Möte med överlevare

Emerich Roth fortsätter att möta elever och berätta om Förintelsen – trots att han snart fyller 89. På Solskiftesskolan i Åkersberga möts han av allvar och applåder.

Det är en mörk och bitande kall morgon. Emerich Roth står resklar på den prydligt skottade villa­uppfarten i Järfälla. Han tycker inte om att vara uppe så här tidigt men om drygt en timme sitter eleverna i årskurs 9 på Solskiftes­skolan i Åkersberga bänkade i gymnastiksalen och då måste han vara framme.

Emerich Roth fyller snart 89. I 20 år har han rest runt till skolor i landet och berättat om sina upplevelser och erfarenheter som fånge i nazismens koncentrationsläger under andra världskriget. Men också om främlingsfientlighet i världen i dag, om hat, våld och mobbning och om att vi alla kan göra något för att stoppa det.

Fram tills för ett par år sedan stod Emerich Roth själv framför eleverna och föreläste, men åldern har tagit ut sin rätt. Med hjälp av medel från Allmänna arvsfonden har han gjort ett skolmaterial som bland annat innehåller en film där hans timslånga berättelse kompletteras med arkivbilder, en del nya dramatiseringar och musik skriven av honom själv.

Men efteråt, när eleverna sett filmen, finns han ännu så länge på plats för att svara på deras frågor.

– Men det finns en film från ett sådant möte också. Det är med tanke på framtiden. Jag vill att det ska finnas en möjlighet för eleverna att få svar på sina frågor även sedan jag gått i pension, säger han och ler med sina bruna ögon.

Chaufför denna tidiga morgon är Patrik Pelosio. Han är före detta gängmedlem och har ett förflutet inom den organiserade brottsligheten. På en del skolbesök följer Patrik med för att berätta om sitt liv som ung kriminell.

Under åren har Emerich Roth haft liknan­de samarbeten med avhoppade nazister. Tanken är att visa att hatet kan ta många uttryck men att det är samma mekanismer som styr. Det är särskilt viktigt i dag, menar Emerich Roth, när Sverigedemokraterna plockar röster och det begås brott mot mänskliga rättigheter på flera håll i Europa.

– Jag har jobbat med kriminella ungdomar i över 30 år inom socialvården. I de allra flesta fall kan man hitta en förklaring till ­deras hat i barndomen. Många gånger har det saknats en närvarande pappa, men framför allt har det saknats kärlek. Och den som saknar kärlek gör nästan vad som helst för att bli sedd och älskad. Det gällde för Hitler och Milosevic, det gäller för Jackie Arklöv och massmördaren i Norge.

Det är år 1924 och Emerich föds i en liten stad i dåvarande Tjeckoslovakien där han växer upp med mor, far och fyra yngre systrar. Han är musikalisk och planerna är att han ska slå in på den banan. Kanske bli pianist eller kompositör men han har också en bra sångröst.

När Emerich är 15 år bryter andra världskriget ut. Situationen för judarna har alltid varit svår men nu förändras den dramatiskt till det sämre. Fyra år senare deporteras han tillsammans med familjen till koncentrations- och förintelselägret Auschwitz Birkenau.

Under 14 månader förflyttas han flera gånger till olika arbetsläger och koncentra­tionsläger. Misshandlas, fryser, svälter. Över­lever dödsmarschen till Buchenwald.

När han blir befriad, efter andra världs­krigets slut, tar det tre veckor innan han kan stå på sina ben. Första gången han ser sig själv i en spegel får han en chock. Han är 21 år gammal, 175 centimeter lång och väger 34 kilo. En tid senare får han beskedet att han har tbc. Läkarna ger honom inget hopp.

Men så får han kontakt med sin syster Elisa­beth och mot alla odds tillfrisknar han. Elisabeth bor i Sverige och Emerich följer ­efter. De är de enda i familjen som överlevt.

Framme vid Solkskiftesskolan i Åkersberga kliver Emerich Roth med lätthet ur bak­sätet. Hur ser man att en människa varit nära ­döden flera gånger? Hur ser man vilka minnen han bär med sig? Hur är det möjligt att inte vilja hämnas?

– Att inte hämnas har varit ett av mina viktigaste val. Jag ville inte själv bli en mördare. I stället använde jag mina erfarenheter till att hjälpa andra – jag blev socialarbetare.

Visst använde han sina erfarenheter från sin tid som fånge men han pratade aldrig om dem. Det tog 40 år innan han började berätta. Fortfarande pratar han inte om sina fasansfulla upplevelser med sin syster Elisabeth och har aldrig gjort, trots att de talar med varand­ra ofta.

Medan eleverna tittar på filmen i gymnastiksalen hinner Emerich Roth och Patrik Pelosio ta en kopp te i lärarrummet. De känner varandra väl. Samtalet på väg till Åkersberga har växlat från att vara ett kärleksfullt gnabb om vilken väg som är snabbast, strikt praktiskt kring ett nytt projekt till allvarligt när Anders Carlbergs begravning kommer på tal. Båda samarbetade med den engagerade debattören på Fryshuset.

– Du ska väl gå? undrar Patrik.

Jo, men Emerich Roth har en fullspäckad kalender. Samma dag som begravningen äger rum ska han medverka vid en sammankomst i riksdagen med anledning av Förintelsens minnesdag. Och på kvällen ta ett tåg till Ny­köping för att dagen därpå hålla en föreläsning och dela ut Emerichfondens 27-januaripris på Nyköpings gymnasium.

Kontakten med eleverna är något som Emerich Roth återkommer till. Under åren har han fått tusentals brev. Efter en föreläsning är det alltid någon som hör av sig.

– Jag träffar så många ungdomar som ­visar att de vill göra en insats. Så hör nu ­major Björklund – det finns en hel armé av fina, positiva ungdomar i vårt land, det är bara att börja!

Emerich Roth är snabb i repliken. Men kvickheterna rymmer ofta ett allvar. Han tycker att det borde vara förbjudet att göra partipolitik av skolan. Där ska det finnas ordent­liga resurser för att ta hand om de elever som har det svårt. Och för att avläsa deras signaler och bemöta dem.

– Så länge de ungdomar som mår dåligt går kvar i skolan så kan vi hjälpa dem. Men jag möter ofta en okunskap hos vuxna att tolka ungdomar.

– Det är inte alltid de unga talar så tydligt men man kan alltid gå fram till en så kallad värsting, lägga handen på axeln och fråga: Kalle, hur mår du?

Filmen är slut och eleverna i gymnastik­salen svarar med applåder när Emerich Roth kommer in. Nu är det dags för deras frågor.

Hur var det i koncentrationslägret? Kommer du ihåg vilket nummer du hade? Fanns det någon medmänsklighet bland soldaterna? Hur var vänskapen mellan er fångar?

– Det fanns inte det kompisskap man kan tro. Den som svälter, fryser och är rädd hela, hela tiden – från morgon till kväll – blir väldigt upptagen av sig själv. Vi var inte elaka mot varandra och fanns det en möjlighet att hjälpa någon så gjorde man det. Men för det mesta var man tvungen att tänka på sig själv.

Är du rädd för att det ska bli ett tredje världskrig?

– Visst är jag orolig, det var inte bara judar som nazisterna ville utrota, det var många olika minoritetsgrupper och det hatet finns fortfarande. Ska vi lyckas stoppa hat och våld måste vi ha kunskap om det. Det är bland ­annat därför jag åker runt i skolor och föreläser. En historielös generation är chanslös, säger Emerich Roth.

Strax innan Patrik Pelosio tar över för att berätta om sitt liv får eleverna sträcka på benen. Max Bjureström, elev i 9B, kommer fram till Emerich Roth och vill ta en bild. Sekun­den senare står elever i kö, redo med sina mobiltelefoner.

– Jag blev så påverkad av filmen. Han använder erfarenheterna från sina hemska upplevelser för att hjälpa andra. Har man haft det svårt, som jag har, är det väldigt skönt att höra, säger Max Bjureström.