbetat.

I år är vart tredje avtal på arbetsmarknaden — 222 av 685 — sifferlöst, enligt Medlingsinstitutets uppgifter. Ungefär 800 000 av alla löntagare på arbetsmarknaden, mer än var femte löntagare, omfattas av sifferlösa avtal. Det är nästan en fördubbling jämfört med 2013.

— Om man blickar tillbaka några decennier har det skett en radikal förändring av hur löner bestäms på svensk arbetsmarknad. Inför den här avtalsrörelsen står vi med alla sifferlösa avtal inför ett helt nytt landskap, säger Claes Stråth, tidigare förhandlingschef på Svenska Kommunförbundet, medlare och generaldirektör på Medlingsinstitutet.

Vårdförbundet är en facklig organisation som på många sätt påminner om Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund: Ett kvinnodominerat förbund med akademiskt utbildade medlemmar inom bristyrken i offentliga sektorn. Medlemmar som har stort stöd i den allmänna opinionen för sina krav på att löneuppvärderas.

Vårdförbundet tecknade sitt första sifferlösa avtal 2011. Johan Larsson, vice ordförande i Vårdförbundet, hymlar inte med att det är den skriande sjuksköterskebristen och det gynnsamma marknadsekonomiska läget som övertygat Vårdförbundet om fördelarna med sifferlöst.

— Ibland hävdas det att den ena eller andra avtalskonstruktionen skulle vara mer välfungerande än en annan. Men för oss handlar det helt enkelt om att se vilka medlemmar vi har och hur arbetsmarknadsläget är och utifrån detta göra en bedömning om vad som gynnar medlemmarna bäst.

Johan Larsson framhåller att för högutbildade kvinnor i den offentliga sektorn fungerar industrinormen — det lönemärke som den konkurrensutsatta industrin sätter för hela den svenska arbetsmarknaden — som ett lönelås.

— Den mansdominerande industrin vill att deras lönemärke ska sätta nivån för allas löneökningar. Men det är löjligt att försöka lura på oss det, när vi har felavlönade medlemmar som det är stor efterfrågan på.

Handlar sifferlösa avtal om att försöka runda industrins lönesättande märke?

— Vi vill inte säga att vi rundar märket. Säg så här i stället: Med sifferlösa avtal kan vi ge kvinnodominerade grupper en mer ärlig chans att bli rätt värderade.

Sifferlösa avtal bygger på tillit. Att parterna litar på varandra och tror på att den lokala lönesättningen kommer att fungera väl, även utan tvingande centrala paragrafer.

— Vi har ju noterat att vi har fått mer än andra under 2010-talet, säger Johan Larsson.

Ett annat kvinnodominerat förbund i offentlig sektor är Kommunal, som gör rakt motsatt analys.

— Det finns ingen diskussion alls om sifferlöst i förbundet. Det är en icke-fråga för oss, klargör Kommunals avtalschef Johan Ingelskog.

Kommunal är nu den enda fackliga organisationen på det kommunala området som fortfarande har avtal med centralt bestämda löneökningar. Och så lär det förbli.

Argumentet är att Kommunals medlemmar, bland annat barnskötare och elevassistenter, inte har marknadskrafterna i ryggen.

— Våra medlemmar är i mycket större grad utbytbara. Många är visstidsanställda och vi har en hög personalomsättning. Vår bedömning är att våra medlemsgrupper skulle ha väldigt svårt att för egen maskin och utifrån en marknadsposition förhandla upp sina löner själva utan centralt bestämda siffror i avtalet, säger Johan Ingelskog.

Finansförbundet har också testat sifferlösa avtal, eftersom arbetsgivarna länge hade efterlyst det. Men 2013 sade facket i förtid upp det fyraåriga sifferlösa avtalet från 2011.

Totalt sett hade löneökningarna varit ­riktigt bra. Men många medlemmar fick orimligt låga lönepåslag.

— Vårt ansvar som facklig organisation är att se till att alla är med på tåget och att alla medlemmar får en schysst löneutveckling, säger Ulrika Boëthius, ordförande i ­Finansförbundet.

Häromveckan begärde Läkarförbundet central förhandling om årets löneöversyn. Det första sifferlösa året i avtalet har nämligen lett till dåliga löneökningar för läkarna i flera landsting.

Erfarenheterna av sifferlöst skiljer sig alltså kraftigt åt. De som prövat på säger både bu och bä.

Inom kommunerna och landstingen har i år 650 000 medarbetare, nästan 60 procent av alla anställda, sifferlösa avtal.

Med det nya avtalet på skolans område har lärarfacken omvärderat sin tidigare skeptiska syn på sifferlösa avtal. Plötsligt är sifferlöshet det strategiska och smarta svaret på frågan om hur lärarlönerna ska kunna fortsätta lyftas.

— Ett odefinierat utrymme tvingar fram ­lokalpolitikerna. I varje kommun måste politikerna medvetet fundera hur de ska prioritera vid lönesättningen. Och den politiker finns inte som inte kommer fram till att man måste säkra lärartillgången, säger Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand.

Men det är inte alla i Lärarförbundet som tror på välsignelsen med sifferlöshet. Lärarna i Strängnäs kan sägas vara de sifferlösa årens förlorare. I år erbjuds de en löneökning på 2,06 procent i den lokala löneöversynen. I övriga landet ligger snittökningen på drygt 3 procent.

— Det är katastrof! utbrister Lise-Lotte ­Johansson, ordförande för Lärarförbundet i Strängnäs.

Hon berättar att hennes medlemmar vill ha en centralt bestämd siffra.

— Om det inte finns något tvingande i avtalet kommer det fortsätta finnas kommuner som inte satsar, som här i Strängnäs.

Åter till lönebildningsexperten Claes Stråth, nyligen avgången generaldirektör för Medlingsinstitutet.

Han ser två avgörande motiv för en facklig organisation att gå med på sifferlösa avtal:

• För att det i ett alltmer individualiserat samhälle är naturligt att medarbetaren får sina förutsättningar prövade i ett direkt samtal med chefen.
• För att bejaka marknadskrafterna. Detta förutsätter att organisationen har medlemmar som det är brist på och som kan tjäna på att ge marknadskrafterna fritt spelrum.

— Ingen vill erkänna högt att syftet med sifferlösa avtal är att runda märket. Men samtidigt finns det ingen facklig organisation som skulle acceptera ett sådant avtal om man tror att det missgynnar de egna medlemmarna, säger Claes Stråth.

Lars Magnusson, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet med inriktning mot arbetsmarknadens relationer, säger:

— Det är lättare för grupper med marknadskrafter i ryggen att runda märket om detta inte syns så mycket - lokalt kan man få ut större löneökningar än vad som skulle ­accepteras på nationell nivå.

Samtidigt finns det en växande facklig kritik mot att allt fler omfattas av sifferlösa avtal. På ett löneseminarium tidigare i höstas röt Metalls ordförande Anders Ferbe till:

— Varför ska vi inom den konkurrensutsatta industrin enas om en siffra som ska fungera som en lönenorm, om en stor del av löntagarna bara försöker runda märket? De sifferlösa avtalen riskerar att leda till att hela den svenska modellen havererar.

Men ger sifferlösa avtal mer än siffersatta? Nja.

Just den frågan har Medlingsinstitutet granskat i rapporten »Lönebildning och jämställdhet« som presenterades tidigare under året.

Slutsatsen i rapporten är att valet av avtalskonstruktion inte har varit avgörande för hur stora löneökningarna blir, åtminstone inte på de avtalsområden som har studerats.

— Vi kunde inte se några märkbara skillnader. Möjligheterna att ge högre löner lokalt finns ju även i avtal med centralt bestämda löneökningar, konstaterar Claes Stråth.

Detta illustrerar Riksbanken i sin penningpolitiska rapport från september. Den klargör att de avtalade löneökningarna under perioden 1998 till 2014 i genomsnitt har legat på 2,5 procent per år, samtidigt som de totala lönerna har ökat med i genomsnitt 3,2 procent per år. Det normala är alltså att de verkliga löneökningarna blir klart högre än de avtalade.

Per Skedinger, adjungerad professor i nationalekonomi vid Linnéuniversitet i Växjö och arbetsmarknadsforskare vid Institutet för näringslivsforskning, skriver just nu en rapport för Arbetsmarknadsekonomiska rådet om den svenska lönebildningen. Även han förklarar att det är svårt att koppla skillnader i löneökningar till särskilda avtalskonstruktioner.

— En hypotes som i teorin verkar rimlig är att grupper som har marknadskrafterna i ryggen tjänar på sifferlösa avtal. Men jag har ännu inte sett några tydliga belägg för att det verkligen är så.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att med det nya sifferlösa avtalet ger sig lärarfacken ut på okänd mark. De hoppas kunna utnyttja lärarbristen och marknadskrafterna och pressa ut mer löneökningar lokalt i kommunerna än vad som skulle vara möjligt i ett centralt avtal, som avundsjukt hårdbevakas av alla andra grupper på arbetsmarknaden. Men samtidigt finns det alltså inget som pekar på att sifferlösa avtal ger högre löneökningar än vad avtal med centralt garanterade löneökningar ger.

Lärarnas senaste fyraåriga avtal var en ovanlig hybrid av ett första siffersatt år långt över märket, ett andra siffersatt år som garanterade märket och två avslutande sifferlösa år. Och alla fyra åren fick lärarna betydligt mer än både industrimärket och det centrala avtalet angav.

Läraravtalet verkar alltså bekräfta slutsatserna i Medlingsinstitutets rapport; att avtalskonstruktionen i sig inte avgör framgång.

Till detta kommer en betydande ekonomisk osäkerhet. I sin ekonomirapport i höstas varnade SKL för att kommunernas ekonomi är på väg att försvagas, inte minst med tanke på den ökande flyktingströmmen. Dessutom börjar andra yrkesgrupper — som undersköterskorna och socialsekreterarna — att hävda det är deras tur att bli uppvärderade nu.

Det skulle kunna innebära att kommunerna inte har råd eller möjlighet att satsa extra på lärarna nästa år, även om de skulle vilja.

Sifferlösa avtal är en chansning helt enkelt. En chansning som kan leda till att löneskillnaderna mellan heta tillväxtregioner och utflyttningsbygder ökar än mer. Ett av arbetsgivarnas huvudargument för sifferlösa avtal är ju att löneökningarna ska kunna variera beroende på behov och efterfrågan.

Det innebär att marknaden tar ett starkare grepp om vem som får mer respektive mindre i löneökning. Vilket gör att en del lärare kan bli vinnare och andra förlorare på de sifferlösa avtalen.

Allt beror på. För problemet med sifferlösa avtal är att det enda man vet om dem är att man inte vet vad de leder till.