Elever som filmar dig, sprider rykten eller ringer mitt i natten. Tre lärare berättar om sina erfarenheter av att bli utsatta av sina elever.
Marie fotograferades i klassrummet – elever startade ryktesspridning.
»Tycker honatt hon är snygg, eller?«
Egentligen var det inget särskilt med bilden. Den togs när Marie stod framåtböjd över en bänk medan hon hjälpte en elev. Då visste hon inte att flickan som tog bilden strax därpå lade ut den på facebook med texten: »Tycker hon att hon är snygg, eller?« Inlägget blev starten på en lång konversation som inte nådde Marie förrän dagen därpå. I konversationen påstods bland annat att Marie varit med i en porrfilm.
— Jag blev chockad. Det var väldigt obehagligt, men det värsta var det som hände efteråt, säger Marie.
Marie har arbetat med »svåra« elever i över 20 år. Några har haft diagnoser, andra har haft svårt att nå målen eller bara varit skoltrötta. För en tid sedan var hon tillfälligt inne i en särskilt stökig klass på högstadiet. Hon kände inte eleverna så väl och det var svårt att få dem att sitta stilla. Det var då en av eleverna i klassen passade på att ta en bild med sin mobiltelefon.
Marie kontaktade omedelbart rektorn, som frågade vilket stöd hon ville ha. De bestämde att först kalla in eleven som tagit bilden och hennes mamma till ett samtal.
— Då visade det sig att dottern hade mammans fulla stöd. Mamman tog över diskussionen direkt och tyckte i princip att jag kunde vara glad för att jag fick vara med på bild. Och att jag förmodligen också hade varit med i en porrfilm och att det som hänt var rätt åt mig!
Marie blev stum. Hon hade sett framför sig hur de skulle reda ut det som hänt. I stället fick rektorn fullt upp med att bemöta en korseld av kritik mot skolan.
— Där satt jag med mina frågor och det blev alldeles tomt, säger Marie.
Så här efteråt är hon mest upprörd över att hon aldrig fick chansen att berätta för mamman hur hon upplevde det.
Marie kände hela tiden stöd från sin rektor, som hon inte tycker kunde gjort något annorlunda. Efter samtalet diskuterade de en eventuell polisanmälan, men Marie trodde inte det skulle leda någonstans. I dag är hon inte säker på att det var rätt beslut.
— Det hade varit bättre om polisen kommit och pratat med både ungdomar och föräldrar.
Trots stödet hon fick var det ändå Marie som stod kvar ensam efteråt. Händelsen har gett en bitter eftersmak och hon tycker inte att hon fått någon riktig upprättelse.
— Det är tur att jag är gammal och trygg i min roll. Jag känner mig omtyckt på skolan, men i klassrummet är jag mer på min vakt och tänker mig för. Jag har ju hört talas om appen Periscope också — att elever filmar lärare.
Marie har funderat mycket på hur skolor kan förebygga liknande händelser. Hon tror att mer information till både elever och föräldrar skulle hjälpa, men vet också att de föräldrarna hon skulle vilja nå kanske inte är mottagliga.
Telefonhoten följdes av att en kille i åttan tog stryptag på Kalle.
När Kalle gick på sommarlov kändes det extra bra att bli ledig. Han skulle snart få sitt första barn och det hade varit en krävande vårtermin. Särskilt en elev i åttan hade tagit mycket energi. Eftersom Kalle aldrig lät något passera, hade han fått rollen som »gränssättare«. Det hade varit många situationer i klassrummet, korridoren och skolgården där han hamnat i konflikter med eleven.
— Jag gav mig inte. Han skulle komma till lektionerna, han skulle inte heller kränka andra eller vara våldsam. Han behövde gränser för han var väldigt utåtagerande, säger Kalle.
Under sommaren fick Kalle annat att tänka på. Skolan och konflikterna kom längre och längre bort, särskilt när den nya familjemedlemmen gjort entré.
En natt, mitt i sommarlovet, ringde telefonen. En röst sa obehagliga saker. Samtalen blev fler och de kom alltid på natten. Det var hot, grovt språk och stönanden. Till slut förstod Kalle att samtalen var från eleven.
— Som nybliven förälder var jag extra sårbar. Det var väldigt jobbigt att samtalen kom hem till min familj, säger Kalle.
När höstterminen började, gick han direkt till rektorn och berättade om saken. Av rektorn fick Kalle rådet att hålla en lite lägre profil mot eleven ett tag. Det blev några lugna veckor.
Men så en dag, utan förvarning, hoppade eleven på honom i korridoren och tog stryptag med båda händerna. Han släppte taget efter en stund och både kolleger och elever såg vad som hände.
— Det är inget man ska behöva uppleva som lärare, och det tog ett tag att komma tillbaka, men i dag är jag en erfarenhet rikare, säger Kalle.
Kalle fick bra stöd av rektorn och skyddsombudet, som genast såg till att händelsen polisanmäldes. Eleven stängdes av under några veckor. Under denna tid ordnade rektorn så att Kalle genom företagshälsovården fick träffa en beteendevetare och gå igenom händelsen. När eleven kom tillbaka till skolan fick Kalle också frågan om han ville ha med sig någon mer lärare i klassrummet, men han tyckte inte det behövdes.
— Både jag och eleven var nog inställda på att ta oss ur det som hänt och gå vidare, säger Kalle.
Klassrumssituationen fungerade bra, även om det förekom små incidenter kring eleven utanför klassrummet resten av terminen. De konflikterna behövde inte Kalle ta, för hans kolleger på skolan var alla inställda på att hjälpa till med gränssättningen. Relationen mellan Kalle och eleven förbättrades allteftersom.
Vid skolavslutningen i nian kunde vi ta i hand, se varandra i ögonen och önska varandra en glad sommar.
Susanna blev filmad och utlagd på nätet som »arg lärare«.
Det var vad Susanna fick höra när hon kom till skolan den här dagen. Först visste hon inte om hon skulle orka agera. Det hade utvecklats en tystnadskultur i hennes klass, där de som var skötsamma inte vågade säga något och de få som bråkade höll varandra om ryggen. Men när allt fler kolleger konfronterade henne med hur otrevliga eleverna varit, bestämde hon sig för att ta upp det som hänt på sin engelsklektion.
— Jag var riktigt arg och då passade en av eleverna på att filma.
Filmen spred sig snabbt på skolan. Flera kolleger kom fram till Susanna och berättade att deras elever sett filmen.
— Jag blev jätteledsen. Men framför allt kände jag mig väldigt kränkt. Jag vet faktiskt inte om jag orkar fortsätta som lärare, säger Susanna, som varit lärare i över tjugo år.
Tre veckor har gått sedan händelsen och Susanna vet fortfarande inte hur hon ska hantera situationen. Det som hände efter filmningen har bara gjort henne mer villrådig.
Direkt efter händelsen beslutade hennes rektor att införa foto- och filmförbud på skolan och mobiltelefonförbud på lektionerna. Ett bra beslut, tycker Susanna, men samtidigt blev det hon som fick betala priset som syndabock.
— Eleverna tycker det är mitt fel att de inte får ha mobiler. Det är jättejobbigt att ha klassen och det känns som en dolkstöt i ryggen, eftersom jag har kämpat så hårt för dem ända sedan sexan.
När Susanna och den filmande elevens pappa träffades tillsammans med rektorn för att reda ut vad som hänt blev hon hotad.
— När jag sa att jag inte bestämt mig för om jag skulle polisanmäla, hotade han med att han minsann skulle anmäla mig för att jag inte gjort tillräckligt när hans son var mobbad i sexan. Han verkade heller inte tycka att det som hänt med filmningen var så farligt, eftersom pojken bett om ursäkt.
Susanna tycker också att hon borde fått med sig skolan på en polisanmälan. Som det nu är har skolledningen lämnat beslutet till henne.
— De har sagt att det inte är någon idé, men jag tycker ändå att det vore en markering.
Susanna har tappat lusten att gå till klassrummet. Men tack vare stöttande kolleger orkar hon lite till och hon hoppas att det ändå ska bli ett bra avslut när hennes klass går ur nian.
De intervjuade heter egentligen något annat.