Sir Ken hjälpte mig hitta lärarglädjen

Jag vet inte riktigt hur jag hamnade på en utbildning i London men jag ifrågasatte definitivt inte beslutet. London är alltid trevligt och resan var ett välkommet avbrott i skolvardagen.

Helt ärligt, så hade jag inte speciellt stora förväntningar. 20 år i yrket har tyvärr gjort mig, lindrigt sagt, desillusionerad.

Jag menar, fyra dagar av föreläsningar och workshops lät på pappret som "en utmaning", men det dröjde inte länge förrän läraren i mig började vakna till liv. Han som långsamt håller på att bli kvävd av den svenska skolans förkärlek till administration.

Efter den senas­te läroplanen har de så kallade pedagogiska diskussionerna uteslutande handlat om hur vi ska dokumentera elever, hur vår IUP ska se ut och om LPP:n ska innehålla en ­matris eller inte. Som grädde på moset för vi en ständig kamp mot ett data­system vars användarvänlighet lyser med sin från­varo. Hade jag velat bli byråkrat så hade jag definitivt inte utbildat mig till lärare.

Någonstans i London började jag hitta tillbaka till det som be­tyder något: Glädjen med att vara lärare. Under fyra dagar lyssnade jag på fantastiskt inspirerande människor, såväl före­läsare som åhörare. Den positiva stämningen som fanns på hotellet bland alla pedagoger fick mig att inse att vi har glömt lärandet och som någon sa: Hur ska vi få eleverna att lära sig och inte bara repetera fakta?

Under Londonvistelsen fick jag även möjligheten att lyssna på sir Ken Robinson*. Jag måste erkänna att jag inte hade hört talas om honom tidigare, men efter att ha googlat runt lite insåg jag snabbt vad jag missat. Att höra sir Kens föreläsning var som att se Bob Dylan första gången – och de som känner mig vet vilken livsavgörande händelse det var.

Med sir Ken Robinson hade jag fått en pedagogisk förebild. Något jag aldrig trodde att jag skulle få. Det var inte bara vad sir Ken sa, det var sättet han sa det på. Med min typ av humor. Jag önskar att jag kunde delge upplevelsen bättre, men det var ett sådant tillfälle som man måste ha upplevt själv.

Jag kom i det ögonblicket ihåg varför jag valt att bli lärare och jag ville bara hem och inspirera mina elever. Det var dags att "become a learner" igen.

Jag lovade dessutom mig själv att jag inte skulle delta i samma icke-kreativa diskussioner som jag lämnade när jag åkte till London. "I was on a mission from sir Ken Robinson", för att para­frasera Elwood Blues. Vem hade trott det när jag anlände till London?